fredag, mars 30, 2007

Bikers i läder och nylon

Cirka 15 kilometer utanför Södertälje, en route Nynäshamn, ligger Rosenhill. En liten by vid foten av en kulle. I Rosenhill finns ett fik som på helgerna drar till sig massor av bikers. Fiket är till synes oansenligt, skulle lätt kunna misstas för en vanlig sunkig vägkrog för den som bara kör förbi. Det ligger precis som en vägsylta i ett enkelt trähus med den obligatoriska bensinmacken framför.

Rosenhill är dock ett mecka för bikers. Och då menar jag ALLA typer av bikers. Vi i min klubb, Fredrikshof, brukar alltid stanna där för en fika på våra långa helgturer. Andra klubbar som CK Valhall gör också gärna ett stopp för att äta bullar och kakor och diskutera cykling. Andra ensamcyklister dyker också upp.

Fiket är också ett eldorado för bikers på motordrivna cyklar. Oavsett om man kör enduro eller glider runt på sin välpolerade Triumph stannar man där under söndagsturen.

Det är den här mixen som gör Rosenhill till en sådan rolig syn. På helgerna kryllar det alltså av mer eller mindre tanig cyklister i sina tajta nylonoutfits. Dessa trängs med tuffa bikers i skinnställ och Hulk Hogan-mustascher samt enduro wannabes som ser ut som kloner av Håkan ”Carla” Carlqvist. Vi cyklister tycker ju att vi är tuffast eftersom vi har cyklat dit av egen kraft. Motorcyklisterna tycker nog snarare att vi är ganska töntiga i våra kroppsnära outfits.

Det är svårt att beskriva närmare hur roligt det här mötet ser ut, men jag hoppas kunna erbjuda bilder senare under våren. Och för er som inte kan bärga er – ta en tur till Rosenhill vid lunchtid på söndag.

tisdag, mars 27, 2007

Intervallträningens förträfflighet

Många gillar att diskutera hur man skall träna. Hur långt skall man köra, hur ofta och i vilken pulszon? Därför har jag inte vetat riktigt hur jag skall förhålla mig till det här med intervallträning. Tills nu.


I tidningen Glid (Nr 6, 2006) läste jag nyligen en artikel där två norska fysiologiprofessorer ger sin syn på intervallträning. Jag blev helt såld. Svalde det med hull och hår. Även om det handlar om längdskidåkare tror jag principerna i stora drag gäller även för cyklister.

I korthet går deras resonemang ut på att begränsningen på prestationsförmågan hos en längdskidåkare i huvudsak utgörs av den maximala syreupptagningsförmågan. Syreupptagningsförmågan i sin tur är styrd av hjärtats slagvolym, alltså hur mycket blod som hjärtat kan pumpa i ett hjärtslag.

Enligt professorerna är det allra effektivaste sättet att träna upp sin syreupptagningsförmåga just intervallträning. Ett bra upplägg på ett intervallpass är enligt dem 4 intervaller a 4 minuter på 90-95% av maxpuls. ”Slagvolymen ökar nästan hela vägen upp mot maxpulsen och måste belastas hårt för att förbättras”. Vilan mellan intervallerna skall vara ungefär 3-4 minuter och pulsen skall komma ner mot 70% av max. Längre vila har dock ingen negativ effekt på träningen.

I ett kontrollerat experiment visade de att elitskidåkare i norska damlandslaget förbättrade sin slagvolym med i snitt 0,25% per träningspass under 18 intervallpass på 14 dagar. Alltså totalt 4,5% förbättring av maximalt syreupptag på två veckor. För otränade och inte topptränade (dit vi förstås tyvärr inte hör...) utövare kan ökningen vara ännu större.

Forskarna förkastar också den gamla sanningen att långdistans är grunden. Att ”träna för att orka träna”. De menar att det är effektivare att hela tiden träna för att förbättra syreupptagningsförmågan maximalt. Och det gör man genom – ja – intervallträning.


Mitt träningsschema har därför nu reviderats. Långpassen på helgerna kommer givetvis att få vara kvar. Jag tror fortfarande att de är viktiga för att vänja resten av kroppen vid lång och monoton ansträngning. Planen är dock att hinna med 3-4 intervallpass under veckorna.

Intervallträning ställer stora krav på det mentala. Man måste orka med att vara trött och att det gör ont. Tror dock att jag har det som krävs efter tiden som simmare då man ofta kom upp i höga pulsnivåer och lärde sig hantera en kropp förgiftad av mjölksyra. Tycker rentav att det är lite härligt.

Underhudsfett och Cykelränder

Cyklister är som bekant ganska magra. Förutom Jan Ullrich som var känd för att under vintersäsongen lägga på sig åtskilliga kilon som han sen fick kämpa hårt för att bli av med i tid till touren. Han fick därför under smeknamnet ”El Gordo” när han med plufsiga kinder dök upp på försäsongen ett år.

Jag har aldrig varit särskilt mager. Absolut inte fet (BMI=23), men dock ett naturligt späcklager som har varit av varierande tjocklek. Jag har också ganska lätt att lägga på mig muskler och efter alla år som simmare har jag en överkropp som är betydligt mer muskulös än den genomsnittlige supercyklisten. Jag har alltså ”naturen” emot mig. Eller som en Zambier en gång sa till mig: ”If the body comes – what can I do?”


Jag är nog inte fullt så deterministiskt lagd som min Zambiske vän, men jag vet inte hur jag skall hantera detta. Eller så vet jag nog det. Jag är alldeles för lat och glad i mat för att anamma en fascistisk diet. Tror också att jag skulle få kämpa något ohyggligt för att få bort det sista fettet på kroppen. Det är inte ett alternativ. Sålunda blir det till att vara i så bra form jag bara kan och kanske acceptera att jag aldrig kommer att bli en bergsget av rang. Jag har i och för sig längden på min sida, så totalvikten för ekipaget är fortfarande relativt låg. Behöver alltså inte se ut som Magnus Bäckstedt när han plågsamt släpar sina dryga 190 centimeter upp för Alpe D’huez.


Bifogar en bild jag hittade på en som kan det här med att klättra i berg - Michael Rasmussen. Jag må aldrig få köra i den pricka bergatröjan på Touren, men jag kanske i alla fall kan få lika häftiga cykelränder


måndag, mars 26, 2007

Cykling och kreativitet

Kreativitet är ett ord som jag tycker om, bland annat för att det ligger väl i munnen. Det finns en hel del ord med två på varandra följande vokaler som jag tycker om som initiativ, entusiasm och konstruera. Sedan är ju innebörden av ordet något positivt. Låt mig helt enkelt konstatera att kreativitet är en trevlig egenskap.

Kopplingen till cykling då? Jo cykling främjar kreativiteten och jag kan gå direkt på dagens exempel. Ibland så svarar inte kroppen som du vill. Du är helt enkelt inte så bra som du vill vara, kanske till och med som du förväntar dig att vara. Det kan finnas en del anledningar till det och en klassiker som du kanske vill delge andra är:

”Jag har en någon slags infektion i kroppen. Det är tråkigt att inte kunna gå för fullt.”

Det är nu som lite kreativitet kan vara på sin plats. Smaka på följande uttalande.

”Jag har varit inne i en tung träningsperiod och det känns, men snart är det dags för den inplanerade återhämtningen och sen kommer jag vara i en så jäkla bra form.”

Visst känns det roligare än:

”Min kropp har inte varit stark nog att orka med den träningsdos jag har påtvingat den och inte har jag haft vett att återhämta mig som jag borde, så snart går jag nog sönder och då blir jag ju tvungen att vila till slut i alla fall.”

Inte heller känns det speciellt roligt att erkänna att tekniken inte riktigt är som den ska, vilket leder till att du överbelastar och överanstränger någon muskelgrupp. Frågan är om det inte känns värre att erkänna att man har en dålig teknik än att faktiskt erkänna att man tycker så mycket om att cykla att man har lite svårt att låta kroppen vila som sig bör. Använd då gärna en av mina personliga favoriter.

”Jäkla muskelhinnor som inte hinner med min muskeluppbyggnad.”

Detta appropå något som jag hört om en åkomma som inte är helt ovanlig för kvinnliga längdskidåkare, nämligen att muskelhinnan kan bli lite trång för deras vältränade vadmuskler. Hur sant det är vet jag faktiskt inte, men det fastnade i mitt minne i alla fall. Har jag berättat att mina vadmuskler har känts lite skumma på sistone, som att de har mer att ge, men inte kan arbeta för fullt av någon anledning?

När du är klar med den här sortens kreativitet kan du börja öva på ett annat intressant ord – självinsikt.

Annars har jag haft en helt underbar cykelhelg igen och tack alla ni som har låtit mig ligga på rulle. Det har uppskattats denna blåsiga helg. Tack Anders för att du med din erfarenhet fick mig att inse att det inte var en så bra idé att cykla ytterligare 1-2 h rätt in i motvinden på lördagen och när jag ändå är inne på det tack för den mycket trevliga medvinden den sista halvtimmen hem igår. Det behövdes efter de ~10h som jag unnade mig i helgen. Vad ska jag säga? Solen sken från en klarblå himmel och livet kan vara så otroligt vackert.

söndag, mars 25, 2007

Lyckliga stunder och broderskärlek

I natt klockan ett, kom jag hem från Österrike. Naturligtvis hade jag tidigare på kvällen kollat upp eventuella cykelplaner för dagen. Det visade sig att Anette skulle ut vid tio-tiden. Misttänkte att det skulle bli problem att ta sig upp i tid till det. Mycket riktigt var jag alldeles för trött vid den tiden. Istället tog jag det lungt och åt en rejäl frukost. Vid tolv började jag vara redo för stordåd. Vädret var fantasktiskt och jag hade inte cyklat på mer än en vecka (förutom på motionscykeln då). Så laddad jag var!

Det är svårt att beskriva hur bra det kändes att rulla ut på vägarna. Inget direkt mål, förutom att vara ute länge! Vilken lycka! Nästan så att jag fick en liten tår i ögonvrån. Så underbart det är att cykla! Till slut blev det fyra och en halv timme. Ingen imponerande snittfart, men vad gör väl det!? Måste erkänna att lyckan inte var lika fullständig den sista timmen. Eftersom jag inte planerat turen så fick jag naturligtvis motvind på väg hem. Vad annars?!

Precis när jag kom hem ringde Jesper (cykelmuppen alltså) och skröt med längre cyklad sträcka, högre snitthastighet och mer krafter kvar på slutet. Kan han verkligen vara i så bra form? Nu ökar pressen igen! Till mitt försvar så har jag ju inte kunnat träna för fullt på grund av min resa. Har dock försökt intala mig själv att resan har fungerat som ett höghöjdsläger. Det är faktiskt jobbigt att åka skidor, även när det är utför. Något positivt borde det ha gjort för formen.

Även om det är så att cykelformen har fått lida en aning så kan jag känna mig nöjd med att ha lärt mig att åka skidor med carvingteknik. Dessutom fick vi flera decimeter nysnö, så jag fick även prova på att åka off-pist i puder. Mycket svårt, men väldigt, väldigt roligt! Det är dock ingen risk att jag byter sida och blir en av de andra - Skidmupparna!

Imorgon ska jag hämta min nya ram på cykelcity. De ska då ha satt i styrlagret, kapat framgaffeln och monterat vevlagret. Resten av prylarna är på väg från Tyskland. De kommer förhoppningsvis imorgon eller på tisdag. Mina drömmar i carbon kommer snart att förverkligas. Det är nära nu! Livet blir bara bättre och bättre!

torsdag, mars 22, 2007

Cykelmupp i skidbacken

Till att börja med vill jag be om ursäkt för stavningen i detta inlägg! Jag sitter pa ett internetkafé i Fulpmes-Österrike. Eller internetcafé kanske är att ta i. Jag sitter i en rökig källare hos den lokala fotoaffären. Anledningen till det är att jag gar en mycket intensiv och betungande kurs i idrottsmedicin här.
Vilken aktivitet det har varit pa cykelmuppar sedan jag akte! Lika livligt har det varit pa mitt e-mailkonto. En del av meddelandena skulle ju nästan kvalificeras som inlägg här! Naväl, till saken.
Jag har inte lyckats hyra nagon cykel och pa sa sätt muppa till det ordentligt pa min skidresa. Däremot har jag lyckats att köra fyra timmar pa motionscykel i hotellets gym. Oftast samtidigt somm alla andra deltagare pa kursen dricker sig berusade pa Österrikisk öl.Detta tycker alla mina resekamrater är mycket muppigt kan jag lova!
Skulle gärna fortsätta men dagen föreläsning börjar om 13 minuter. Stress, stress...

cykelmuppar.se - nu online

Faktum är att det är fler som läser vår blogg än bara vi själva. Trevligt! Hoppas alla läsare har lika roligt som vi när vi skriver (föga troligt, men man kan alltid hoppas).

Nu har vi gjort det enklare för dig som vill surfa in hos oss. Från och med igår fungerar nämligen www.cykelmuppar.se som adress för att nå den här sidan.

Så för all del - sprid adressen för vinden. Länka till oss från er blogg eller hemsida (och berätta det för oss så kan vi göra detsamma). Eller håll adressen för er själva och förvara den på ett säkert ställe.

Super Mario 40 år - Grattis!

Denna dagen, 22 mars, föddes 1967 i Lucca, Toscana, en pojke som kom att bli en av cykelsportens starkast lysande stjärnor. Mario Cipollini började sin proffskarriär 1989 i Del Tongo. Segrarna lät inte vänta på sig. Redan första året som proffs tog han fem segrar, bland dem den första av karriärens totalt 41 segrar i Giro d’Italia.

Cipollinis starkaste sida som cyklist var att han var en otrolig spurtare, han hade ett våldsamt ax när han drog igång. Detta förklarar dock bara delvis varför han var så oerhört populär och varför han är min favoritcyklist. Cipollini hade känsla för underhållning både på och vid sidan av cykeln. Han hittade ofta på diverse upptåg och spelade pajas, det var helt enkelt underhållande. Ett av hans återkommande upptåg var att dyka upp på startlinjen med diverse variationer på tävlingsdräkten, som när han den 4 juli under Tour de France 1997 bar ett par stars and stripes-mönstrade cykelbyxor under etappen för att ”hedra sin amerikanske cykelsponsor Cannondale”. Han vann etappen och tog över ledningen, dagen efter hade han en helgul dräkt och en matchande cykel. En annan grej på samma tema var när han kom till prisutdelningen efter en etapp iförd sitt favoritfotbollslags, Inters, matchtröja. Upptåg av det slaget föranledde böter vid varje tillfälle men gav samtidigt massor av publicitet.

Cipollini odlade mycket aktivt och framgångsrikt sin playboy-image. Att det var en medveten strategi var rätt uppenbart för de flesta, men det skapade ändå en särskild stjärnglans kring honom. Det är omvittnat av många att playboy-stilen mest var en iscensatt yta. Och det är klart, de 191 segrar han skrapade ihop under karriären hade naturligtvis inte materialiserats om han inte varit seriös och målinriktad i sin träning. Pajaskonsterna hade också fallit ganska platt om det inte varit för det att han faktiskt var otroligt bra.

Under åren 1996 till 2001 körde Cipollini i Saeco’s röda armé. Saeco utvecklade metoden med ett tåg av tempostarka cyklister som ledde spurtarkungen fram till en bra position för spurten. Det var vackert att se det samspelta röda tåget i aktion.

Från 1996 och framåt kunde man bevittna en gänglig man i vit ribbhjälm som kom och kastade sig om halsen på Cipollini efter nästan varje seger. Det var Mario Scirea, en vital del av Saeco-tåget. Scirea var Cipollinis ständige följeslagare under nästan hela återstoden av karriären. Det fanns något rörande över att se kompisen Scirea slita för kung och fosterland i tåget och sedan vara helt överlycklig om Cipollini lyckades med sin del av det hela.

2002 nådde Cipollini två av sina största framgångar. På våren vann han Milan-Sanremo, vilket han i ett flertal intervjuer under många år hade talat om som en av hans stora drömmar. Inte nog med det, på hösten slog han dessutom till och vann världsmästerskapen i Zolder, Belgien. Jag minns att jag såg världsmästerskapen hos en icke-cyklist kompis i Farsta. När Mario sträckte armarna i skyn som vinnare kunde jag knappt tro att det var sant, jag kunde inte prata på flera minuter.

Se videon nedan med segern i Zolder



Från 2003 till avslutandet av karriären våren 2005 blev det betydligt färre segrar än tidigare år. 2003 tog han ändå två etapper i Giro d’Italia. Detta gav honom rekordet på 41 etappsegrar i Giro d’Italia.

Nu har vi Cipo-fans bara minnena kvar.

onsdag, mars 21, 2007

To our non-Swedish speaking readers

I know that some of you appreciate the photos we have here, but I also have heard some comments that it would be nice if we wrote something in English for a change. You know who you are and special greetings to you all. I’m not sure that’s such a good idea. As long as you can’t understand a word of what we’re writing I can at least try to fool you that we are gifted writers with a lot of insight into the magic world of cycling.

Well to start with, we are a gang of four people with a sweet spot for the wonderful world of cycling and this summer we’re going to France during Tour de France to watch some and first and foremost to cycle ourselves. We’ll bring our goodies (that would be our bike stuff) and off we go for two weeks. Life is good to you sometimes! Oh so sweet! Happiness! Do you get the idea of the mental state we’re in while discussing or even thinking of our passion? You should see us in action.

Some of us (that would be me) are worried that we won’t be in shape (not good enough) while others thrive in the world of components (that would be the others). I’m often educated in what is and what’s not suppose to be, as in their components and mine. I’m also frequently told that thou shalt not overload your ride with extra equipment such as mudguards or lightening. That’s easy for those soft riders to say, since they do not bring their bikes outside in autumn or winter conditions at all.

Ouch – I do not want to write these things. I’m going to spend two weeks with them and they are all better mechanics and better athletes than me. I should be humble and stay friendly with these lovely guys. Would’ve, should’ve… It’s so fun to bring the subject of softies into focus.

Anyway you’re welcome to enter this site whenever you want to and you’re also welcome to comment on everything whether you have understood anything at all or not. Do not forget to let us know when you think it’s time to write in English again. Meanwhile please enjoy the photos.

tisdag, mars 20, 2007

Folkhälsoargument för cykling

I Läkartidningens februarinummer presenterar forskare vid Karolinska Institutet resultat från fleråriga studier av vasaloppsåkares hälsa. Fynden visar i korthet att:

1. Vasaloppsåkare har lägre dödlighet (lever längre) än befolkningen i stort.
2. Vasaloppsåkare är friskare än genomsnittsbefolkningen.

"Den låga dödligheten bland Vasaloppsdeltagarna kan ha flera förklaringar. Huvudhypotesen är att den är resultatet av långsiktig träning. Men den kan förstås också vara resultatet av andra positiva livsstilsfaktorer som gärna samvarierar med en aktiv livsstil, såsom kostvanor och rökvanor."

"Vasaloppsåkarna är också, som väntat, mer fysiskt aktiva. Omkring 60 procent av både manliga och kvinnliga Vasaloppsåkare rapporterar att de motionerar åtminstone fyra timmar per vecka. Detta kan jämföras med de omkring 17 procent i befolkningen som uppger att de motionerar 1,5 timmar per vecka eller mer."

(Källa: Läkartidningen Nr 0709, Volym 104, 28 februari 2007)
Läs hela artikeln här

Det finns därmed fog för att tro att liknande resultat skulle kunna påvisas för exempelvis vätternrundancyklister (inklusive "Vätternrundegubbar"). Kanske skulle fynden i denna grupp vara ännu mer slående eftersom en cykelfantast givetvis tränar mycket mer än 4 timmar i veckan.

Så återigen, visa ditt stöd för Olas upprop om att ta bort momsen på cyklar. Kanske även cykeltillbehör som en kommentar till brevet också föreslog. Och varför inte cykelkläder?

måndag, mars 19, 2007

Bort med moms på cyklar!

Ola har på sin blogg startat en kampanj för att regeringen skall ta bort momsen på cyklar. Vilken strålande idé. Folkhälsoargumenten han för fram är övertygande. Jag stödjer med glädje detta initiativ. Eventuella trafikskadeforskare som hävdar motsaten hoppas vi håller munnen stängd.

Läs hans öppna brev till Folkhälsominister Maria Larsson här.

Kom ihåg: En stor klunga cyklister är väldigt svår att både köra om och ifrån.

söndag, mars 18, 2007

Mjölksyra till cykelfolket

En sann cykelmupp vill ju gärna ha svart på vitt vad han/hon går för. Ett ypperligt sätt att ta reda på detta är att helt sonika göra ett test hos Christian Delfin på Fit For Fight i Löddeköpinge. För 495 kronor genomför man under Christians erfarna ledning ett uthållighetstest med laktatmätning. Jag genomförde själv testet i november förra året. Huvudanalysen från mätningen visade att jag tål mjölksyra bra, pumpade upp mig själv till 12 mmol. Med återhämtningen var det dock sisådär. Slutsatsen - mer konditions och uthållighetsträning. Massa cyklande i den tidigare omnämnda pulszon två med andra ord.

För den som inte vet så kan berättas att 495 kronor för detta test är rena rama vrakpriset. Liknande tester annonseras i Stockholm för runt tusenlappen. Så är ni av någon anledning i Löddeköpinge (vilket väl alla är i tid och otid?) är det bara att boka tid. Ont gör det, men oj så kul.

Om cykling och identitet

Det har varit en process att hamna där jag är nu i ”min cyklingvärld”. Från början trodde jag att jag skulle nöja mig med att cykla när det var fint väder. Allteftersom tiden gick förra året insåg jag att jag tålde motvind, regn, kyla, hagel, mörker, snöslask och alla möjliga kombinationer av detta.

Jag minns speciellt när jag hade gett mig ut medan solen sken och helt plötsligt hamnade jag i rätt rejäl motvind och hagelbyar. Någonstans där blev jag medveten om att jag inte ens funderade på att vända om eller ta en kortare runda än jag hade planerat från början, så i motvind cyklade jag medan haglet smällde mig i ansiktet. Emellanåt blev hagelbyarna till regn istället och sedan återgick det till hagel igen och jag tyckte själv att det var konstigt att jag bara fortsatte. Det var nämligen inte så farligt, tyckte jag just då. Visst gjorde det ont när haglet smällde på läpparna. Det kan jag villigt erkänna, men känslan av starka, smidiga ben vägde tyngre. Efter den gången så inser jag att vissa icke-cyklister kan tycka att min lust och mitt behov att cykla är lite märkligt. Det bjuder jag dem på.

Vad jag däremot har lite blandade känslor inför är min bedömning när jag tycker att mitt liv inkräktar på min cykling. Just den formuleringen borde kanske vara att min cykling upptar väldigt mycket tid i mitt liv.

Det händer att jag börjar mumla om att jag inte kan gå och fika eller gå ut till helgen eller följa med till Köpenhamn, för att jag har planer på att cykla. Det är helt okay när jag svarar så ibland, men jag vill inte svara så varenda gång. Det hela slutar med att jag har en fint planerat schema där jag klämmer in alla möjliga icke-cykelrelaterade sociala aktiviteter tillsammans med cyklingen (speciellt på helgerna). Sedan tror att jag är hemma efter 3 timmar, men det tar 4 timmar och så jäktar jag iväg direkt fast jag borde ta det lite lugnt och vila benen en liten stund först. Hur löser jag detta? Vill jag lösa det?

För övrigt vägrar jag att utesluta mina goa vänner ur mitt liv bara för att de inte riktigt har förstått glädjen med cykling.

Jag har kommit på att till nästa vinter vill jag ha en cykeljacka där det står på ryggen ”Jag längtar också efter våren, men jag låter inte det hindra mig just nu.”

torsdag, mars 15, 2007

Dumheter för cykelmuppar

Jag gjorde något dumt igår.

Jag sprang.

Mitt jobb tillåter mig att flexa hur mycket jag vill - i princip. Trots detta är jag plikttroget på min arbetsplats 8-17 varje dag måndag till fredag. Det är dumt, missar därmed fina cykeltimmar i vårsolen.

Det var därför jag inte kunde säga nej när min kollega igår frågade om vi inte skulle ta en löprunda i Hagaparken under lunchen. Visst, varför inte? Hellre löpning i solen än spinningpass i svettig Friskis och Svettis lokal.

Och som jag sprang.

Det blev inte så långt, cirka 9 kilometer, men för mig som inte sprungit på länge var det mer än nog. Spurtade också som besatt på slutet för att knäcka Birger och mjölksyran pumpade ut i musklerna. Helt förgiftad. Kanske 12 mmol. Eller mer.

Försökte sedan reparera skadan med ett rensningspass på trainer under kvällen. Men det var försent. Idag strejkar mina Quadriceps.

Men nu springer jag inte mer.

Det är svårt att kombinera löpning och cykling säger många. Jag är benägen att hålla med. Å ena sidan är båda konditionsidrotter som kräver mycket träning. Löpningen är dock så mycket mer brutal mot musklerna och kräver en lätthet som inte cyklingen gör (förutom i uppförsbackarna då). Jag visste det sen förut men blev smärtsamt påmind om det igen igår.

Förlåt.

Spinning - bra cykelträning

Med vår avlägsna resa till Frankrikes legendariska berg i åtanke, drog jag och Jonas i afton ut till Hammarlunda och körde ett intervallpass i backarna där. Min omfattande blygsamhet förhindrar mig från att dryfta vilken stjärna som lyste starkast i backarna.

Det kändes faktiskt riktigt bra idag, kroppen svarade ordentligt när jag tryckte på och det är alltid en härlig känsla. Återhämtningen mellan intervallerna var också över förväntan. Det har varit flera sådana positiva överraskningar under den här säsongens första cykelpass. När jag inte har cyklat på ett par månader så förväntar jag mig bara blod, svett och tårar när jag ger mig ut på vägen igen. I lördags körde jag årets första distanspass tillsammans med Jonas och Anette med flera. Även efter tre och en halv timme kände jag mig, till min stora förvåning och glädje, fortfarande stark. Jag hade förväntat att vingla hem från Landskrona som ett dräglande vrak.

Veckorna innan jag började cykla utomhus tränade jag uteslutande spinning på Gerdahallen, 3-4 pass i veckan ungefär. Jag har dock länge betraktat detta som ett ganska dåligt substitut för riktig cykelträning. Nu förefaller det som att jag måste ompröva denna inställning. Därför tänker jag fortsätta köra ungefär ett spinningpass i veckan även om det nu går utmärkt att vara ute på vägarna.

Det enda som känns lite negativt med spinning som träningsform är att det inte får antalet mil i träningsdagboken att öka. Åtminstone för mig är årets första hundra mil någon slags magisk milstolpe i försäsongsträningen.

På tal om försäsongsträning så kändes det uthärdligt att sitta på sadeln idag. Så sent som i söndags var smärtan i den delen av kroppen som vilar på sadeln nästan outhärdlig.

tisdag, mars 13, 2007

Säsongen är i gång/Våren är här (VIDEO)

Det säkraste vårtecknet har infunnit sig. För vanliga dödliga brukar det handla om Tussilago, Snödroppar, Sädesärlor eller andra säsongsbetonade djur och växter. För en cykelmupp handlar det givetvis om att låta vinterpälsen falla.



Det är förvisso ett tag kvar tills det blir kortbyxor på cykelturerna, men ändå. Benen kommer glänsa fint under dagens spinningpass om inte annat. I pulszon två förstås.

måndag, mars 12, 2007

Distanspass i pulszon 2... eller hur!

Som det har nämnts tidigare så blev det en intensiv cykelhelg här i skåne! I fredags var jag en smula bekymrad för formen inför helgen. Med all rätt visade det sig. När jag vaknade på lördag morgon så kände jag mig pigg och stark! Redo för en riktig lång träningsrunda. Åt frukost två gånger innan det var dags att ge sig av. Det var underbart att ge sig ut på årets premiärtur trots relativt låg temperatur och lite dimma. När vi kom till Landskrona var det sol och blå himmel. Allt var perfekt! Mat i magen, pigga ben och gott sällskap! Man kan säga att livet lekte. Hur lätt är det att hålla sig i pulszon två när det är på det viset!? Tycker ändå att jag var rätt så duktig på att ta det lugnt. Visst var jag uppe för högt i de flesta backarna (uppför), men det kan väl vara okej.

Trots det låga tempot började jag känna mig lite seg när vi var på väg tillbaka till Häljarp. Vi cyklade längs kusten, norr om barsebäck, med vinden i ryggen. Då hände det! Jag låg fint på andrarulle bakom Simon när en av de andra killarna kom susande förbi i hög fart. Simon tvekade bråkdelen av en sekund innan han satte av efter utbrytaren. Jag såg mig om för att se om någon annan tänkte reagera samtidigt som jag gick igenom en inre kris. Mitt uppsatta mål att köra ett distanspass med relativt konstant och låg puls ställdes mot min irrationela instinkt att alltid försöka köra ikapp ett utbrytningsförsök. På några tiondelar hann jag vända på problemet fram och tillbaka flera gånger innan jag, efter att jag bestämt mig för att inte göra något dumt, satte händerna i bocken, slängde i en jätteväxel och ställde mig på pedalerna. Hej vad det gick! Upp i maxpuls för att sedan ligga på tröskelfart eller strax över i flera minuter. Inte fan kom jag ikapp dem heller! Sedan var jag för trött för att hängas med klungan när de väl kom ikapp (även de hade skruvat upp tempot något). Det slutade med att jag cyklade själv tillbaka till Häljarp. Inte alltför långt förvisso. Men det tog!

Hemfärden till Lund därefter var ingen angenäm upplevelse. Den berömda bonken var inte långt borta. Snudd på omöjligt att hålla pulsen nere i zon två!

För övrigt visade det sig att killen jag försökte köra ikapp är elitsatsande cyklist. Dessutom hade han inte försökt rycka, utan skulle bara köra några intervaller innan stoppet i Häljarp! Suck!

Cykelrelaterat

Det blev ~20 mil i helgen.
Jag läste Cyklisten av Tim Krabbé, som vi fick tips om här på bloggen.
Jag tittade på Paris-Nice.

Innan jag insåg att jag inte kunde börja dagens inlägg med något annat än de tre första meningarna ovan funderar jag lite på några andra ämnen. Om jag skulle berätta att jag när jag kom hem från rundan i lördags och tittade mig i spegeln, snabbt insåg att det där med glasögon kan bli ett problem rent estetiskt. Jag har absolut inget emot solbränderänder på armar och ben. Faktum är att jag brukar bli lite randig allteftersom det blir varmare och ärmar och ben på kläder blir kortare. Den kraftiga rand som jag fick efter cykelbyxorna förra sommaren ståtade jag dessutom stolt med och den inbjöd till intressanta diskussioner. Det där med att se ut som en inverterad panda i ansiktet lockar mig däremot inte alls. Ni andra kan smörja in er med vilka liniment som helst för att öka er prestation eller förebygga skador. Det jag kommer att satsa på är en ansiktskräm med solskyddsfaktor 100.

Det andra ämnet jag funderade på att inleda med var att jag faktiskt blev kallad diesellok i helgen. Inte så sexigt kanske och egentligen hade det varit roligare att bli jämförd med en italiensk sportbil, men... jag inser att jag tyvärr inte är så snabb och spurtbenägen. Det har ju sina fördelar att orka mala på ett i lugnare tempo också. Diesellok - Lite tråkigare, men definitivt en komplimang i mina öron. Behöver jag tillägga att jag var längst fram i fältet? För övrigt omvandlade jag ordet lok till motor ganska snabbt i mitt huvud. Diesellok är ju rätt tråkiga och det där med att vara spårbunden lockar inte direkt. Istället för lok blev det motor på en fisketrålare och inte vilken motor som helst utan en Gardner Diesel givetvis. Ni som har hört ljudet på en sådan trotjänare vet precis varför jag valde det märket. Och just här inser jag att jag nog ska stryka de sista meningarna. Jag är faktiskt inte en praktnörd helt och hållet, men begåvad med en viss förmåga att ibland låta tankarna vandra iväg åt alla möjliga håll. Låt oss snabbt gå vidare till en annan intressant händelse för...

...det jag annars kunde ha inlett med är ju vår galne bilförare som tutade på oss en lååååång stund innan han körde om oss. Han hade väldigt bråttom trodde vi. Jag vinkade glatt och någon av oss gjorde ett annat internationellt tecken. Föraren hade visst inte så bråttom i alla fall, för plötsligt stannade han bilen mitt i vägen, öppnade bilen och hetsade ut. ”Ville du något”, sa han och verkade ivrigt vilja starta något slags slagsmål. Vad vet jag? Vi sa väl inget direkt utan rundade bilen och körde vidare. Han hade fortfarande inte så bråttom för han passerade oss och utförde samma rutin en gång till. Stanna, öppna dörren, ut ur bilen och var aggressiv så att det räckte. Första gången han stannade och hoppade ut tänkte jag att det är en rätt olycklig människa som gör något sådant. Som blir så förolämpad av att få fingret av en främling på vägen att han faktiskt stannar bilen och gör bort sig. När han sedan gör det en gång till. Vad ska man säga?

Nyheter i korthet:
- Lagmedlemmarna skötte sig riktigt bra under helgens rundor, som jag misstänkte att det skulle göra. De är inte riktigt härdade ännu, men det är inte jag heller.
- Stilpolisen Jonas äter fortfarande lussekatter och det gör han bara för att saffran matchar så oerhört väl med hans gula cykeljacka.
- Det blev inget handgemäng med ilsken bilförare för lagmedlemmarna är coola, så länge som man inte skämtar om Campagnolokomponenter, belamrar sin cykel med för mycket extrautrustning eller har fel cykelkläder på sig.

För övrigt har jag gjort en del i helgen som inte är cykelrelaterat – faktiskt!

Cykelbilder

Mina cykelmupparvänner i Lund var ute och roade sig på sina springare i helgen och några bilder från deras dag i solen finner ni nedan. Enjoy. Även jag cyklade en del i Stockholm, dock inte alls lika flitigt och långt. Och det förevigades inte heller på bild.


Jonas (i mitten i gult) och Simon (till höger) verkar nästan överentusiastiska


Jonas verkar mest fika...

...och Simon med

fredag, mars 09, 2007

Träningsnoja och hypokondri

Imorgon är det dags för årets första utomhusträning på racern. Trots många långa timmar på trainern den senaste tiden så känner jag mig något osäker på formen. Förra året blev jag avhängd redan efter en eller två mil de första gruppträningarna. Inte bra för självförtroendet kan jag säga. Skulle gärna slippa liknande upplevelser i år.

Jag och Simon (tror jag) ska hänga med Anette till Landskrona. Från Landskrona cyklar vi till Häljarp som är utgångspunkten för träningsrundan. Där ska vi möta upp med ett gäng som, så vitt jag förstår, består av "riktiga" cyklister. I alla fall till en viss del. Sedan bär det av på en tretimmarsrunda i skånskt vårväder. SMHI har lovat uppehåll. De har haft fel förut. Blåsigt blir det garanterat!

Nu har jag har gått och laddat för den här lördagsträningen hela veckan. Känner mig faktiskt lite nervös! Fick till och med en släng av hypokondri i eftermiddags. "Är det inte lite raspigt i halsen?" "Oj, nu kommer huvudvärken smygande!" När dessa tankar började dyka upp så satte jag mig omedelbart på trainern och trampade på i en timme. Mycket riktigt så var jag mirakulöst helt frisk efteråt!

Eftersom min numera berömda Gallium inte är färdig ännu (läs: inte ens påbörjad) så får jag lita på min trotjänare en tid framöver. Ikväll måste jag ta ner den från trainern och sätta på ett nytt bakhjul.
Må mina ben bära mig imorgon!

tisdag, mars 06, 2007

Drömmar och funderingar om och kring cykling

Det har ju talats en del om Jonas nya, underbara ram och jag ser fram emot fler inlägg, där han har långa passager om denna fantastiska skapelse till cykel medan den växer fram. Ja, jag har lyft ramen och låtit fingrarna glida över farträfflorna medan vi diskuterade den aerodynamiska nyttan av dem. Mycket kan skrivas om födelsen av detta fartvidunder och jag hoppas verkligen att Jonas fortsätter på den inslagna vägen att träning kanske är onödigt, eftersom cykeln kommer att rulla uppför backarna av sig självt. Jag kommer till varför så småningom.

Det är inte drömmar i karbon, som upptar min tankeverksamhet till största delen, utan det är tanken på resan i sommar. Den resan där jag ska cykla och cykla och cykla lite till. Bara tanken på de där veckorna kan få mig på bra humör. Helt plötsligt dyker det upp i medvetandet och sedan sitter jag och ler rätt ut i luften. Har jag tur så har jag en person i närheten, som är någorlunda intresserad av att lyssna på mina utläggningar om hur underbart livet är och framför allt om hur suveränt härligt det kommer att bli i sommar. Det finns ju också fina webbsidor, som man kan gå in på och jag har en viss dragning till de med härliga bilder.

Fram till nu har de där tankarna bara inneburit ren eufori, men häromveckan när jag tittade på en (helt underbar) bild från Col de Galbier, så slog tanken mig. Det ser ju för jäkla jobbigt ut. Hela resan uppför kommer bara att vara en ren plåga. För all del - jag har tidigare räknat med ansträngning och en del smärta, men nu slog det mig.... Jag är ju för klen. Jag har för lite benmuskler. Jag har för dålig teknik. Ryggen och axlarna krånglar med jämna mellanrum. Fötterna somnar om jag är ute mer fyra-fem timmar i sträck och händerna med. Jag väger för mycket (som inte är muskler) för att orka transportera mig själv uppför de där branta backarna. Jag är inte tillräckligt tufft mentalt. Jag är för bekväm och jag har låg mjölksyratålighet. Behöver jag fortsätta?

Jag upptäcker att jag borde ha skrivit ”så slog tankarna mig”. De trillade in, en efter en annan eller snarare sagt de forsade in i mitt medvetande som en hord galna tävlingscyklister, som till varje pris vill vinna spurten. Jag är inte tillräckligt disciplinerad för att underkasta mig ett strängt mat- och träningsschema för att åtgärda alla de där svagheterna, som jag helt plötsligt insåg att jag hade. Vad göra? Jo, jag kan ju alltid köpa mig ur en del av besvärligheterna. Tur att det är så roligt att göra cykelrelaterade inköp och tur att det finns en hel mängd mycket trevliga, cykelintresserade personer, som så gärna delar med sig av sina kunskaper och tips. Jag får definitivt delvis köpa mig ur det här. Det som man inte har i benen får man ha i plånboken. Är det inte det man brukar säga? Det lutar åt ett kompakt....

Nej just det ja... Jag skulle ju vara motvikten till dem som snöar in på komponenter, material och märken. Fast jag måste erkänna att det är roligt. Inte hela tiden, men rätt så ofta. Hur som helst så är det väldigt roligt att gå till shopen och diskutera vad jag ska köpa för att få så mycket kvalitet för pengarna som möjligt för mig. Ja, jag säljer ut mig och erkänner att det är Cykelcity (i Lund), som jag går till för att lyfta och klappa lite på allt roligt och underbart som finns där. Vad ni än påstår kära Cykelcity - den dagen ni slutar tjäna pengar på mina inköp tror jag inte finns. Det jag uppskattar och det som gör att jag kommer tillbaka även när jag egentligen inte ska köpa något, är entusiasmen och det genuina intresset hos alla i personalen. Det som gör att de bara småler när jag kommer in med panik i rösten med blåmärken, skrubbsår och ett lite ”hopskrynklat” framhjul och utbrister ”Jag måste ha det här ordnat till imorgon för jag ska ut på en heldagscykling (med fikapaus givetvis - helt onödig parantes egentligen)”. Det är då jag hör ”Det är lugnt Anette. Det fixar vi.” – och sedan tar det en stund och sedan är cykeln i fint skick igen.

Nej, jag tror inte att jag kommer att få ett bättre pris på grund av stycket ovan. Faktum är att jag inte ens tror att de kommer att läsa det här, även om mina lagmedlemmar glatt lämnar länkar här och var. Jag för min del tipsar en del av de vänner som av någon anledning tycker att det är roligt att höra mig bubbla om mina underbara uterundor, trots att de inte själva håller på med denna ädla sport. Vad jag sedan gör är att be dem skriva en kommentar om veklingar som håller sig inomhus under vintern. Jag har inte sagt något till mina lagmedlemmar om det här, för det är indirekt riktat mot dem och jag tänker utnyttja varje tillfälle att ta upp det här ämnet, eftersom jag snart räknar med att bli frånåkt när de drar igång med sin träning på allvar.

Annars har den värsta paniken lagt sig - faktiskt. En härlig runda i lördags och sedan ett Vasaloppspinningpass på söndagen har fått ordning på signalsubstanserna igen. Tänk vad lite kemi kan göra för att styra tankeverksamheten åt rätt håll. Jag vet att det finns motion på recept. Cykling borde ju vara självskrivet där. Att vi lagmedlemmar dessutom satt med god mat och rödvin och la upp planerna för resan i sommar under lördagskvällen var ju inte helt fel heller.

Varför vill jag då att Jonas ska fortsätta hålla på sin övertygelse om att cykeln är viktigare än motorn i alpsammanhang? Jo, helt själviskt hoppas jag på att jag proportionellt ska kunna förbättra mig mer än mina lagmedlemmar så att jag slipper ligga sist och sladda hela tiden. Jag undrar om jag kanske kan övertala mina fina, underbara lagmedlemmar att de som är så starka ska ta hand om de flesta förnödenheterna på våra dagsturer. Hade jag kunnat så hade jag nu slutat med pikar, riktade i all välmening om ömhudade säsongscyklister och allt annat jag kan komma på, men det är ju så förtvivlat roligt att tjafsa. Mot bättre vetande alltså. Ju längre tiden går in i den varma perioden desto ödmjukare blir jag kanske. Det återstår att se.

lördag, mars 03, 2007

Tour de Cykelcity

Bland oss i cykelkretsar är Cykelcity ett begrepp. ALLA känner till det. ALLA har varit där. Och de som inte har det, ja de är antingen helt nya i cykelsporten eller fantastiskt obildade.

Cykelcity finns som vi alla vet i tre städer, Lund, Göteborg och Stockholm. Jag har haft förmånen att besöka all tre butikerna under de snart 10 år jag varit cykelfrälst (halleluja!). Upplevelsen har i allmänhet varit angenäm, men butikerna skiljer sig åt i större utsträckning än man kan tro - det gemensamma namnet till trots.

Cykelcity Stockholm är mitt normalhäng. Faller sig naturligt då jag bor i huvudstaden, endast några kvarter bort. Många gånger har jag varit i butiken, ännu fler har jag endast tagit omvägen förbi butiken på hemväg för att suktande titta på top-of-the-line cyklarna i skyltfönstret. För några år sedan suktade jag efter en vacker Colnago C40 (Recordutrustad). Nu dreglar jag bland annat över årets De Rosa King X-light. Bemötandet på Cykelcity är alltid bra. Och det var därför jag också valde att köpa min nya cykel hos just dem (se tidigare inlägg).

Cykelcity i Göteborg har jag endast besökt vid två tillfällen. Senast var när jag kort besökte Göteborg sommaren 2000. Jag var bara där över dagen och hade ett pressat schema. Detta hindrade inte att jag småsprang till Övre Husargatan mellan möte och flyg tillbaka till Stockholm för att införskaffa en Mercatone Uno tröja (de var slut i Stockholm) med matchande handskar. På den tiden var Göteborgsbutiken överlägsen när det gällde utbudet av proffskläder. Numera har Cykelcity slutat sälja teamkläder i någon större utsträckning. Som tur är finns ju alternativ som ProBikeKit att tillgå.

Igår var jag på Cykelcity Lund tillsammans med min bror Jonas. Han håller som bekant på att bygger sig en ny cykel (se inlägg nedan). Vi fastnade med Håkan, Cykelcitys ena ägare. Håkan är en pratglad person och det verkar standard att även ett kortare besök gärna blir till ett längre då Håkan gärna delar med sig av erfarenheter, anekdoter och allmän cykelkärlek. När vi kom därifrån efter cirka 45 minuter var både jag och Jonas ense om att personer som Håkan är anledningen till att man både bör och vill bygga en relation med sin lokala cykelhandlare. När man pratar med honom är ingenting omöjligt. Tankarna går genast till en lokal guide vår familj hade under en semesterresa till Sri Lanka för snart 25 år sedan som vi gav smeknamnet ”Mr. No Problem”. Vilket önskemål man än la fram var det ständiga svaret ”No problem”. Håkan utstrålar en sådan positivism att inte ens priset i slutändan känns som ett problem. NO PROBLEM.

Tack Håkan, Anders, Carlos med flera för er entusiasm och servicevilja!

fredag, mars 02, 2007

Drömmar i carbon

Den allmänna uppfattningen verkar vara att det är högst osannolikt att jag någonsin ska skriva något i den här bloggen. Detta bara för att jag är lite långsam med att svara på mejl! :-)

Som sagt tidigare så har jag köpt en ny cykel. Eller i alla fall en ram. Den är i carbon och röd som en brandbil. Nu står den och blänker i vardagsrummet. Oj, oj så fin den är! Jag blir glad bara av att titta på den. Hur ska det då inte bli när den är monterad och klar?

Jag ska nu bestämma mig för vad min skönhet ska utrustas med. Campagnolo blir det såklart, och visst drömmer jag om Record! Sannolikt blir det dock Centaur-gruppen. Möjligen med ett udda carbonvevparti. Mums! Om jag och Jesper inte har räknat fel så kommer cykeln att väga strax under sju kilo när den är färdig. Det är helt sjukt lite! Och extremt coolt!

Vissa i min bekantskapskrets försöker hävda att det är "motorn" som är viktig och inte materialet. De har ju inte fattat någonting! Jag är övertygad om att min Gallium kommer att rulla i stort sett av sig själv!

Nu vill jag bara ut med den på vägarna. Tråkigt nog är det ett bra tag kvar tills den är körklar. Tillsvidare får jag helt enkelt fortsätta nöta på min gamla Pinta!

Jaha, då var man av med oskulden i bloggsammanhang då. Det gjorde ju inte alls ont...
Onda tungor kommer säkert att viska lögner om att detta sannolikt var såväl första som sista gången för mig. Tro dem inte! Bara vänta...
Sådärja, nu är motvikten till alla märkesnördar på plats.

Jag har hört rykten om att vissa anser att utomhussäsongen har ett slut och en början i Skåne. Jag förstår inte riktigt vad man menar. Någon kommentar på detta?

torsdag, mars 01, 2007

Litteratur för cykelnördar

Douglas Coupland påpekade i ”Generation X” att det som karakteriserar en nörd är att de tenderar att överfokusera på vissa ämnen och helt negligera andra delar av livet. Den där beskrivningen passar ganska bra in på mig själv, det varierar förvisso vad jag nördar ner mig i. Just nu är det cykling, jag tråkar ut min omgivning med utläggningar om mina nya hjul och min träningsplanering.

Som en riktig cykelnörd så räcker det ju inte med att träna och gulla med ny utrustning, man behöver även lite andlig spis i form av cykellitteratur. Jag har just läst ”The Escape Artist” av Matt Seaton. Utan att vara något mästerverk så var det en småtrevlig bok. Det är en personlig betraktelse om författarens liv som amatörcyklist. I boken sätts cyklingen i perspektivet av att vara en del, nästan en alternativ identitet, i en tillvaro med arbete och annat umgänge. Seaton fokuserar på att beskriva passionen för sporten och det lockande i att vara en del av en exklusiv subkultur med egna koder, oskrivna lagar och allt annat som präglar en subkultur. Författaren beskriver det som emellanåt en smula problematiskt att leva tillsammans med människor som ställer sig ganska oförstående till en cykelnörds passion. Det är väl förstås ingen som känner igen sig i detta?

Några citat:

Om Big Mig:
He rode almost without tactics; just a single strategy, which was to destroy the rest of the field in the time trials. Seeming to exist in some scarcely human realm of pure performance, there was somehting cyborg-like about him.

Om triatleter:
Triathlon tends to attract obsessive-compulsive types for whom supreme fitness in one discipline is not enough. They are stamina fetishists with an abnormal ability to withstand not only the annihilating pain of extreme endurance training, but its crushing boredom as well.