söndag, juni 29, 2008

Gran Fondo Championship i Falun

Av någon anledning så var jag inte sugen på Gran Fondot i Falun efter att jag hade anmält mig. Det var en konstig känsla - En som jag inte riktigt förstod mig på. Alltså struntade jag i alla former av konventionell uppladdning och satsade istället på att göra som jag brukar - cykla så som lusten faller på för tillfället. Min antiuppladdning verkade fungera ganska bra. MTB på fredagen- Min första runda någonsin - och 6-7 mil i omgivningarna runt Falun på lördagen. När jag vaknade på söndagen såg jag fram emot starten med avslappnad tillförsikt. Inte för att jag var extremt taggad, men ändå... Det skulle bli ett bra lopp.

Under middagen på lördagskvällen hos Stickan hade Silva berättat om Pia, Brudpigacyklisten som var så stark. Eftersom det bara fanns en cyklissa i brudapigadräkt, var det inte svårt att lista ut vem det var och jag växlade några ord med henne innan start. Det visade sig att det var just denna Brudpiga som skulle vinna damernas mästartröja.

Så rullade vi in i fållan och jag hamnade väldigt långt bak, vilket inte bekom mig. För det första så hörde jag inte hemma allra längst fram och sedan tycker jag att det är trevligt att köra upp sig lite. Det väcker liksom kroppen till liv och man tvingas vara alert redan från början. Ofta passerar något sympatiskt bakhjul att hålla fast vid. Speakern höll låda medan en annan inte lyssnade alls. Vi stod och småsnackade lite och jag insåg att jag såg fram emot loppet. Vädret var idealiskt och vi skulle cykla i vackra omgivningar, även om en del vägar var lite tråkiga. En annan är ju såå svag för mysiga småvägar som slingrar sig fram.

Sedan gick starten. Många försvann iväg och många passerades. Accelerera, bromsa, accelerera, bromsa. Jag måste bli av med den där känslan att jag är i vägen för de snabba cyklisterna. Jag är bra på att hitta små luckor att glida in i, men för dålig på att ta plats om någon annan gör anspråk på den. Jag är ju bara där för att det är kul och då behöver jag ju inte vara i vägen för de som är lite mer seriösa. FEL tänkt! Bättring kräves, men va fasen, det går ju hyfsat ändå. Det kommer nog så småningom.

Periodvis var det den tätaste klunga som jag har kört i där jag inte känner cyklisterna runt omkring mig. Jag låg med ett växelreglage strax bakom höften (typ i häcken) en period . Jag kastade en blick bakåt, fick en ursäktande blick av cyklisten bakom, insåg att det var ett Shimanoreglage och fortsatte sedan utan att det störde mig speciellt. Tajt bakåt - inte mitt problem, så länge som cyklisten bakom sköter sig. Tajt framåt - nja lite värre för det är mitt ansvar att reagera där.

En liten stund in i loppet har jag en pulstopp. Den beror inte på någon backe eller en plötslig tempoökning, utan på att jag precis klarade mig från en krasch. I ledet framför vinglade några cyklister till och jag insåg att de skulle gå omkull - att de skulle göra de precis framför mig och min cykel! Jag hade tur då det öppnades en lucka snett framåt till höger, medan folk reflexmässigt styrde bort från situationen och då de vurpande cyklisterna välte vänster. Utan att bromsa kunde jag snabbt glida förbi dem, medan jag hörde ljudet av inbromsningar och folk hojta. Jag betvingade en impuls att stanna för att se hur det gått för dem och ställde mig istället på tramporna för att inte låta klungan smita iväg utan mig. När jag väl var ikapp satte jag mig ner och andades, lätt skakig. Åh, vad skönt det var att klara sig ur den situationen helskinnad. Vad jag vet var det ingen som skadade sig allvarligt.

Efter knappa halvtimmen tvingas jag släppa och det är fler än jag som gör det, vilket innebär att det i princip genast har bildats en ny mindre klunga som fortsätter uppför den långa, men inte så branta stigningen. Nästa gång ska jag orka följa med lite längre tänkte jag, när jag tvingades släppa.

Vi körde på bra i den nybildade klungan och vi hämtade upp en del cyklister och en del anslöt bakifrån. Alla jobbade på villigt och jag trivdes bra i den, vilket gjorde det desto tråkigare att behöva släppa den i (inte helt oväntat) ett uppförslut. Nej, fasen heller tänkte jag och kämpade och kämpade. 5 minuter tog det innan jag var ikapp den vänligt omslutande klungan igen. De låg retfullt nära framför hela tiden och av någon anledning så gjorde jag valet att hellre riskera att köra slut mig för att försöka komma ikapp än att bara ge upp. Oh, vad lättad jag var när jag tungt flåsande la mig sist i den lilla klungan. För övrigt var jag inte den enda som fick släppa där, men jag var den enda som kom ikapp igen. Det led jag för, men det spelade ingen roll, för det var en liten seger för mig.

Sedan tog runt en kvart och ett nytt uppförslut och så var jag visst avhängd igen och den här gången hade jag inte krafter att köra ikapp, även om jag försökte ett tag. Jag tog in, jag förlorade, jag tog in, jag förlorade och sedan försvann de långsamt, retfullt långsamt bort i fjärran. Istället fick jag rikta in mig på att köra lite tempo för mig själv. Norpade en banan i första depån och tänkte att jag får väl se till att komma ikapp någon annan som tvingats släppa längre fram. Två mil malde jag på själv och var på gott humör, för ingen passerade och jag kände mig relativt stark ändå. När jag skymtade någon där framme tappade jag rytmen, då det tog lång tid att komma ikapp honom och jag slängde hela tiden otåliga blickar framåt för att se hur mycket jag hade knappat in. Äntligen kom jag ikapp Björn (som när jag läste resultatlistan insåg håller hus i en klubb som jag funderar på att åka lite med) och vi höll sedan ihop in till mål. Vi två körde själva under en längre period och så här i efterhand framstår den passagen som lite väl komfortabel, men jag var trött och Björn var trött och det är alltid trevligt att småsnacka lite. Vi kom ikapp Borlängetjejen som blev trea bland damerna och välkomnade henne in i vår lilla klunga en stund. Så småningom fick Malin släppa och så var det bara vi två igen, men efter ytterligare ett tag så blev vi ikapphunna av lite cyklister som jag kände igen från tidigare i loppet.

Vid det här laget hade jag i princip slut på dricka, vilket jag led en del av, Jag insåg efter första depåstoppet att två små vattenflaskor var för lite och började ransonera. Depåstopp nummer två var placerat vid sidan av vägen och det var inte läge att köra inom där när vi passerade. Tack Björn, för att du så generöst delade med dig av din dricka . Nästa Gran Fondo ska jag ha stora vattenflaskor.
För att summera sista sträckan. Törstig, trött, insåg att de andra också var trötta, missbedömde sista sträckan och hade för lite krafter kvar när de andra trampade upp mot upploppet. Kunde för fasen ha ansträngt mig lite till och tagit ut mig mer. Missnöjd med att jag inte fick klungspurta in i mål. Det skulle ha varit roligt. Jag tog ju faktiskt in på dem på slutet och varför skulle jag annars ha en spurtlapp fastnålad på högersidan? Nöjd med att jag hade en härlig runda. Jag var inte på övre hälften av resultatlistan den här gången, men jag var andra dam och fick stå på prispallen - kul - och jag vann en pulsklocka.





Slutligen. Jag hade ju världens bästa hejarklack!!! Underbara Stickan och Silva hade signalhorn och kobjällra och jäklar vad de drev på oss. Det var säkert fler än jag som blev glad av att få äran av att bli påhejad av dem. Faktum var att det stod folk här och var längs vägen och hejade fram alla som passerade. Sedan har vi tjejen i rosa - Jag har ingen aning om vem det var, men det var henne jag såg flest gånger vid sidan av vägen. Eloge till er som hejade på oss cyklister. Åtminstone jag får ett energitillskott av det.

lördag, juni 28, 2008

Min första MTB-runda

Någonstans krockade mitt förnuft med min känsla. Min känsla talade om för mig att jag inte skulle ha några problem. Att jag skulle flyta fram längs med det valda spåret med cykeln som den länk som förband mig med vägen. Starka ben och medvetna balansförflyttningar skulle manövrera mig och cykeln framåt. Snabbt. Säkert.

Sedan kom ju förnuftet in. Jag är inte så jäkla våghalsig. Om jag inte tycker att jag kontrollerar balansen, ja då stelnar jag till och blir inte direkt mer säker i mitt rörelsemönster. Misstänker jag sedan att underlager kan göra ont, som exempel om man skulle landa på vassa stenar, då skulle jag nog kunna bli direkt ineffektiv.

Verkligheten hamnade någonstans i mitten. Det var roligt, vansinnigt roligt och samtidigt frustrerande att inte kunna köra på så som jag ville. Jag var ju nämligen lite rädd i vissa situationer, som nerför den där "rullstensåsen", som väl snarare var en liten brant nedförsbacke full av vasst grus och vassa stenar. Jag tyckte att jag tappade greppet och surfade ut i kurvan. Någonstans kände jag hur jag antingen trillade bland alla stenar - Aj! ... eller så skulle jag inte kunna få stopp på ekipaget utan liksom Fränk Schleck kasa över brantens kant - Aj! Det kan ha varit den gången som jag var mest krampartad under rundan.

Det var framför allt en sak som var lite jobbigt. Jag litade inte på däckgreppet, men jag började sakta vänja mig på slutet. Annars måste väl sägas att för en intrycksmänniska som jag, så var det helt underbart att vara mitt ute i skogen. Jag kunde väl knappt ha fått en bättre tur. Vi började mycket försiktigt med en transportsträcka på asfalt, fortsatte sedan med en grusväg innan vi gav oss iväg in skogen där det fanns sjöar här och var - vackert. Svårigheten rampades alltså upp gradvis.


Vackert. Sinnesintrycken bombarderar en. Det var en riktigt rolig form av träning. Intensivt, men ändå med tillfälle att vila innan vi gav oss i kast med nästa uppförslut. Pulskurvan går vilt upp och ner i träningsdagboken. Efter ett tag inser jag att jag föredrar att ändra min position i höjdled än i sidoled. Ett lite invecklat sätt att beskriva att jag hellre valde att köra genom en vattenpöl än att svänga för att undvika den.


Sedan måste jag visa skönheten som så gereröst lånades ut. Jag börjar ju bli van vid lite kvalitet på utrustningen och hade inget att klaga på den här gången. Den kändes väldigt trevlig att cykla på. Växlarna krånglade lite, speciellt då den hade för sig att växla till en tyngre sådan i uppförsbacke vid något tillfälle, men den var oerhört skön att cykla på. Jag hade inte förväntat mig att det skulle vara så lätt och smidigt att manövrera en MTB, utan trodde att jag skulle få kämpa mer. Den här gången kan jag lätt säga att jag hellre körde uppför än nedför. Alldeles i början när vi lämnat asfalten och befriat framgaffeln tyckte jag att cykeln kändes lite svajig och seg, van som jag är vid en riktigt styv cykel. Det var något som jag vande mig vid och jag kunde börja känna gensvaret hos cykeln igen. Det är ju kul med en fjädrande framgaffel ju.


Tack Joachim för att jag fick låna cykeln som orsakade ett visst habegär och tack Björn för den fina rundan. På själva midsommaraftons morgon, så provade jag en MTB-runda för första gången. Det gör jag gärna fler gånger.

torsdag, juni 26, 2008

SM-tempo: Eliten

Kollade på SM-tempot i elitklassen igår. Fy fan vad de kan cykla. Och vad proffsen ser sjukt mycket hårdare ut än oss amatörer.

Fredrik Ericsson Cykelcity vann lite oväntat över fullblodsproffs som Lövkvist och Larsson. I damklassen vann Emma Johansson överlägset.

Bilder hittar ni här

Gustav Larsson ger sig iväg på sin ganska hårda hoj

tisdag, juni 24, 2008

Fredagens linjelopp

På fredag är det linjelopp. 9 varv och 117 kilometer skall jag avverka i SM-linjet i H30-klassen. Idag var jag och Göran och kollade in banan.

Banan är inte helt tokig för mig anser jag då jag tror jag kan sitta med fint i den tuffa backe som kommer sålla agnar från vete vartefter varven avverkas. Den tuffa backen är endast 500 meter lång men snittlutningen är 10% med 15% på sina ställen. Sen följer en snabb och bred utförskörning som inte vållar några svårigheter. Enda kluriga stället på banan är den 180-graderskurva som följer vid botten av backen för där kommer det gå fort och kurvan är feldoserad. Det är dock bred väg i alla fall till skillnad från cykelvägen där brantbacken är belägen.

Efter det följer en slakmota som idag var i medvind och då går lätt men lika gärna kan vara i motvind och då är det tungt att gå ifrån eller hålla en utbrytning. Sen svänger man ut på Svärdsjövägen och också här ser man långt långt så att komma utom synhåll blir tungt. I slutet av Svärdjsövägen är det en mota igen, cirka 800 meter på 5,5% i snitt. Den kommer nog bli jobbig men inte lika avgörande. Sen är det ganska lätt och tråkig åkning i 3-4 kilometer in till varvningen vid Lugnet. Också här på breda vägar.

Jag tyckte om första halvan av banan som är ganska trevlig men andra känns mest som bred landsväg utan större charm. Där kommer jag få bita i - mentalt i alla fall.

Startfältet bjuder på några farliga namn som jag och Patric kommer ha särskilt uppsikt på. Sen säger de rutinerade att det alltid dyker upp några okända som är starka som fan när det är dags för SM.

Cykeln är redo, tuberna limmade. Benen rakades i afton men det skall snyggas till igen torsdag kväll...

Fredag morgon 08.30 smäller det. Fy fan vad det skall cyklas.

måndag, juni 23, 2008

Solleröloppets Elitklass och Soldvarvi

Sollerlöppet hade finfrämmande i form av bygdens stolte son - Nicklas Axelson. Han är nu tillbaka efter sin dopningsavstängning och har under våren kört fint som bara den i Italien och övriga Europa.

På Sollerön körde han som en överfurie i Solleröloppet och vann före Fredrik Ericsson i Cykelcity. På Soldvarvi var han dock lite för ensam för att stoppa CCs framfart och de tog en fyrdubbel seger. Total utklassning.

Är du i Dalarna nästa midsommar, ta dig då ut och kolla på Soldvarvi för det var ett riktigt fräckt lopp med fullt ös från första metern. Och i år med storfrämmande som sagt.

Mina bilder från loppen hittar du här

PS. Om någon har bilder från Solleröloppet i Herrar Senior - Dela gärna med er!

Axelsson plågar CCs Fredrik Ericsson uppför Gesundaberget

Klungan på Soldvarvi

SM-tempo i H30

Tempot i Veteran-SM avklarat - jag är så dålig på tempo. Kom i mål på en tjugondenåntingplats. Blev interntrea. Göran S bäst i klubben cirka minuten snabbare. David slog mig med fem sekunder typ. Sen jag följt av Göran O.

Lite om loppet. Banan i Svärdsjö hade sagts vara tuff så vi var på plats redan igår och rullade igenom den. Tuff, visst, men så illa var det väl ändå inte. Testade lite om det var läge för stora eller lilla klingan och tänkte att nog skulle man kunna gå på stora hela vägen. Även om det var hyfsat brant uppemot vändpunkten. Jag återkommer till det.

Så i morse gav vi oss till start i hyfsat god tid. Det värmdes på trainer precis som vanligt och jag kände mig ganska stark. 9.22 startade jag. Hade Johan Nordqvist i hasorna som jag vet är stark på tempo men jag tänkte att han skulle få lida för att gå ikapp.

Kom aldrig in i någon bra rytm utan harvade på med oregelbunden puls och allmän dålig känsla. Tänkte att det går väl okej och jag blev inte upphunnen innan vändpunkten i alla fall.

När jag vänder ser jag att Johan är endast tiotalet sekunder bakom. Samtidigt börjar det regna så smått så jag laddar för att stå på utför innan det blir regn på allvar och banan blir hal. Hinner precis ner för första backen då himlen öppnar sig och sommaren övergår i ragnarök. Det fullkomligen vräker ner och jag tar upp händerna från bågen och sätter mig lite fegt på bromshandtagen. Det får gå saktare, jag riskerar inte livet här och nu!

Efter 3-4 kilometer susar Johan förbi. Det går fort och jag tappar snabbt 20-talet sekunder. Biter sen ihop hyfsat och håller avståndet ganska konstant runt en halvminut. Rullar till slut i mål på typ 46.30.

Lintala, favoriten, vann som väntat. Men som han vann. Han utklassade allt motstånd totalt. Mig slog han med sex minuter, varav fyra av dem på första halvan. Till exempel slog han Pär Björkman i H40 med nästan två minuter. Och för bara två veckor sedan så slog Pär Björkman alla utom en i Elitklassen i Valhalltempot... Så det är sådär halvbra konkurrens i veternaklasserna nuförtiden.

Bilder från loppet hittar ni här

Göran x 2 värmer upp

Jag på startlinjen

Den där Lintala

fredag, juni 20, 2008

Solleröloppet

Sollerlöloppet avklarat. Vi är inte nöjda med resultaten eftersom vi missade vad som visade sig vara den avgörande utbrytningen. David hade fina ben som han inte fick visa vad de gick för.

Jag spurtade in som fyra i klungan, men det var om en 19e plats vi spurtade.

Bifogar några bilder från loppet som jag fick ro att ta när MOs stenhårda arbete gav mig och David lugn och ro att chilla och käka bars...


Jag och David sladdar och käkar bars

Den efter Skeer-backarna kraftigt decimerade klungan bestod av cirka 50 man



torsdag, juni 19, 2008

CV-Live

Vi är i Gesunda nu för Solleröloppet. Start i morgon 07.15. Sen flyttar vi vidare till Falun där vi kör SM (tempo på måndag och linje på fredag).

Ni kommer väl ihåg att ni kan följa vår framfart "live" på www.crescendovelo.se under "CV-Live".

Håll tummarna

onsdag, juni 18, 2008

Tävling i tanke och aktion

Det finns vissa som bara funderar och snackar (hrm, host, det finns fler än jag) och så finns det de som verkligen gör något, som vår kära stödmupp Silva. Det är återigen dags för en gästblogg.

Mitt försök att leka tävlingscyklist!

Det är juni och vi har avverkat 10 deltävlingar i veterancupen, jag har varit med på åtta och ligger på en 3e plats sammanlagt! Men alltså, helt seriöst, det gör jag bara för att jag är flitig deltagare, inte för att jag gör bra resultat!!


Varför gör jag det här då? Ett skäl är att vi är ett glatt och trevligt gäng som håller ihop och hjälps åt i vått och torrt, vi bor trångt, vi delar på frukost, skratt och massor av galenskaper, kul har vi i alla fall! Vi har ju lyckats fått med två tjejer till som tävlar och det är så himla roligt, inspirerande och trevligt! För att inte tala om alla glada människor man träffar från Sveriges alla hörn!

Sen nånstans så är det ju kul, det är roligt att se tider, helst när man ser att man förbättrar sig. Men ack så enormt tråkigt det är när man inte orkar med de andra uppför backen på ens första varvet.. och backen ska tas fem gånger :-/
Det är då det gäller!! Kom ihåg den här känslan när man kör tråkiga träningspass i vinter.. jag ska ta backen med klungan nästa år.. kom ihåg känslan, visualisera och motivera.. jag ska fixa det här.. Typ..

Ett annat skäl till att pyssla med tävlingar är ju att det lär mej något! Jag utvecklas.. eller jag inser vilken fegis jag är på kurvtagning t ex! Luma GP var ingen barnlek, men jag testade iaf! Får väl småskryta med att jag stod på startlinjen med OS Klara Sara Mustonen.. kan det ge extrapoäng tror ni? Som parentes kan jag tillägga att hon varvade mej på fyra varv.. FYRA varv på en lite drygt en kilometer lång bana.. Det är liksom inte bara klasskillnad.. det är liksom universumskillnad! Och vi ska köra tillsammans?! Shit.. mer tjejer till sporten så det blir nån ordning på klasserna! :D

Nästa mål är ju SM.. Jo faktiskt, jag ska vara med där är det tänkt! ParSM har varit ett mål under året. Jag och Katarina har varit och provkört banan.. och alltså.. eeh.. Backtempo tycker jag det är och att köra det i par blir skitsvårt! Utför har man kommit upp i 90 knyck! Blir något att bita i det! Jag ska dagen till ära få låna den där superfina tempocykeln, Orbeas nya Ordu, som tagen ur startrek eller nåt! Vi har kört tillsammans en gång förut och det funkar kalasbra! Men jag är nervös..


Innan SM så ska midsommar passera! Då kommer vi få fint besök av Anette o C:o, vi ska äta gott, tjuvköra banor och bara må allmänt gott! En perfekt uppladdning i goda vänners lag!

Tingeling!!

Silva via Anette


Dubbelbokat igen

Det är väldigt, väldigt synd. Jag vill verkligen vara med på båda arrangemangen. Vilka arrangemang då?

Jo, jag var ju med på Klitterbylägret med cykelklubben.se i höstas och tyckte så bra om det att jag direkt bestämde mig för att vara med på det som redan då planerades till våren -08. M-hm, det gick ju bra - eller? Det kom visst en resa till Italien emellan.

Nej, istället skulle jag igen koncentrera mig på höstlägret, för det var klart då att ett sådant ska arrangeras.

Så händer det igen. Det krockar med en cykelresa (till Cinque Terre med CykelTours).

Alltså jag vill verkligen vara med på Klitterbylägret också, men det tävlar med ett ställe varifrån jag fick följande utdrag i ett sms:

[...] det här slår allt! Den perfekta cyklingen."

Det må vara sant eller falskt, men det lär ju vara alldeles, alldeles underbart...

Hyundaiföljetongen

Bilhistorien fortsätter. Igår när bilen skulle hämtas inför stundande Sollerö- och SM-äventyr ville den inte starta. Idag fick jag därför göra akut utryckning och köpa nytt batteri. Jag CYKLADE sen med detta från Sollentuna till Kista.

Vet ni hur tungt ett bilbatteri är?

Det vet jag numera för på singlespeeden har jag ingen pakethållare så jag tvingades hålla åbäket i handen. Min biceps skakade när jag kom fram men vad gör man inte för den goda sakens skull... Efter ett antal försök startade kärran igen och efter batteribyte verkar nu felet avhjälpt.

Som grädde på moset visade det sig att någon försökt slanga bilen under långtidsparkeringen. Tankluckan var uppbruten och själva locket stod inte att finna. Det är kul att vara bilägare.

tisdag, juni 17, 2008

Den är här!!!

Alldeles lagom till Sollerön. Full Record och allt.



måndag, juni 16, 2008

Humörcyklist

Jag har anmält mig till ett lopp som jag inte är speciellt sugen på och har sedan kallt räknat med att när jag väl står på startlinjen, så kommer det säkert att kännas bättre. Det är inte själva cyklingen jag är trött på, för det är sagolikt vackert ute på vägarna nu. Nej, det jag är trött på är att känna mig tung, trög och kraftlös utan uthållighet. Helgen ägnades därför åt att hitta lusten att trycka på igen. Lördagen blev det en kuperad 13-milarunda (815 hm), medan jag på söndagen bara var ute och snurrade lite på benen. Är det någon som känner igen fiket? Är det någon som känner igen apelsinbrödet?


Det verkar ha fungerat ganska bra för när det började åska sent igår, så fick jag en omedelbar impuls av att vilja ut och cykla. Ni vet när man hör att intensiteten i regnet ökar till det vräker ner. Just då fick jag en känsla av att vara ute på vägen med stora tunga droppar som slår i ansiktet och med vattnet som stänker lika mycket under från vägen som ovan från himlen. Jag kunde känna genklangen i kroppen efter åskan, som får ens inre att vibrera. Jag ville ut och köra hårt och intensivt. Sedan somnade jag...

Det hela slutade med att jag vaknade 4,58 i morse löjligt pigg och inte långt efter satt jag på cykeln, lätt huttrande, för det var kallt och jag var inte rätt klädd. En lagomfärd till jobbet blev det, där jag ändå höll värmen hyfsat. Det var lite värre på hemvägen när jag körde genom det där regnvädret. Kallt. Sedan hände något och solen tittade fram. Jag stötte på jordgubbsförsäljning längsmed vägen, så två liter fick följa med hem i ryggsäcken. Vägen till Stävie var uppriven och grusad som förberedelse inför nyasfaltering och eftersom jag litar på mina Stelvio plus så var det inte bara okay utan också lite roligt att känna att jag surfade på gruset. Jag hade inte full koll hela tiden får jag erkänna, men det var lite som att flyta fram med vattenplaning på halkbanan, det vill säga rätt kul.

Det känns lite bättre nu än förra veckan och även om jag inte är heltaggad så finns det en chans att jag är hyfsat alert vid start. Det lär jag väl upptäcka då.

Mer bilder från Luma

Det är ju så trevligt med bilder från cykeltävlingar. Luma GP är i kraft av sitt läge nog ett av de mest fotograferade loppen. Har du inte fått nog av kan du titta på mer bilder här:

http://picasaweb.google.com/mgille/LumaGP2008

här

http://lutrinae.se/album/luma/index.html

Och sen kommer nog lite mer bilder från mig också. Men inte just nu.

För övrigt har jag en överraskning att delge er och det kanske sker ikväll. Men jag kan avslöja att jag är en mycket lycklig man just nu.

fredag, juni 13, 2008

Fet klunga

Startlistan för Solleröloppet är nu uppe. Det blir en fet klunga med 119 föranmälda cyklister. Coolt.

Noterbart är att Crescendo Velo är fjärde största klubb efter Brudpiga (11), Valhall (11) och Vertex (9). Brudpiga är titelförsvarare och blir antagligen klubben att se upp med. Och sen har ju cykelcity.se också flaggat för att de kommer med en del efteranmälningar...

Hela listan hittar du här: http://www.solleroif.nu/page.asp?hm=2&tid=100&did=1245

Hur det såg ut - egentligen?

Bilden nedan är från förra helgens Luma GP. Har lånat den från bildinfo.se som förtjänstfullt fotar på massa cykeltävlingar!

Bilden är tagen på tredje varvet när jag solo försöker gå ikapp tätklungan om fyra man. Längst bak i tätklungan ligger Oscar. Precis när jag var på iväg ikapp så hör jag honom säga till sina utbrytarkollegor: "det är bara vi fyra kvar".

Men tji fick han för jag var med också vilket jag lät honom förstå med en tydlig harkling. I ungefär ett halvt varv till. Jag punkterade ju sen snöpligt på nästföljande varv.

Så nu vet jag hur det ser ut när jag kör ikapp täten. Nästa gång vill jag ha en bild när jag kör ifrån täten...


onsdag, juni 11, 2008

Årets höjdpunkt

Nästa fredag, på midsommarafton, cyklar jag Solleröloppet. Solleröloppet skall, om man skall tro kännarna, det ballaste och kanske mest prestigefyllda cykelloppet i Sverige (SM borträknat förstås - jag menar lopp som återkommer varje år på samma bana).

Vi kör hela gänget i seniorklassen. Förra året var David 16:e man och han siktar på att förbättra det i år. Kanske inte låter så bra, men betänk att loppet har över 100 startande och går på en stentuff bana. Jag känner mig återigen som en total novis och har lovat att agera hjälpryttare om det behövs.

Veckan efter är SM-veckan så vi stannar i Dalarna men flyttar Camp Crescendo till Falun. Jag kör tempoloppet och linjeloppet i H30. Pga den nya klassindelningen slås klubben i spillror och jag och Patric blir ensamma i H30 medans övriga kör i H35. Banan runt Falun ser tuff ut på papperet med sina 3 stigningar varav två skall vara ganska tuffa. Och dessa skall man över ett tiotal gånger. Aj aj aj säger benen redan nu.

Tempot har jag inga ambitioner med. Vet att jag inte kan slåss om någon bra placering utan jag är där för att få en bra "genomkörare" och för att, så småningom, kanske bli en hyfsad tempodude.

Hur det än går så skall det bli skitkul.

måndag, juni 09, 2008

En månad kvar

Serrai di Sottoguda, den ursprungliga vägen upp till toppen av Fedaia, är återigen öppen. Klippväggar, vattenfall och gamla träbroar. Om inte allt för länge befinner jag mig där. Fel fordon i klippet - javisst, men rätt ställe. Oh yeah!




Om en månad går färden söderut.

Falkenloppet i H30

Körde Falkenloppet i H30 igår. Trots att vi körde bra i laget och David bärgade en finfin fjärdeplats kände jag mig konstigt otillfredställd. Skall lägga ut texten om detta vid tillfälle.

Kort om loppet. Många utbrytningsförsök på första varvet. I mitten av andra kom David iväg i en fin grupp innehållande Cykelcity, Valhall, Sandviken och ECI. De körde på och avståndet växte snabbt samtidigt som klungan var märkbart ointresserad av att jaga.

Efter cirka 4 varv insåg vi att vi inte skulle komma ikapp. Jag skulle spara mig till spurten var det sagt men lyckades inte hålla mig utan sprätte till vid ett par tillfällen.

När spurten väl kom blev allt pannkaka. Jag skulle dra upp till Patric och Göran x 2 skulle dra upp mig. Inget av det gick särskilt bra. Det enda som funkade var Jonas hästförning, tyvärr kom den cirka 600 meter för tidigt. Rullade i mål på en ok 15e plats, men målet var ju att spurta hem 6:e platsen också. Därav en del av mitt missnöje.

En del bilder finns online – och ett smakprov nedan.

Nåla på asset är inte så enkelt


David och utbrytarkollegorna som höll hela vägen hem

Prispallen i H30

ECI på väg till H40 starten. Snygga. Som vanligt.

lördag, juni 07, 2008

Tempo: en novis bekännelser

Valhalltempot idag. Strålande väder, perfekta förutsättningar, fin bana. Vad händer?

Jo, jag slutar 3a från slutet...

41 km/h i snitt räcker inte längre än så och jag inser att jag har en del att lära när det kommer till tempoåkning. Att vara med och slåss om segern i ett GP är en sak, att göra detsamma i en tempotävling något helt annat. Blev till exempel omkörd efter 9 kilometer av min "minute man", en Sandvikenssnubbe som kunde det där med tempo.

Gammal är äldst visade Pär Björkman i H40. Endast en elitåkare lyckades slå hans vansinningt snabba tid. Han slog till exempel mig med 3 minuter och 40 sekunder. På 22 kilometer.

Men vi har i alla fall sjuuukt snygga tempodräkter.






Nationaldagscykling och den årliga rundan till Leos Gatukök i Tollarp

Förra årets nationaldagscykling var en fin runda norröver, men i år gick färden mot Tollarp. Det var den årliga rundan till Leos gatukök i Tollarp som gällde. 2007 var jag och Simon med på en del av rundan, som då gick en söndag, men nu var det riktig debut med hela rundan. En del antydde att det skulle kunna bli en varm runda, som i "för varm", men jag bara mös. Solen sken varmt och behagligt som sig bör.

Jag skippade gatuköket och Ola, Niklas och jag begav oss till Carolas Café istället, där Carola själv var i full färd med att stänga (!) fiket. Som tur var fanns det många färdiga baguetter och ciabatta, så med varsin cola, en kopp kaffe och en stor macka satte vi oss på uteserveringen. Carola är rätt person på rätt plats och fiket rekommenderas.

Dagens andra stopp var inte sämre. Det var jordgubbsförsäljning till höger och klungan hade tänkt att köra vänster, men det såg Pex, jag och Niklas till att den inte gjorde med en gång. Jordgubbarna var meget fina och efteråt verkade alla nöjda med stoppet.

fredag, juni 06, 2008

Six minutes of mjölksyra

Det gick inge bra idag. För någon.

Jag bröt på fjärde varvet efter punktering. Surt som fan för jag satt med i tätgruppen och kände mig hyfsat fräsch. Eller så fräsch som jag kan känna mig med 194 i puls. Det var nämligen där jag var efter att ha täppt till en lucka som uppstod under de första 2 varven.

Göran O och Patric synade asfalt - dock utan allvarliga skador som följd. Men oj så drygt.

David hade allehanda skoproblem. Klossar och pedaler som inte var kompisar.

Jonas körde tappert men hamnade i ingenmansland och fick sköta farthållnings själv. Han gick dock, till skillnad från alla oss andra, faktiskt i mål...

Stort tack till CK Valhall för ett jättefint arrangemang. Bättre väder kan man heller inte hoppas på. Ever.


Ska man gå med cykeln? Så Söderhamn 2007...

David efter loppet - skeptisk?


Jonas såg till att klubben i alla fall fick en cyklist i mål...

Det är en liten cykelvärld vi lever i

Jag har en del leverantörskontakter i mitt jobb och det händer att det står en cykel på mitt kontor (som de kommenterar), när de besöker vårt företag. Vissa av dem är triathleter, fotbollstränare eller friidrottare. Den gemensamma nämnaren är idrottsutövning och ett engegemang i sin sport. Det följer rätt naturligt att vi småpratar lite om hur det går med träning och tävling då och då.

GD som mailar tidningsklipp om hur det går för det fotbollslag han tränar, fick en del bilder från Settimana internazionale di Coppi e Bartali och en bild på min cykel. Dessa visade han för sin cyklande kollega, som hade varit nere i Italien ungefär samtidigt som jag. Det visade sig att han hade varit på samma ställe och sett samma tävling. Han har dessutom en Cervelo och är rätt uppmärksam på andra sådana i sin omgivning, så han kom ihåg en tjej i en svensk lagtröja under tävlingen som var där tillsammans med två killar. Dessutom hade han tydligen sett mig vid två andra tillfällen. När han såg fotona gjorde han kopplingen. Det är en liten värld vi lever i.

Jag berättade om Gran Fondo Cinque Terre, som jag ska köra i september och eventuellt kommer han att dyka upp där. I gengäld blev jag tipsad om de vackra MTB-rundorna i Schwartzwald och jag har numera en inbjudan att komma ner och cykla där. Jag har fått en bok också. Den visar att det är vackert där. Väldigt vackert. Det ser hur kul ut som helst. Fasen också. Ska jag behöva köpa en MTB också och var ska jag få tiden ifrån? För att vara en liten värld så finns det väldigt mycket roligt att besöka och att göra.


torsdag, juni 05, 2008

Les maillots du Tour de France 1976

Titta här vad jag fick för länk till historien via mail. Där finns en liten bild på en tröja....

... som jag känner igen.
Tack Niklas. Hittade sedan denna på wooljersey.

1976 - The year Van Impe won the Tour de France.

Luma GP

Förra året på nationaldagen gjorde jag officiell tävlingsdebut (om man inte räknar ESDUU cupen som "riktig" tävling vilket inte jag gör).

Det slutade med en 8:e plats, eller var det 9:e, i seniorklassen. Sämst var jag i alla fall - av de som gick i mål - vilket förvisso merparten inte gjorde.

"Jag blev i alla fall inte varvad" tog jag med mig från den tävlingen.

I år är målet högre ställt, men konkurrensen också tuff. Det är 30-talet cyklister föranmälda till H30-klassen där jag kör i år. Spontant ser det tuffaste motståndet i första hand ut att komma från CK Valhall och Cykelcity.se, men kanske kan också någon av Fredrishovarna glimra till. Och eventuellt någon annan också. Jag är inte så rutinerad ännu att jag har koll på alla namn värda att kunna.

Sugen på att kolla på rolig cykeltävling. Släpa dig till Hammarby Sjöstad, vid Luma-huset, kl 13.50 i morgon! Mysigast är att ta båten från Söder, då kliver du av precis vid startområdet.

onsdag, juni 04, 2008

Retroshoppat


Jag ska egentligen vara lite försiktig med utgifter nu, för det verkar bli en del trevliga händelser framöver, som kräver lite av dylik vara. Jag förväntade mig inte att jag skulle hitta något till mig, när Niklas skulle se om han kunde hitta ett par cykelskor till sig. På vägen hem från jobbet sammanstrålade vi i en lämplig cykelbutik och titta vad som följde med mig hem.

För 300 kronor så kunde jag inte låta bli. Jag har ju ordnat ett litet cykelrum och om jag inte använder mina fynd så lär de bli bra som inredningsdetaljer där. En fin tröja ingick i priset.

Det finns inga planer på att köpa en matchande cykel nu, men när jag provade skorna så kände jag att jag borde ha några äldre clipspedaler till och skulle jag skaffa det, så infinner sig nog suget efter en passande cykel och sedan fortsätter det väl som vanligt antar jag. Jäkla materialistpassion man har fastnat i.

söndag, juni 01, 2008

At the back of the pack

A few picks from the race in Baltimore last weekend. It gives a hint to what goes on at the back of the pack...

Before the start, still in good spirit


A few laps into the race, hanging on for dear life


Crossing the finish line and focus is on... the cycling computer! That's a true champion. The acrobat behind me is showing off as his team mate just won the race.

Mer bilder från Nove Colliresan

Jag utlovade bilder från Italienresan och här kommer ett litet urval, men annars finns fler bilder under länken till vårt bildarkiv till vänster. Hittar ni något där det står Nove Colli 2008, är det ett hett tips om ni vill klicka er vidare.

En teambil som vi såg på vägen ned mot resans första destination. Det var Pinarellos ungdomslag.
Utsikten från hotellrummet i Riolo Therme var klart godkänd.
Vackra miljöer att cykla i.

Länsade fat efter frukost.

En lite grupp män står och beundrar våra cyklar och framför allt en viss Opera.
Dags för gruppfoto innan vi lämnar Riolo Therme.

En varm cykeldag

Dagen innan Nove Colli var som gjord för att strosa runt bland alla utställare i Cesenatico. Hittade bland annat en intressant bordskonstruktion.



Bucklan som Cykeltours fick hämta för att vi var ett av de lag med flest deltagare. Jag har för mig att det var 10:e största lag, men låter det vara osagt.

En stilsam morgon vid torget i Cervia.

I Helsingborg mötte Fredrik Jansson upp med Garrys gamla Pinarello.