måndag, oktober 29, 2012

Snart i en webbshop nära dig

SE Förlags nästa bok kommer snart. Den släpps i samband med cykelmässan i Kista 17-18 november. Denna handlar inte om cykel, men är fortfarande ett måste för den idrottsintresserade!
 
 
 

onsdag, oktober 24, 2012

"Det är bra nu Steffen"

Har följt dopningshärvorna som rullas upp, en efter en. Börjar bli lite blasé kan jag lugnt säga. Jaha, följt av en axelryckning, hade han/hon också varit dopad hela sin karriär.

Jag förstår också att folk blir arga, känner sig bedragna, lurade, blåsta osv. Absolut. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det går lite väl långt i fördömandet ibland.

Här är min hållning:

1. Jag gillar inte när man uppenbart dopat sig (som Armstrong) och sen blånekar och smutskastar andra.
2. Jag gillar inte när man ger stöd till personer som faller under punkt 1, som t.ex Big Mig, Valverde och Samuel Sanchez gjort i dagarna (slump att de alla är spanjorer?).

Däremot:

3. När en person varit dopat sig, möjligen under hela sin karriär, nu äntligen tar bladet från munnen och berättar "som det är" och "sanningen", då får man faktiskt ge dem ett fucking break. Ta nu Steffen Kjergaard som sätter sig i TV och berättar att han levt med denna lögn i 15 år. Till synes har han också mått dåligt av det. Han verkar också ångerfull och tycka att det är skönt att få berätta. Han ber om ursäkt.

Då känner jag att, "det är lugnt Steffen, jag förlåter dig".

Vi går vidare nu. Skit händer. Du var del av en hejdlöst dopande cykelgeneration. Javisst, det fanns "oskyldiga" odopade som drabbades. Men det är trots allt bra idrott och underhållning. Nej, det är inte på blodigt allvar. Och vi (dem) ska vara glada att inte fler strök med, bokstavligt talat, i den rovdriften på människor som det tycks ha varit när man proppade dem fulla med läkemedel, utan att de själva riktigt visste vad som injecerades.

Många ropar nu att det är förjävligt att fuskarna som erkänner får kortare straff. Ja, det kanske det är. Men det kanske också är enda sättet att få folk att berätta och därigenom komma vidare. Och jag är beredd att ta det. Om det nu var så utbrett, rentav endemiskt, i klungan så kanske en amnesti. Eller varför inte en försoningskommission, är det enda sättet att komma vidare.

Tänk  er själva, de dopade på ena sidan som berättar om sina synder, ber om förlåtelse och därigenom slipper straff. På andra sidan de odopade som får sin ursäkt, men då också måste gå med på att förlåta och gå vidare.

Men då krävs det att ALLA är beredda att prata. Än så länge är det bara de allra modigaste som sagt som det är. Som Steffen. Tänk på det nästa gång ni härjar loss över någon som väljer att ta bladet från munnen.

onsdag, oktober 17, 2012

Insamlingen till cyklingen i Tadzjikistan - resultatet!

Fick lite nya bilder från Tadzjikistan idag. Jag är blir alldeles rörd och varm av att se hur mycket framåt det har gått för cykelsporten sedan jag bodde där för två år sedan. Då var vi några stycken, eller rättare sagt ett par, som harvade runt och tränade seriöst. Nu har man tävlingar med såväl vuxna men framförallt unga tjejer och killar.
 
Och man har det i CK UNI, Fredrikshof - ja alla möjliga kläder. Och på alla möjliga cyklar. Men glädjen och stoltheten i kidsens blickar på bilderna nedan går inte att ta miste på.
 
Så du som var med och bidrog - klappa dig själv på axeln. Det betyder något. Du som inte var med - vi ska se om det kan bli fler chanser vad det lider!
 

 

 






måndag, oktober 08, 2012

Lidingöloppet

Först av allt - det är ju drygt 3 mil! Vafan!

Nu hade jag förvisso inte klarat mitt mål ändå, de ynka 200 extra meterna tar inte 1 minut och 40 sekunder att springa, det vill säga den tid jag hade över 2.15.

2.16.40 blev tiden och en 600 nånting plats. Initialt en besvikelse, 2.16 på lidingö är sämre än 1.23 på en halvmara om ni frågar mig. Men sen så la sig besvikelsen  och jag kunde konstatera att jag inte riktigt orkar springa fort i 30 kilometer utan att träna mer distansträning. Har inte sprungit längre än 21 kilometer sedan i maj och det kändes.

Det kändes bra i 17-18 kilometer, då sprang jag runt och mös och tänkte att det här är ju hur lugnt som helst. Och med 10 kilometer kvar hade jag god marginal till mitt mål då jag passerade kontrollen vid 1.28 cirka.

Men sen, backen ut från Grönsta var ren terror och redan där förstod jag att det kanske inte skulle gå. Jag slet mig upp men det var på vippen att jag fick gå. GÅ! Ni hör ju. Så länge det var flackt, så länge det gick utför höll jag uppenbarligen farten bra - måste ha legat runt 4.30. Men så fort det bar uppför så bara totaldog jag. Aborrbacken forcerades men jag fick snällt gå en bit. Samma med några senare backar.

Med 3 kilometer kvar ville jag bryta, då vet man att man är trött. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det utan bet ihop och gick i mål 7 sekunder före skidskyttehjältinnan Helena Ekholm. Fin skalp av mig. Alltid något.