torsdag, februari 28, 2008

Publikation hem i brevlådan

Jaha så har den kommit den där katalogen. För folk som bor i Tierp eller andra ställen med aggressiva brevbärare, så finns den på nätet också, men jag har en förkärlek för att bläddra på måfå i kataloger. Alltså är man ute efter något speciellt så är nätet alldeles utmärkt, men nöjesbläddrar man lite bara för att titta på allt lulllull, då förhöjer lite pappersprassel myskänslan.

Så till en bra länk till. Även om jag inte håller med denna snobb om allt, så skriver han underhållande. Till exempel så har han helt fel i att "whoosh-woosh-woosh" skulle vara ett störande ljud, för det är ju som alla vet, ett gott ljud . Skramlande ventiler är något helt annat däremot. Låt mig presentera BikeSnobNYC med följande inlägg om cykelakustik.

onsdag, februari 27, 2008

Sportdirektör Sundewall

Jag har fått ett erbjudande som lockar.

Shaun, manager för ett av de två större och mer seriösa cykellagen här vill att jag skall hjälpa honom med laget. Han vill att jag skall vara någon slags directeur sportif som planerar träning och tävling men också kör loppen med cyklisterna. Ser till att det blir lite struktur och ordning på det hela, han hinner själv inte med. Han kan ordna bostad och kanske bil. Han kan också ordna jobb om jag inte vill fortsätta med det jag gör utan istället typ kränga lastbilar från Japan. Men det vet jag inte om jag vill.

Jag har sagt att jag måste bli klar med min avhandling (jan 2009) sen är mitt liv ett oskrivet blad. Varför inte? Frågar jag mig själv. Jag kan lätt jobba som konsult genom University of Zambia om jag vill och på halvtid där kan jag dra in tillräckligt med pengar för att hålla mig flytande (givet att utfästelserna om bostad och bil stämmer).

Det vore ganska coolt och kanske en dörröppnare för liknande jobb i typ CSC eller Quick Step.
Jesper Sundewall, Directeur Sportif. Sug på den.

Snittfartsbesatthet

Alltså: Jag vet att jag inte ska kolla på hastigheten. Watt är sanningen, hastighet påverkas av så mycket annat, bla bla bla.

Så nu har jag sagt att jag vet det – syrliga kommentarer undanbedes.

Jag är ÄNDÅ nöjd med att kunna cykla 90 kilometer med en snitthastighet på 30,7km/h. I pulszon ETT. Inte ens i höga pulszon ETT utan mitten av den. Alltså typ rensningspass.

Kabwe

Har varit på resande fot i några dagar igen. Denna gång i Kabwe, 150 kilometer norr om Lusaka. Kabwe tillhör inte officiellt kopparbältet, den mineralrika provins som utgör kärnan i den Zambiska ekonomin, men här finnst fortfarande en del gruvverksamhet.

Vid sidan av det erbjuder också Kabwe underbart slät asfalt, fet vägren och begränsad trafik. Alltså optimala cykelförutsättningar. Tisdag morgon steg jag därför upp aptidigt för att hinna med ett längre pass innan arbetsdagen tog sin början.

När jag steg ut på vägen var det fortfarande beckmörkt. I fjärran kunde jag ana en gryende morgon men för en stund önskade jag mig cykellysen. Jag rullade iväg i maklig takt väl medveten om risken att köra ner i ett hål som på grund av det kraftiga regnandet uppstått till synes helt plötsligt och utan förvarning.

Det var kyligt, men i takt med att morgonen hann ifatt mig värmde det på. Det var sagolikt vackert och jag ville aldrig sluta. Turligt nog hade jag inte mitt första möte förrän klockan 10, för jag var ute i tre timmar.
När jag kom tillbaka var staden förändrad. Det jag lämnade som en spöklik sovstad i mörker, dimma och morgonkyla var nu en pulserande och varm Afrikansk småstad.

tisdag, februari 26, 2008

Blåsigt imorgon

Jag vill ju cykla imorgon och jag är verkligen inställd på det.

"Utsikter till onsdag kväll
Sydvästvinden ökar till frisk, längs kusterna hård. Fram på morgondagen risk för hårda, i södra delen mycket hårda, vindbyar. Övervägande molnigt väder och tidvis regnskurar. 4-8 plusgrader
."

Varifrån kommer det här vädret? Det var absolut inte det som jag hade beställt. Mycket hårda vindbyar, regnskurar och 4-8 plusgrader. Alltså så här ska det inte vara.

"Varning Klass 1 kuling
Omkring syd 14-16 m/s, i natt sydväst ökande och på dagen 15-20
."

Kuling? Förnuftet säger nej, men jag är verkligen cykelsugen och trainer är väl inte mitt naturliga element precis. Jag har fortfarande inte bestämt mig, men det kanske är dumt att ge sig ut i sådant här.

Och så maler tankarna vidare och vidare...

Min karriär som labbråtta

I’m back and I’m bad och tyvärr så är det sant i ordets rätta bemärkelse och jag fick veta det när jag provade på en karriär som labbråtta. Laboratoriemiljön som jag befann mig i återfinns hos hedersmuppen Christian Delfin i Löddeköpinge, där han har sin verksamhet Fit For Fight. Lägg märke till den snygga inredningen.I torsdags så fick jag göra en test hos Christian Delfin för att få fram mitt VO2max. Medan laktattestet är mer plågsamt under en längre period, så gick det ganska bra här fram till en viss gräns då jag tog tvärslut. Innan dess var det tungt, men inte plågsamt tungt.

Vi har skrivit tidigare om den nya utrustningen på bloggen. Nu är den inkörd och Christin är redo att gå ut och erbjuda testen antingen på trainer eller på löpband.Det är svårt att i Sverige få tillgång till en sådan här utrustning utanför sjukvården och normalt när du gör konditionstester så får du ett uppskattat värde på VO2max. Här mäter utrustningen din in- och utandningsluft och därmed får du sanningen i svart på vitt eller snarare i form av färglada kurvor och många siffror.

Det hela började med 1000 frågor från min sida samtidigt som Christian kalibrerade utrustningen.Testet ska ta ungefär 8-12 minuter och det är Christians uppgift att se till att välja rätt startmotstånd, så att din kropp får arbeta som det är tänkt under tiden testet pågår. Efter uppvärmningen och vi skulle dra igång konfererade vi lite och jag erkände villigt att jag känner mig rätt så svag för tillfället. Det visade sig att jag hade alldeles rätt för medan vi provade oss fram för att se om munstycket satt som det skulle så insåg jag att det var lite tungt redan från början. Det var bara att justera ner arbetsbelastningen till testet skulle dra igång på riktigt. Så stark är jag för tillfället. Blä. Hur som helst är jag den entusiastiske personen att testa. Jag glömmer bort mellan varven hur jobbigt det är att sitta där och svettas till benen bestämmer sig för att lägga av. Jag tycker helt enkelt att det är roligt att göra de här testen och jag pekar glatt på den ena kurvan efter den andra för att få tolkningshjälp efteråt. Varför beter sig mina kurvor på det där sättet? Är inte det ett väldigt smalt intervall? Kan man se att jag inte har har belastat mig riktigt tungt på en hel del veckor? Sedan kommer vi in på det väsentliga. Hur ska jag göra för att flytta den kurvan mer åt höger och givet mina förutsättningar och mina mål vilket är bäst att angripa först? Ska jag börja med att satsa på det ena eller det andra? Ska jag använda just den övningen till just det här ändåmålet eller ska jag göra något helt annat?

Hur som helst så kan FitForFight erbjuda det här testet från och med nu, även om det inte finns upplagt på hemsidan ännu. Är du nyfiken så rekommenderar jag dig att slå en signal. Om inte annat för att det är så jäkla kul att prata med den här vansinnigt cyklingsintresserade Christian Delfin. Jag skäms inte det minsta för att ställa hur grundläggande frågor som helst (fast det brukar jag ju inte göra å andra sidan).

söndag, februari 24, 2008

Självhävdelse - något omoget!

Härom dagen när jag cyklade till jobbet så dök det upp en kille på racer från en anslutande cykelväg. Cykeln var, som sig bör, utrustad med campagnolo. Detta var dock något jag lade märke till lite senare. Det första som slog mig var att killen cyklade i chinos! Det är ju inte ok! Dessutom hade han våldfört sig på cykeln genom att sätta på plattformspedaler. Naturligtvis var jag omedelbart tvungen att köra om honom. Självklart var jag även tvungen att se helt oberörd ut när jag for förbi. Något jag verkligen inte var, då jag dagen innan varit ute på årets första distanspass. Benen kändes riktigt slitna. Ändå lyckades jag pressa mig förbi med ett nonchalant ansiktsuttryck, om än lite tvångsmässigt stelt stirrande rakt fram. Jag är övertygad om att han var mäkta imponerad över min uppvisning. Skönt att starta dagen med en tävling, och att gå segrande ur striden. Hmm, kan väl såhär i efterhand själv se det tonårmässigt omogna i mitt beteende. Men vad ska man göra?

fredag, februari 22, 2008

100-milagränser

Anette skrev förra året om sina olika 100-milagränser. Inspirerad av detta konstaterar jag förnöjt att mina första 100 träningsmil passerades i söndags. Alltså den 17 februari. Ifjol skedde det den 21 april.

Ligger alltså helt okej till med träningen.

torsdag, februari 21, 2008

RE: F.K.

Alltså jag träffade ju F.K förra veckan och jag måste säga att han var lite av en besvikelse. Han hade framställts som så karismatisk - men det tyckte jag inte att han var. Snarare otroligt fokuserad och målmedveten, vilket antagligen är bra när man leder en mångmiljardkoncern. Trist bara att han slänger ut lite vaga löften om sponsring av det Zambiska cykellandslaget och sen inte följer upp det.

Hur som helst så träffade jag honom under "Cirkus Bistånd" då World Bicycle Relief gjorde en symbolisk överlämning av 200 cyklar till "Community Care Givers" alltså lokala vårdgivare som jobbar med HIV/AIDS patienter.

Jag gillar att folk engagerar sig, det är i grunden bra, men det här med att ge bort saker är jag lite skeptisk till. Att sen en cyklarna kom med diverse tillbehör som Nikeskor och Monopolspel gjorde bara det hela mer bisarrt. Som sagt, cirkus bistånd...

F.K (till vänster) och Rick diskuterar cykelsponsring i Zambia. Och det faktum att SRAM nästa säsong kommer sponsra Astana... Tydligen har de inte gått ut officiellt med detta men Rick är en riktigt gear head och spottade det på bilder i senaste cycle sport...



Lite nyheter

Det har varit tyst från mig då jag rännt runt i Zambia i jakt på data för mitt avhandlingsprojekt. Det har blivit en del cykling, men jag har också kompenserat med löpning när jag inte haft Mr. Carbono med mig.

Hade tidigare i veckan en incident med immigrationsmyndigheterna här i Zambia, nu är dock allt löst. Jag har rest in i landet på fel typ av visum – och det kan jag inte bestrida. Det hela löstes efter att jag snällt betalat böter (officiellt) och gett konstaplarna en fet februaribonus (mindre officiellt).

Ryktas för övrigt om att CK Crescendo Velos kläder skall komma vecka 10...

Sen har jag hittat ett GP i Dallas den 18 mars, perfekt lagom till vi har kommit dit och kommit över den värsta jet-lagen. Jag är välkommen att delta fick jag besked om mailledes igår. Förutsatt att SCF levererar min inplastade licens i tid!

måndag, februari 18, 2008

Köldkänslighet och cyklisten inom mig

Cyklingen är definitivt som bäst när jag känner sig i form. När jag är stark, smidig, tålig och explosiv. Alltså oavsett om jag verkligen är det eller inte enligt någons standard. Kroppen är ett vidunderligt ting och att man kan känna välbefinnande mitt i smärta och illamående är en häftig upplevelse. Det går alltid att hämta lite mer kraft någonstans. Märkvärdigt för att inte tala om användbart. Nu har ju jag inte varit i form på ett tag, men jag försöker ivrigt locka fram det spänstiga rovdjuret, som jag hoppas finns där.

Förra söndagen cyklade jag ute igen, vilket jag inte hade gjort på väldigt länge. Alldeles för länge sedan enligt mig och det blev en skaplig runda med lite vårkänning i 9 graders värme och rätt mycket blåst. Jag var inte helt förnuftig, men det kändes ganska okay ändå. Cyklisten i mig vaknade till liv och till min stora glädje så kunde jag med lätta tramptag spurta uppför en och annan kort backe utan att jag behövde betala för mycket för det. Alltså missförstå mig inte. Det var en lite blek och klen version av mig som var ute och cyklade, men jag kände att det trots allt fanns hopp för den här säsongen.

Så föll temperaturen och under onsdagen så visade sig min cyklistsjäl för den huskatt den egentligen är. När jag lockade på eftermiddagen, sträckte den på sig, gäspade lite och stack ut en tass, innan den tvärvände.

Inte en chans att jag ger mig ut i det här”, sa den och kurade ihop sig med nosen under svansen.

Det är ljust någon timme till”, lockade jag.

Du, temperaturen ligger strax över nollan. Väck mig när vi är i Italien”, sa min inre cyklist innan hon somnade och lämnade mig att cykla själv i ett fuktkallt Skåne med stela och rosslande luftrör.

Hon vaknade inte till förrän idag igen. Det var återigen varmare, vi hade en mysig medvind och fullmånen lyste upp vår väg hem. Tack vare medvinden så kunde vi höra i hur gott skick cykeln var. Kedjan surrade förnöjsamt.

Med en ynka liten mil kvar hem, så krampade vaden. ”Ja, jag är ändå nöjd för idag”, sa cyklistsjälen och gick och gömde sig djupt inne i mig igen.

Jameeeen”, sa jag till vaden, "Jag har ju knappt belastat dig idag. Vi har ju en så’n medvind så du behöver knappt jobba alls ju”.

Jo, tjena”, hälsade vaden. ”Kom igen när du har skaffat dig ett bollsinne”.

Vad som åsyftades var det faktum att jag har råkat spela lite badminton. Något som jag inte har gjort på över 5 år. I brist på färskt bollsinne, så sprang jag mycket och tillräckligt snabbt för att kompensera en hel del. Jo, ja, det hade väl sina orsaker att vaden var lite trött. Så vi fortsatte hemåt – jag, benen och den slumrande cyklistsjälen medan fullmånen fortsatte att lysa upp vår väg.


Jag som så gärna vill vara en hardcorecyklist. Jag som åtminstone var den odiskutabla vintercyklisten i det här gänget av fyra stycken cykelmuppar. Tronen är ledig nu grabbar. Jag kan inte göra anspråk på den längre. Inte den här säsongen i alla fall.

söndag, februari 17, 2008

Ride of Hope

Jag tycker om tillfällen när cykelmuppar samlas, snackar och cyklar tillsammans. Att det är till ändamål för en god sak gör ju heller inte ont precis.

"Den 9 - 17 augusti anordnas en 135 mil lång cykelstafett genom Sverige. Du kan delta och på så sätt hjälpa till att stödja Barncancerfonden och bekämpningen av cancer.

Just nu pågår förberedelserna med att bestämma färdväg, prata med cykelklubbar, göra klart anmälningshantering och möjlighet för Dig att skänka pengar till Barncancerfonden genom detta arrangemang.

I början på maj är det tänkt att Du ska kunna skänka pengar och anmäla dig till loppet. Då finns samtidigt detaljerad information om loppets olika etapper tillgänglig.

Välkommen!
"

Kanske just du och din klubb vill hjälpa till? Mer information finns på hemsidan Ride of Hope.

tisdag, februari 12, 2008

Mycket lokala nyheter

Ett stort leende ska enligt uppgift röra sig i trakterna runt västra Skåne. Det rapporteras att flera bilförare ska ha blivit bländade både i arla morgontimme och särla kvällsdito. I söndags ska det beryktade leendet ha varit synligt i flera timmar. Ett antal personer uppges ha mött leendet på platser såsom Vombsjön, Landskrona och Lund. Inga av ovanstående uppgifter är bekräftade.

F.K.

På fredag skall jag träffa en cool snubbe, nämligen F.K.

Och nej, det är ingen obskyr west-coast rappare som du "borde" hört talas om. Det här är allmänbildning. F.K. är nämligen grundaren och VDn för SRAM. Just det, nu ringer det en liten klocka va?

Han är här och jobbar med SRAMs filantropi World Bicycle Relief. Vet inte vad jag tycker om just det projektet, men det skall likväl bli coolt att träffa F.K. Tanken är att vi skall lobba för att SRAM också skall sponsra tävlingsverksamheten här i landet. Blir intressant att se vilken respons vi får på detta.

Kanske kan jag tigga till mig ett par Zipphjul också? (ett par till alltså)

måndag, februari 11, 2008

Stödmuppen Silva har

Återigen har vår Stödmupp Silva Sjödin fattat tangentbordet och författat ett inlägg här på cykelmuppar.se. Hon minns tillbaka på 2007 och levererar ett insiderreportage från Svenska Cykeldagarna bland hedervärda aktiviteter och kända personers vanor.

Här kommer en Exklusiv rapport från ett spinningtillfälle i höstas
Det glada gänget från Göteborg som samlade in en massa stålar till förmån för Rosa Bandet, fick idén att fortsätta insamlingen genom att köra ett exklusivt spinningpasss i Jönköping, i samband med Svenska Cykeldagarna!

Självklart anmälde jag mig omgående! Va kul!! Att få träffa dessa inspirerande människor, träffa gamla bekantingar och alla nya glada positiva människor! Visste att en viss cykelmuppstjej var jääääättesugen på detta pass, men hon satt i en bil och hade en bit kvar när vi körde igång!

Så släpps nyheten, Mr Vacchi ska komma och delta och DIREKT växer hornen i pannan! Man har ju hört hur han klär sig när han ska ut och cykla! Så... ut med budskapet! Cykelbrallan ska sitta ut och in! Sagt och gjort!

Blev en hel del fnitter i omklädningsrummet vill jag lova! Sen stegade jag iväg. Vi blev färre och färre som skulle ställa upp på detta. ( Om det beror på att vissa är mer tjurskalliga än andra vet jag inte, och egentligen vill jag helst inte spekulera i det! )Vem möter man då när man är på väg till spinningsalen?? Jo Mr Vacchi himslef.. åh han stönade och mumlade nåt i stil med... "oohnoo.. not again.." typ..

Det blev ett roligt pass men jag kan ärligt erkänna att de extra cykelbrallorna åkte av ganska fort. Det blev helt enkelt för knöligt och bökigt att cykla med blöjan på utsidan... Extra tungt blev det när syret tog slut! Instruktören Alexander ritade smileys på fönstret, efter en timme slogs ventelationen igång och jag tror att ALLA drog en suck av lättnad när luften fylldes av syre igen!

Det här blev en kul start på en helg som ANDADES cykel i varenda por! Ser fram mot detta års upplaga av Svenska Cykeldagarna!

Silva (via Anette)

söndag, februari 10, 2008

Videodags

Det var länge sedan jag bjöd på en film


Det var alldeles för länge sedan sist

Vad har du din cykel Anette?”

Den frågan fick jag en stund innan jag såg den här synen. Solen sken, det var torrt ute och snart hade de försvsunnit utom synhåll.

Jo tack, den står hemma, har en ”kliniskt ren” kassett (inte mitt ordval) och är vansinnigt oanvänd på sistone. Under tiden har jag servat den och rengjort den, för man vet ju aldrig – Imorgon kan ju vara den dagen som det är dags att använda den igen, men imorgon har inte anlänt på väldigt länge nu. Under tiden har jag hunnit ta tester som visar att jag inte har en bakteriell infektion, frustrerat insett att det händer ingenting och fått en spruta beriglobin som den moderna medicinska vetenskapen och jag hoppas kan hjälpa mitt immunförsvar att bli av med krafset. Under tiden har jag varit ute på nätet och hittat allt möjligt mer eller mindre intressant med cykelanknytning (artistic cycling??? / cycle-ball??? )

Imorgon har nu anlänt och det råkade visst bli idag. Jag orkar inte vänta längre, för det är oerhörd frustration som byggts upp och som måste få utlopp på något sätt. Förståndet har inte försvunnit helt, för jag har väntat ut den värsta blåsten och jag tänker inte flåstarta inte ens om jag hade kunnat. Det ska bli en intressant upplevelse. Jag är lite nyfiken på vad som kommer att överväga – glädjen över att vara ute där jag ska vara igen eller irritationen över hela tiden behöva vakta så att jag inte tar ut mig och att inte orka speciellt mycket. Jag har inga illusioner över huvudtaget nu. Det kommer inte att finnas någon styrka eller uthållighet alls att tala om, men jag har väntat länge nog och det är visst dags idag, trots allt.

Bara i Afrika

Vi är ute och cyklar, på väg söderut från Lusaka. 20 kilometer från stan ser vi något som ligger på vägen. Roadkill, alltså typ en överkörd get, hund eller liknande tänker vi alla. Ju närmare vi kommer desto mindre troligt verkar det dock. Det står folk vi sidan av vägen och tittar oroligt.

50 meter innan vi är framme inser vi alla vad det är. Det är en människa. Han är död. Han ligger mitt på vägen. Uppenbart har han blivit påkörd alldeles nyligen, men det finns ingen bil i närheten. Smitning.

Vi icke-zambier reagerar med att titta på varandra och utstöta diverse "fy fan" och liknande. De mer luttrade Zambierna säger "only in Africa" och "that was baaaad".

Mannen är bortom all räddning och det är folk i närheten redan, antagligen hans anhöriga eller vänner, så vi stannar inte. Kommer överens om att rapportera det hela till polisen i nästa stad. Men innan vi kommer dit möter vi polisbilen på väg i motsatt riktning, antagligen hann någon före.

När vi är på väg tillbaka till Lusaka 2 timmar senare är det bara en blodfläck kvar. Jag inser att jag har aldrig sett en död människa förut.

fredag, februari 08, 2008

Stödmuppen Silva reflekterar - Himla mycket snack om ben på sidan!!

Då hjälper vår Stödmupp Silva oss att förgylla bloggen igen. Hon vaknade till när vi började publicera bilder på vadmuskler och delar med sig av erfarenheter från cykelvärlden. Silva berättar:

Jag vill minnas en 'liten' kille med starka ben som absolut inte blivit av med oskulden i Italien.. Men han var intresserad, så intresserad så att halva församlingen av folk kom med goda råd och svar på alla hans frågor!! Att han dessutom trodde PB rand var något att vara stolt över gjorde ju att HELA församlingen tjöt av skratt. Hans min när han fick höra att PB rand rent av är ett skällsord är HELT obeskrivlig!!

Vill också minnas att Fröken Cykelmupp no 1, ganska ivrigt bad honom visa sina vader, hon satte sig ner på knä för att ta kort på den just nämda PBranden!! Flexa lite.. sa hon minsann!!

Efter det här mycket roliga samtalet i foajen på ett hotell i Italien så försvann unge herrn.. och kommer ner till frukost med nyrakade ben och en hel del skärsår runt knäna!
Att han blev smått förtjust över processen kan man INTE tvivla på... för ibland säger en bild mer än 1000 ord!!!

Nu.. bara FEM veckor kvar!!

Silva (via Anette)

Lite förtydligande från min sida kan vara på sin plats. Alltså, det var en jättefin PB-rand (på ett väldigt fint ben). Den täckte en stor yta av benet och i princip hela randen var väldigt tydlig. Det var ett jättefint foto som skulle ha publicerats här och nu, om jag inte hade förlorat mobiltelefonen med det väldigt fina fotot av den väldigt fina randen.

Bara 5 veckor kvar är det till en av de cykelresor som är inplanerad i år med CykelTours. Vi är några stycken som med obruten energi talar om för varandra hur lång tid det är kvar.

Till alla vadfetischister

I morse var jag ute och härjade på hojjen igen. En strålande morgonsol bättrade på cykelränderna ännu en smula och jag ser inte lika sjukt blek ut i nyllet heller. Eller som Rick uttryckte det - "you were REALLY pale when you got here".


Idag lyckades jag, trots att jag drack lite för mycket vin igår kväll, hänga av honom under en av våra intervaller. Han åkte rakt av mitt bakhjul när vi körde en 4km intervall från State lodge. Under de fyra kilometrarna klättrar man cirka 80 höjdmeter och det varierar mellan platt och 6-7%. Hårt alltså, för du måste köra stenhårt hela tiden, annars går det inte fort.


Tidigare personrekord på sträckan låg på 7.40, men med Rick flåsandes i nacken pressade jag idag tiden till 7.28. Och det är precis över 30 i snitt vilket var extra tillfredställande. Skall se vad jag kan pressa tiden till under kommande månad - är 7 minuter möjligt?


På vägen hem tog jag upp kameran för första gången sen jag kom hit och tänkte att jag skulle glädja Anette med ytterligare en vadbild. Höll på att köra omkull när jag skulle spänna vaden samtidigt som jag knäppte bilden. Efter fyra försök blev det hyfsat bra. Nyrakad och fin.


torsdag, februari 07, 2008

"Backintervaller"

Ok, uppe i ottan i morse igen för avfärd 05.15. Vi skulle köra backintervaller 10 kilometer utanför Lusaka. Grejt tänkte jag och såg framför mig styrketräning på låg kadens i apbrant backe. Var samtidigt lite misstänksam i och med att jag känner till terrängen runt stan hyfsat och undrade vart den här backen egentligen låg.

Visade sig att backen inte var vad jag skulle kalla backe. Totalt 26 höjdmeter som avverkades på cirka en kilometer. Visst, det vara småbrant i 300 meter, men sen planade det ut och blev till en slakmota.

Grymt besviken körde jag skiten ur mig. Frustade som en gris när jag kom till toppen första gången och så fortsatte det sex gånger till. Och även om det nu inte var varken brant eller långt så blir jag trött av att köra allt jag har sju gånger. Tur var väl det.

På lördag väntar distanspass till Kafue Gorge. Då blir det klättring på allvar, 4 kilometer uppför med en lutning mellan 5-10 procent.

tisdag, februari 05, 2008

Vissa kan det där med hotellerbjudande

Tiden går fort och vad jag vet så finns det fortfarande inga PRO VT-1 i någon av lagmedlemmarnas ägo. Det har gått flera månader sedan Jeppe upptäckte dessa mumsbitar och fortfarande ingenting. Konstigt...

För oss som fortfarande velar så finns möjligheten att via ett trevligt upplevelsepaket prova underverken. Varför hittar jag inte ett sådant här erbjudande lite närmre mig? Spapaket i all ära, men tacka vet jag Red Rock Hotel & Adventure Spa packages. De kan det där med att erbjuda något extra.

"[...] you can now experience the strongest and lightest wheel set in the world, in one of the most beautiful places on Earth… the Red Rock Canyon National Conservation Area. During your stay at the Red Rock Casino Resort Spa you will have access to Lew Racing’s revolutionary 880 gram PRO VT-1 wheel set which you will test ride on Cannondale’s System Six or Synapse Carbon SL 1."

måndag, februari 04, 2008

Djup navelskådning och snygga ben

Vissa dagar ska man inte ta sig själv på för stort allvar och upprinnelsen till det här inlägget är väl inte en av mina tyngsta meriter i livets allvarsamma skola, men gissa om det kan få mig att börja fnissa och bubbla av skratt. Det hela började i fredags natt. Mitt i en tung after worksession dök ämnet upp igen. Det där med hur kroppen förändras av cykling och framför allt så fokuserade vi på våra ben. I sammanhanget kan nämnas att både min samtalspartner och jag har tränat en del redan innan vi började med landsvägscykling och ingen av oss hade speciellt klena ben innan dess. Vad vi konstaterade är att musklerna nu känns annorlunda, hårdare och i en diffus aspekt mer äkta. Vi är helt enkelt mer förtjusta i dem på något barnsligt sätt och någonstans i medvetendet finns kunskapen om att vi har slitit hårt för att nå dit.

Jag avslöjade glatt att det inte var första gången som jag halkande in på ämnet, för jag har nämligen både tittat, känt och beundrat andras vader, samtidigt som jag har förevisat mina. Dessutom har jag fått bra tips på olika positioner, som jag kan inta för att vissa benmuskler ska komma till sin rätt. Där står man sedan, lätt balanserande och nickar medan man klämmer på sina muskler. Det ser säkert helt idiotiskt ut.

... och sedan garvar vi, fullt förvissade om att vi är hur fåniga som helst, men det gör ingenting för vi vet att våra ben är mycket starkare och segare än de var för några år sedan. Den här diskussionen har nämligen bara dykt upp i sammanhang med personer som börjat cykla i vuxen ålder och som inte har hunnit cykla så länge, ett fåtal år kanske. Vi är som sagt löjligt förtjusta i strukturen på våra benmuskler och förändringen som cyklingen har fört med sig.

Det här gör mig lite nyfiken på er lyckliga coolingar som har cyklat sedan barnsben eller åtminstone sedan tonårsben. Tar ni era funktionella och vackra ben för givna eller kan ni i hemlighet gotta er åt vilka fantastiskt bra ben ni har? Inte nog med att de är uthålliga och sega som bara den, utan de är väldigt snygga också. Är det därför som cykelvärlden översvämmas av glänsande liniment? Jag kan inte tänka mig ett bättre skäl att raka benen, än att visa sin väldefinierade muskelstruktur, lätt accentuerad av liniment och en solbränna som bara många mil på landsväg kan åstadkomma.

För säkerhets skull bör jag lägga till att de gånger som jag ligger sist och andas tungt, beror det till största delen på att jag inte är i så god form som de cyklister jag färdas med.

Tankar om träning

Läste på den eminenta bloggen Veteranklungan ett inlägg om träning. Det handlade om att din prestation är avhänget tre saker: VO2max, Styrka och Arbetsekonomi.

Fick nyligen en kommentar om att mitt VO2max nog är ganska lättränat, och anledningen till det är de många åren jag har bakom mig i simbassängen. Därför tyckte signaturen att jag borde satsa lite mer på styrketräning. Det kan nog ligga en del i det, för är det något man INTE tränar som simmare så är det just benen. Särskilt jag som hade lite av en aversion för bensparksträning. Nej jag ville köra med dolme (ja, det heter så) och paddlar. För då fick man lats, och pecs. Stora.

Men visst, nu är det cykling som gäller och även jag tror att jag har en del att hämta vad gäller styra. Backintervaller har föreslagits, men jag är också ett stort fan av löpning som styrke- OCH VO2 max övning. Har därför kört en hel del löpintervaller i januari och fortsätter med det även här. Försöker få in det 3-4 gånger i veckan utöver cykelträningen. Som till exempel i morse när jag sprang 6x4 minuter på 90-92% med 1 minuts vila. Totalt inklusive uppvärmning och nedvarvning tar ett sådant pass bara 45 minuter och blir därav väldigt tidseffektivt. I eftermiddag väntar intervallpass på cykeln om 1.15 ungefär. Och då blir det lite backintervaller faktiskt.

Mest har jag nog i och för sig att hämta vad gäller arbetsekonomi. Har ju bara kört 8 tävlingslopp hitills i mitt liv och då allt som oftast åkt jojo genom klungan. Det kostar har jag hört. Cykelsmart var det.

Och foton kommer från träning i Zambia, var så säker. Det har bara varit så svajigt väder hitills med massor av regn att jag inte velat ta med mig kameran ut. Nu verkar det dock ha stabiliserat sig lite så snart så.

fredag, februari 01, 2008

På plats i Afrikat

Alltså det är alltid samma sak. Första dagarna längtar jag hem. Det är jobbigt att resa, jag blir trött. Saker skall fixas när jag kommer fram, sover i annan säng och så vidare. Då tänker jag:

Det är fan inge kul att resa. Det är inget kul att göra sin doktorsavhandling i Zambia. Det är bara jobbigt. Jag vill hem.

Typ. Varje gång.

Nu har det gått några dagar och allt känns bättre. Har kommit in i jobbet, men viktigare än så, jag har hunnit cykla en del.

Började med två lugna pass, vis av erfarenheten från i november då jag blev sjuk efter en vansinnesinledning. Idag var det dock dags att testa formen på allvar med ett intervallpass med Rick. Men det blev inget intervallpass för vi körde stenhårt hela tiden. Kommer tillbaka efter 1.45 och har haft en snittpuls på 177 (typ 88% av max). Skulle gissa att tiden över 90% var runt 45-60 minuter. Snacka om att mitt VO2max skjuter i höjden.

Det är sådant som tar. Och ger.

Det regnar här nu och det är ju aldrig optimalt. Det är dock varmt så man (eller iaf jag) fryser inte. Men det blir mycket tid för cykelvård efter varje pass då den där röda leran som rinner ut på vägarna finner sin väg in i varje vrå av ramen.

Och det är en petitess i sammanhanget när jag får cykla i kortbrallor i januari och februari.