Vi som inte har wattmätare och stenkoll har kanske andra små knep. Jag brukar de gånger jag tvingas springa till tåget bedöma om jag får upp farten snabbt, hur spänstiga stegen är, hur pigg jag känner mig under själva löpsträckan och hur lång tid tar det att sluta flåsa när jag väl sitter på tåget.
Efter en tids sjukdom och en tids vila var det så dags att vara lite sen till stationen på väg hem från jobbet. Jag fick snabbt upp hastighet, benen var förvånansvärt fjädrande och jag hann inte direkt ta slut under löpsträckan trots en viss längd. Däremot satt jag och flåsade en bra stund efteråt. Summa summarum - helt ok med tanke på den förargliga förkylning/ influensa/ vad det nu var som härjade runt i systemet nyligen.
Är det något jag lärt mig från förra årets mastodontinfektion, så är det att med tungt sinne acceptera att få hypokondriska tendenser när jag får känningar i luftrören. Det här gången känns det som det lönade sig. 1,5 veckors vila är väl inte det roligaste man kan hålla på med, men hellre det och få känna sig hyfsat stark efteråt, än att gå och dra på någon infektion i flera månader.
2 kommentarer:
Lärdom 2 för en hypokondriker:
handsprit
Att aldrig bli sjuk är vägen till framgång. Ta det långa benet före så går det snabbt till tåget! :-)
Jo, ja, fast när jag får mina hypokondritendenser, då är ju jag redan körd så att säga. Innan jag känner den där konstiga känslan djupt ned mot lungorna till, då är jag av åsikten "det som inte dödar en härdar en". Annars lyssnar jag verkligen på rådet om att aldrig bli sjuk. Ska bara komma underfund med hur man gör också.
Snart åker du ju. Ha det så jäkla bra :-)
Skicka en kommentar