Den frågan fick jag en stund innan jag såg den här synen. Solen sken, det var torrt ute och snart hade de försvsunnit utom synhåll.
Jo tack, den står hemma, har en ”kliniskt ren” kassett (inte mitt ordval) och är vansinnigt oanvänd på sistone. Under tiden har jag servat den och rengjort den, för man vet ju aldrig – Imorgon kan ju vara den dagen som det är dags att använda den igen, men imorgon har inte anlänt på väldigt länge nu. Under tiden har jag hunnit ta tester som visar att jag inte har en bakteriell infektion, frustrerat insett att det händer ingenting och fått en spruta beriglobin som den moderna medicinska vetenskapen och jag hoppas kan hjälpa mitt immunförsvar att bli av med krafset. Under tiden har jag varit ute på nätet och hittat allt möjligt mer eller mindre intressant med cykelanknytning (artistic cycling??? / cycle-ball??? )Imorgon har nu anlänt och det råkade visst bli idag. Jag orkar inte vänta längre, för det är oerhörd frustration som byggts upp och som måste få utlopp på något sätt. Förståndet har inte försvunnit helt, för jag har väntat ut den värsta blåsten och jag tänker inte flåstarta inte ens om jag hade kunnat. Det ska bli en intressant upplevelse. Jag är lite nyfiken på vad som kommer att överväga – glädjen över att vara ute där jag ska vara igen eller irritationen över hela tiden behöva vakta så att jag inte tar ut mig och att inte orka speciellt mycket. Jag har inga illusioner över huvudtaget nu. Det kommer inte att finnas någon styrka eller uthållighet alls att tala om, men jag har väntat länge nog och det är visst dags idag, trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar