Mindre än 30 minuter senare insåg vi att vi hade stannat 10 minuter för länge på den där utlottningen, där ingen av oss vann något. Klippan Stickan hittade i och för sig både tak och fäll medan vi väntade på att regnet skulle dra förbi.
Visar inlägg med etikett Gran Fondo. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gran Fondo. Visa alla inlägg
tisdag, juni 23, 2009
Väderomslag
Efter målgång. Solen skiner fortfarande. Vänner, cyklar, kaffe, som det ska vara alltså.
Mindre än 30 minuter senare insåg vi att vi hade stannat 10 minuter för länge på den där utlottningen, där ingen av oss vann något. Klippan Stickan hittade i och för sig både tak och fäll medan vi väntade på att regnet skulle dra förbi.
Mindre än 30 minuter senare insåg vi att vi hade stannat 10 minuter för länge på den där utlottningen, där ingen av oss vann något. Klippan Stickan hittade i och för sig både tak och fäll medan vi väntade på att regnet skulle dra förbi.
Gran Fondo Falun 2009
Liksom förra året var jag inte speciellt sugen på att cykla det där loppet, fast den här gången var det värre. Jag vaknade på morgonen och kände att jag mest ville ligga kvar i sängen. Seg i kroppen och humöret. När jag vände mig om möttes jag av den här synen och då kände jag att jo, cykla det ville jag nog, men inte ville jag flänga runt och pressa kroppen.
Cykla, vara ute i solen, möta andra cyklister - ja. Pressa mig - nej. Jag började signalera min ovilja ganska tidigt och meddelade att det kunde nog vara så att jag den här gången faktiskt tänkte utnyttja depåerna. Det gick så långt att jag ringde Silva och sonderade terrängen. Depåstopp, sällskapscykling? Det blev tyst i luren och sedan fick jag svaret att "Nja... Kanske inte. Får se när loppet är igång."
På plats. Det kändes lite tråkigt att inte vara mer sugen på att starta. Tänker att loppet är lite väl dyrt. Det ingår inget speciellt i startavgiften heller. Startar, bromsar, accar, bromsar, accar. Det är väldigt ryckigt i början och det luktar bränt gummi. Redan från början känner jag mig tung, seg och lat och det blir inte bättre heller. Inser att det här kan bli en tung runda, men har inga planer på att stiga av. Solen skiner och jag mår inte illa även om benen inte svarar som sig bör.
Sedan visar det sig att jag har lite tur där andra hade otur. Niklas frambroms hade släppt i vajerinfästningen och han hade gått omkull utan att skada sig så mycket. Silva tyckte klungan var oredig och hade släppt den. Eksilstuna 324 hade varit sjuk och var inte i tävlingsform, utan var dragvillig och ett trevligt sällskap. Helt plötsligt hade jag sällskap under depåstoppet och under en stor del av rundan av folk som villigt höll mitt inte så snabba tempo. Det fanns andra trevliga cyklister med oss också, men det var inte alla som ville stanna i depå (bullarna var väldigt goda för övrigt).
Cykelcitys Gran Fondo brukar betyda att jag vinner något som jag sedan inte använder, men lyckan var inte med mig denna gången. Synd, men jag är nöjd med att ha hittat en orsak till den sega kroppen. Här sitter jag nämligen med ont i halsen och med säkert 6 timmars vaken tid idag. Sömn är fint för klena kroppar ibland, även om det känns synd att sova bort dagar av sol. Det är väl dags att gå till jobbet imorgon igen.
Cykla, vara ute i solen, möta andra cyklister - ja. Pressa mig - nej. Jag började signalera min ovilja ganska tidigt och meddelade att det kunde nog vara så att jag den här gången faktiskt tänkte utnyttja depåerna. Det gick så långt att jag ringde Silva och sonderade terrängen. Depåstopp, sällskapscykling? Det blev tyst i luren och sedan fick jag svaret att "Nja... Kanske inte. Får se när loppet är igång."På plats. Det kändes lite tråkigt att inte vara mer sugen på att starta. Tänker att loppet är lite väl dyrt. Det ingår inget speciellt i startavgiften heller. Startar, bromsar, accar, bromsar, accar. Det är väldigt ryckigt i början och det luktar bränt gummi. Redan från början känner jag mig tung, seg och lat och det blir inte bättre heller. Inser att det här kan bli en tung runda, men har inga planer på att stiga av. Solen skiner och jag mår inte illa även om benen inte svarar som sig bör.
Sedan visar det sig att jag har lite tur där andra hade otur. Niklas frambroms hade släppt i vajerinfästningen och han hade gått omkull utan att skada sig så mycket. Silva tyckte klungan var oredig och hade släppt den. Eksilstuna 324 hade varit sjuk och var inte i tävlingsform, utan var dragvillig och ett trevligt sällskap. Helt plötsligt hade jag sällskap under depåstoppet och under en stor del av rundan av folk som villigt höll mitt inte så snabba tempo. Det fanns andra trevliga cyklister med oss också, men det var inte alla som ville stanna i depå (bullarna var väldigt goda för övrigt).
Cykelcitys Gran Fondo brukar betyda att jag vinner något som jag sedan inte använder, men lyckan var inte med mig denna gången. Synd, men jag är nöjd med att ha hittat en orsak till den sega kroppen. Här sitter jag nämligen med ont i halsen och med säkert 6 timmars vaken tid idag. Sömn är fint för klena kroppar ibland, även om det känns synd att sova bort dagar av sol. Det är väl dags att gå till jobbet imorgon igen.
söndag, december 14, 2008
Gran Fondo 5 Terre och CykelTours
Någon har visst anpassat sig till italienska tidsförlopp, för aktualiteten på inläggen sker med en viss tidsfördröjning. Från Gran Fondo 5 Terre som gick av stapeln i september (i år, dock i år), skickas det nu ut foton på deltagarna. Ingenting har hamnar i mitt brevinkast, men jag har fått se andras, vilket uppskattas. Själv räknar jag med att mina bilder kommer i april alternativt att de är borta för alltid. Det var ju egentligen meningen att det vid det här laget skulle ha skrivits ett inlägg om hur loppet gick för mig och visst kan det komma att hända så småningom, men tillsvidare kan jag citera en text som finns på loppets hemsida.
"Il secondo aneddoto da ricordare riguarda il vincitore del trofeo come gruppo più numeroso. La Cykel-Tours Sweden è arrivata a Deiva dalla fredda Svezia con i suoi 28 ciclisti, che hanno sicuramente riscaldato l'uggiosa giornata deivese."
Ser man på om inte CykelTours är omnämnt, då vi vann pokalen för lag med flest deltagare. 28 cyklister, som hade anlänt från kalla Sverige (och så vidare). Vi vann sedan logiskt även pokalen för utländskt lag med flest deltagare och så lyckades PH sopa hem pokalen för snabbaste icke-italienare. Det var en lätt nöjd PH som mötte oss andra i mål.
Själv syns jag på inte mindre än två bilder på samma sida, där de beskriver årets upplaga av evenemanget. Först som en prick i startfållan och sedan som en tydligt urskiljbar hästsvans bakom Pedale Bianconero-damerna.
fredag, september 12, 2008
En överraskning - Ett Gran Fondo till
Nu är cykeln på väg ner mot soliga Ligurien och snart följer jag. Gissa om det känns fint.
Vi är runt 30 cyklister som tar oss ner och i slutet av resan hägrar Gran Fondo Cinque Terre. Fast det visade sig att det blir ett bonus Gran Fondo på onsdagen -120 km med ett depåstopp. Det är hotellet som låter oss cykla ungefär samma bansträckning som Gran Fondo della Versilia.
"In collaborazione con Gran Fondo Della Versilia. 1 Tour Internatizionale Hotell Furtunella"
Det låter något. Bansträckning och banprofil syns nedan. Är livet bra eller?
Vi är runt 30 cyklister som tar oss ner och i slutet av resan hägrar Gran Fondo Cinque Terre. Fast det visade sig att det blir ett bonus Gran Fondo på onsdagen -120 km med ett depåstopp. Det är hotellet som låter oss cykla ungefär samma bansträckning som Gran Fondo della Versilia.
"In collaborazione con Gran Fondo Della Versilia. 1 Tour Internatizionale Hotell Furtunella"
Det låter något. Bansträckning och banprofil syns nedan. Är livet bra eller?
lördag, september 06, 2008
Italy again - Gran Fondo 5 Terre
Soon, oh so soon it's time to go to Italy again. Liguria, espresso, warmth, Gran Fondo. I'm going for profound happiness and even if it's easy to use my imagination to feel how good it's going to be, a good film clip always help.
Let the first minute pass and prepare you for what is to come. After just over one minute the legs start to move (and it's not due to the music). At 1.35 I let my mind wander and through the screen I reach for that place and that climb. I'm there working hard. Well my mind is there, just a little ahead of the rest of me. I will be there soon, very soon.
Let the first minute pass and prepare you for what is to come. After just over one minute the legs start to move (and it's not due to the music). At 1.35 I let my mind wander and through the screen I reach for that place and that climb. I'm there working hard. Well my mind is there, just a little ahead of the rest of me. I will be there soon, very soon.
måndag, augusti 25, 2008
Gran Fondo Kungsbacka
Det är lika bra att erkänna det med en gång. Jag är inte speciellt nöjd med min insats, så nu väntar jag med spänning vad jag ska dra för något ur ursäktstombolan. Vad för spännande bortförklaring kan finnas till tröga ben och seg cykelprestation?
Trumvirveln tystnar och på lappen står det...
"Jag är inte i bättre form än så här just nu."
Jaha, rätt i ansiktet. Fast, ja, så är det ju. Jag hade hoppats på en bättre insats, men med facit i hand - I den form jag var igår kunde jag inte ha gjort ett mycket bättre lopp. Hade inte loppet startat genom en grind hade jag haft en samlad klunga som jag hade kunnat haka på längre, men jag hade inte gjort en bättre insats, utan klungan hade gjort det åt mig.
Vem förresten lägger starten så att man kör genom en grind det första man gör? Mycket av det roliga med Gran Fondon för mig är att jag hakar på stora klungor som jag vet att jag inte kommer att orka köra med hela loppet, men jag får smaka på farten och jag trivs där. Det känns fint helt enkelt. Igår var det en lång, utdragen svans och tack och adjö direkt. Inte alls i min smak och om någon av "Di snabbe" tyckte att det var en bra idé, kan jag hälsa att ni kan gott dras med oss svagare en stund. Tids nog blir ni av med oss. Det är bara en fråga om hur länge ni vill bjuda oss på nöjet att följa med innan ni skakar av oss (med oss menar jag åtminstone mig). Den här gången kan jag inte ens säga att jag blev avhängd, för jag var aldrig med i matchen.
Hur som helst, dagen startade tidigt igår, väldigt tidigt och klockan 5.30 stod jag klar att hämtas av Niklas. Vi hade planerat att ha med oss mat och äta i god tid innan start. Det var i alla fall planen, men när vi hade parkerat, hämtat ut nummerlappar och satt ihop cyklarna, så var det i princip bara att glida iväg mot startområdet. Vi hann klämma i oss lite av maten precis innan vi gav oss iväg och jag hade det stora nöjet att vara hungrig, samtidigt som jag hade en klump mat i magen som låg och skvalpade. Vi kom lagom in i startfållan någon minut innan starten gick. Ett tips - "Just in time" är inte alltid att rekommendera. Jag ska inte gnälla om det, för Niklas gjorde en bra insats under Gran Fondot, medan jag i princip direkt kände att jag inte hade mycket att komma med.
I det läget kunde jag tjura för att jag var sämre än under de två tidigare loppen i Eslöv och i Falun eller kunde jag konstatera fakta och köra på så gott det gick. På något sätt lyckades jag stoppa undan den där irritationen över att jag inte orkade speciellt mycket i bakhuvudet och inte låta den ta över min upplevelse och mitt lopp. Irritationen dök givetvis upp då och då, men vad ska jag säga? Solen sken, det var vackra vägar och jag har verkligen en underbar cykel.
Faktum är att trots att jag är missnöjd med min egen insats kan jag knappast säga att jag var missnöjd med dagen. Cyklister, cyklar, ovan nämnda underbara sol och omgivningar = bra kombination. Det som var mindre bra annars var väl att det inte fanns så mycket tid att prata med alla som jag hade önskat. Det är klart, hade jag kört snabbare, så hade jag varit i mål tidigare och på så sätt fått lite mer tid över, men orsaken till att det inte skedde har redan dryftats.
Sviten med utlottade vinster fortsatte och den här gången blev det en cykeltröja. För stor förvisso, men den har redan fått ett gott hem hos ett av mina favoritbakhjul, anfört av mannen med den stabila kursen. Inget vingel där inte. Nu har jag mutat honom med en tröja och berömt honom offentligt, så jag hoppas på att kunna färdas tryggt bakom det där hjulet i många mil till.
Trumvirveln tystnar och på lappen står det...
"Jag är inte i bättre form än så här just nu."
Jaha, rätt i ansiktet. Fast, ja, så är det ju. Jag hade hoppats på en bättre insats, men med facit i hand - I den form jag var igår kunde jag inte ha gjort ett mycket bättre lopp. Hade inte loppet startat genom en grind hade jag haft en samlad klunga som jag hade kunnat haka på längre, men jag hade inte gjort en bättre insats, utan klungan hade gjort det åt mig.
Vem förresten lägger starten så att man kör genom en grind det första man gör? Mycket av det roliga med Gran Fondon för mig är att jag hakar på stora klungor som jag vet att jag inte kommer att orka köra med hela loppet, men jag får smaka på farten och jag trivs där. Det känns fint helt enkelt. Igår var det en lång, utdragen svans och tack och adjö direkt. Inte alls i min smak och om någon av "Di snabbe" tyckte att det var en bra idé, kan jag hälsa att ni kan gott dras med oss svagare en stund. Tids nog blir ni av med oss. Det är bara en fråga om hur länge ni vill bjuda oss på nöjet att följa med innan ni skakar av oss (med oss menar jag åtminstone mig). Den här gången kan jag inte ens säga att jag blev avhängd, för jag var aldrig med i matchen.
Hur som helst, dagen startade tidigt igår, väldigt tidigt och klockan 5.30 stod jag klar att hämtas av Niklas. Vi hade planerat att ha med oss mat och äta i god tid innan start. Det var i alla fall planen, men när vi hade parkerat, hämtat ut nummerlappar och satt ihop cyklarna, så var det i princip bara att glida iväg mot startområdet. Vi hann klämma i oss lite av maten precis innan vi gav oss iväg och jag hade det stora nöjet att vara hungrig, samtidigt som jag hade en klump mat i magen som låg och skvalpade. Vi kom lagom in i startfållan någon minut innan starten gick. Ett tips - "Just in time" är inte alltid att rekommendera. Jag ska inte gnälla om det, för Niklas gjorde en bra insats under Gran Fondot, medan jag i princip direkt kände att jag inte hade mycket att komma med.
I det läget kunde jag tjura för att jag var sämre än under de två tidigare loppen i Eslöv och i Falun eller kunde jag konstatera fakta och köra på så gott det gick. På något sätt lyckades jag stoppa undan den där irritationen över att jag inte orkade speciellt mycket i bakhuvudet och inte låta den ta över min upplevelse och mitt lopp. Irritationen dök givetvis upp då och då, men vad ska jag säga? Solen sken, det var vackra vägar och jag har verkligen en underbar cykel.
Faktum är att trots att jag är missnöjd med min egen insats kan jag knappast säga att jag var missnöjd med dagen. Cyklister, cyklar, ovan nämnda underbara sol och omgivningar = bra kombination. Det som var mindre bra annars var väl att det inte fanns så mycket tid att prata med alla som jag hade önskat. Det är klart, hade jag kört snabbare, så hade jag varit i mål tidigare och på så sätt fått lite mer tid över, men orsaken till att det inte skedde har redan dryftats.
Sviten med utlottade vinster fortsatte och den här gången blev det en cykeltröja. För stor förvisso, men den har redan fått ett gott hem hos ett av mina favoritbakhjul, anfört av mannen med den stabila kursen. Inget vingel där inte. Nu har jag mutat honom med en tröja och berömt honom offentligt, så jag hoppas på att kunna färdas tryggt bakom det där hjulet i många mil till.
söndag, juni 29, 2008
Gran Fondo Championship i Falun
Av någon anledning så var jag inte sugen på Gran Fondot i Falun efter att jag hade anmält mig. Det var en konstig känsla - En som jag inte riktigt förstod mig på. Alltså struntade jag i alla former av konventionell uppladdning och satsade istället på att göra som jag brukar - cykla så som lusten faller på för tillfället. Min antiuppladdning verkade fungera ganska bra. MTB på fredagen- Min första runda någonsin - och 6-7 mil i omgivningarna runt Falun på lördagen. När jag vaknade på söndagen såg jag fram emot starten med avslappnad tillförsikt. Inte för att jag var extremt taggad, men ändå... Det skulle bli ett bra lopp.
Under middagen på lördagskvällen hos Stickan hade Silva berättat om Pia, Brudpigacyklisten som var så stark. Eftersom det bara fanns en cyklissa i brudapigadräkt, var det inte svårt att lista ut vem det var och jag växlade några ord med henne innan start. Det visade sig att det var just denna Brudpiga som skulle vinna damernas mästartröja.
Så rullade vi in i fållan och jag hamnade väldigt långt bak, vilket inte bekom mig. För det första så hörde jag inte hemma allra längst fram och sedan tycker jag att det är trevligt att köra upp sig lite. Det väcker liksom kroppen till liv och man tvingas vara alert redan från början. Ofta passerar något sympatiskt bakhjul att hålla fast vid. Speakern höll låda medan en annan inte lyssnade alls. Vi stod och småsnackade lite och jag insåg att jag såg fram emot loppet. Vädret var idealiskt och vi skulle cykla i vackra omgivningar, även om en del vägar var lite tråkiga. En annan är ju såå svag för mysiga småvägar som slingrar sig fram.
Sedan gick starten. Många försvann iväg och många passerades. Accelerera, bromsa, accelerera, bromsa. Jag måste bli av med den där känslan att jag är i vägen för de snabba cyklisterna. Jag är bra på att hitta små luckor att glida in i, men för dålig på att ta plats om någon annan gör anspråk på den. Jag är ju bara där för att det är kul och då behöver jag ju inte vara i vägen för de som är lite mer seriösa. FEL tänkt! Bättring kräves, men va fasen, det går ju hyfsat ändå. Det kommer nog så småningom.
Periodvis var det den tätaste klunga som jag har kört i där jag inte känner cyklisterna runt omkring mig. Jag låg med ett växelreglage strax bakom höften (typ i häcken) en period . Jag kastade en blick bakåt, fick en ursäktande blick av cyklisten bakom, insåg att det var ett Shimanoreglage och fortsatte sedan utan att det störde mig speciellt. Tajt bakåt - inte mitt problem, så länge som cyklisten bakom sköter sig. Tajt framåt - nja lite värre för det är mitt ansvar att reagera där.
En liten stund in i loppet har jag en pulstopp. Den beror inte på någon backe eller en plötslig tempoökning, utan på att jag precis klarade mig från en krasch. I ledet framför vinglade några cyklister till och jag insåg att de skulle gå omkull - att de skulle göra de precis framför mig och min cykel! Jag hade tur då det öppnades en lucka snett framåt till höger, medan folk reflexmässigt styrde bort från situationen och då de vurpande cyklisterna välte vänster. Utan att bromsa kunde jag snabbt glida förbi dem, medan jag hörde ljudet av inbromsningar och folk hojta. Jag betvingade en impuls att stanna för att se hur det gått för dem och ställde mig istället på tramporna för att inte låta klungan smita iväg utan mig. När jag väl var ikapp satte jag mig ner och andades, lätt skakig. Åh, vad skönt det var att klara sig ur den situationen helskinnad. Vad jag vet var det ingen som skadade sig allvarligt.
Efter knappa halvtimmen tvingas jag släppa och det är fler än jag som gör det, vilket innebär att det i princip genast har bildats en ny mindre klunga som fortsätter uppför den långa, men inte så branta stigningen. Nästa gång ska jag orka följa med lite längre tänkte jag, när jag tvingades släppa.
Vi körde på bra i den nybildade klungan och vi hämtade upp en del cyklister och en del anslöt bakifrån. Alla jobbade på villigt och jag trivdes bra i den, vilket gjorde det desto tråkigare att behöva släppa den i (inte helt oväntat) ett uppförslut. Nej, fasen heller tänkte jag och kämpade och kämpade. 5 minuter tog det innan jag var ikapp den vänligt omslutande klungan igen. De låg retfullt nära framför hela tiden och av någon anledning så gjorde jag valet att hellre riskera att köra slut mig för att försöka komma ikapp än att bara ge upp. Oh, vad lättad jag var när jag tungt flåsande la mig sist i den lilla klungan. För övrigt var jag inte den enda som fick släppa där, men jag var den enda som kom ikapp igen. Det led jag för, men det spelade ingen roll, för det var en liten seger för mig.
Sedan tog runt en kvart och ett nytt uppförslut och så var jag visst avhängd igen och den här gången hade jag inte krafter att köra ikapp, även om jag försökte ett tag. Jag tog in, jag förlorade, jag tog in, jag förlorade och sedan försvann de långsamt, retfullt långsamt bort i fjärran. Istället fick jag rikta in mig på att köra lite tempo för mig själv. Norpade en banan i första depån och tänkte att jag får väl se till att komma ikapp någon annan som tvingats släppa längre fram. Två mil malde jag på själv och var på gott humör, för ingen passerade och jag kände mig relativt stark ändå. När jag skymtade någon där framme tappade jag rytmen, då det tog lång tid att komma ikapp honom och jag slängde hela tiden otåliga blickar framåt för att se hur mycket jag hade knappat in. Äntligen kom jag ikapp Björn (som när jag läste resultatlistan insåg håller hus i en klubb som jag funderar på att åka lite med) och vi höll sedan ihop in till mål. Vi två körde själva under en längre period och så här i efterhand framstår den passagen som lite väl komfortabel, men jag var trött och Björn var trött och det är alltid trevligt att småsnacka lite. Vi kom ikapp Borlängetjejen som blev trea bland damerna och välkomnade henne in i vår lilla klunga en stund. Så småningom fick Malin släppa och så var det bara vi två igen, men efter ytterligare ett tag så blev vi ikapphunna av lite cyklister som jag kände igen från tidigare i loppet.
Vid det här laget hade jag i princip slut på dricka, vilket jag led en del av, Jag insåg efter första depåstoppet att två små vattenflaskor var för lite och började ransonera. Depåstopp nummer två var placerat vid sidan av vägen och det var inte läge att köra inom där när vi passerade. Tack Björn, för att du så generöst delade med dig av din dricka . Nästa Gran Fondo ska jag ha stora vattenflaskor.
För att summera sista sträckan. Törstig, trött, insåg att de andra också var trötta, missbedömde sista sträckan och hade för lite krafter kvar när de andra trampade upp mot upploppet. Kunde för fasen ha ansträngt mig lite till och tagit ut mig mer. Missnöjd med att jag inte fick klungspurta in i mål. Det skulle ha varit roligt. Jag tog ju faktiskt in på dem på slutet och varför skulle jag annars ha en spurtlapp fastnålad på högersidan? Nöjd med att jag hade en härlig runda. Jag var inte på övre hälften av resultatlistan den här gången, men jag var andra dam och fick stå på prispallen - kul - och jag vann en pulsklocka.
Slutligen. Jag hade ju världens bästa hejarklack!!! Underbara Stickan och Silva hade signalhorn och kobjällra och jäklar vad de drev på oss. Det var säkert fler än jag som blev glad av att få äran av att bli påhejad av dem. Faktum var att det stod folk här och var längs vägen och hejade fram alla som passerade. Sedan har vi tjejen i rosa - Jag har ingen aning om vem det var, men det var henne jag såg flest gånger vid sidan av vägen. Eloge till er som hejade på oss cyklister. Åtminstone jag får ett energitillskott av det.
Under middagen på lördagskvällen hos Stickan hade Silva berättat om Pia, Brudpigacyklisten som var så stark. Eftersom det bara fanns en cyklissa i brudapigadräkt, var det inte svårt att lista ut vem det var och jag växlade några ord med henne innan start. Det visade sig att det var just denna Brudpiga som skulle vinna damernas mästartröja.
Så rullade vi in i fållan och jag hamnade väldigt långt bak, vilket inte bekom mig. För det första så hörde jag inte hemma allra längst fram och sedan tycker jag att det är trevligt att köra upp sig lite. Det väcker liksom kroppen till liv och man tvingas vara alert redan från början. Ofta passerar något sympatiskt bakhjul att hålla fast vid. Speakern höll låda medan en annan inte lyssnade alls. Vi stod och småsnackade lite och jag insåg att jag såg fram emot loppet. Vädret var idealiskt och vi skulle cykla i vackra omgivningar, även om en del vägar var lite tråkiga. En annan är ju såå svag för mysiga småvägar som slingrar sig fram.
Sedan gick starten. Många försvann iväg och många passerades. Accelerera, bromsa, accelerera, bromsa. Jag måste bli av med den där känslan att jag är i vägen för de snabba cyklisterna. Jag är bra på att hitta små luckor att glida in i, men för dålig på att ta plats om någon annan gör anspråk på den. Jag är ju bara där för att det är kul och då behöver jag ju inte vara i vägen för de som är lite mer seriösa. FEL tänkt! Bättring kräves, men va fasen, det går ju hyfsat ändå. Det kommer nog så småningom.
Periodvis var det den tätaste klunga som jag har kört i där jag inte känner cyklisterna runt omkring mig. Jag låg med ett växelreglage strax bakom höften (typ i häcken) en period . Jag kastade en blick bakåt, fick en ursäktande blick av cyklisten bakom, insåg att det var ett Shimanoreglage och fortsatte sedan utan att det störde mig speciellt. Tajt bakåt - inte mitt problem, så länge som cyklisten bakom sköter sig. Tajt framåt - nja lite värre för det är mitt ansvar att reagera där.
En liten stund in i loppet har jag en pulstopp. Den beror inte på någon backe eller en plötslig tempoökning, utan på att jag precis klarade mig från en krasch. I ledet framför vinglade några cyklister till och jag insåg att de skulle gå omkull - att de skulle göra de precis framför mig och min cykel! Jag hade tur då det öppnades en lucka snett framåt till höger, medan folk reflexmässigt styrde bort från situationen och då de vurpande cyklisterna välte vänster. Utan att bromsa kunde jag snabbt glida förbi dem, medan jag hörde ljudet av inbromsningar och folk hojta. Jag betvingade en impuls att stanna för att se hur det gått för dem och ställde mig istället på tramporna för att inte låta klungan smita iväg utan mig. När jag väl var ikapp satte jag mig ner och andades, lätt skakig. Åh, vad skönt det var att klara sig ur den situationen helskinnad. Vad jag vet var det ingen som skadade sig allvarligt.
Efter knappa halvtimmen tvingas jag släppa och det är fler än jag som gör det, vilket innebär att det i princip genast har bildats en ny mindre klunga som fortsätter uppför den långa, men inte så branta stigningen. Nästa gång ska jag orka följa med lite längre tänkte jag, när jag tvingades släppa.
Vi körde på bra i den nybildade klungan och vi hämtade upp en del cyklister och en del anslöt bakifrån. Alla jobbade på villigt och jag trivdes bra i den, vilket gjorde det desto tråkigare att behöva släppa den i (inte helt oväntat) ett uppförslut. Nej, fasen heller tänkte jag och kämpade och kämpade. 5 minuter tog det innan jag var ikapp den vänligt omslutande klungan igen. De låg retfullt nära framför hela tiden och av någon anledning så gjorde jag valet att hellre riskera att köra slut mig för att försöka komma ikapp än att bara ge upp. Oh, vad lättad jag var när jag tungt flåsande la mig sist i den lilla klungan. För övrigt var jag inte den enda som fick släppa där, men jag var den enda som kom ikapp igen. Det led jag för, men det spelade ingen roll, för det var en liten seger för mig.
Sedan tog runt en kvart och ett nytt uppförslut och så var jag visst avhängd igen och den här gången hade jag inte krafter att köra ikapp, även om jag försökte ett tag. Jag tog in, jag förlorade, jag tog in, jag förlorade och sedan försvann de långsamt, retfullt långsamt bort i fjärran. Istället fick jag rikta in mig på att köra lite tempo för mig själv. Norpade en banan i första depån och tänkte att jag får väl se till att komma ikapp någon annan som tvingats släppa längre fram. Två mil malde jag på själv och var på gott humör, för ingen passerade och jag kände mig relativt stark ändå. När jag skymtade någon där framme tappade jag rytmen, då det tog lång tid att komma ikapp honom och jag slängde hela tiden otåliga blickar framåt för att se hur mycket jag hade knappat in. Äntligen kom jag ikapp Björn (som när jag läste resultatlistan insåg håller hus i en klubb som jag funderar på att åka lite med) och vi höll sedan ihop in till mål. Vi två körde själva under en längre period och så här i efterhand framstår den passagen som lite väl komfortabel, men jag var trött och Björn var trött och det är alltid trevligt att småsnacka lite. Vi kom ikapp Borlängetjejen som blev trea bland damerna och välkomnade henne in i vår lilla klunga en stund. Så småningom fick Malin släppa och så var det bara vi två igen, men efter ytterligare ett tag så blev vi ikapphunna av lite cyklister som jag kände igen från tidigare i loppet.
Vid det här laget hade jag i princip slut på dricka, vilket jag led en del av, Jag insåg efter första depåstoppet att två små vattenflaskor var för lite och började ransonera. Depåstopp nummer två var placerat vid sidan av vägen och det var inte läge att köra inom där när vi passerade. Tack Björn, för att du så generöst delade med dig av din dricka . Nästa Gran Fondo ska jag ha stora vattenflaskor.
För att summera sista sträckan. Törstig, trött, insåg att de andra också var trötta, missbedömde sista sträckan och hade för lite krafter kvar när de andra trampade upp mot upploppet. Kunde för fasen ha ansträngt mig lite till och tagit ut mig mer. Missnöjd med att jag inte fick klungspurta in i mål. Det skulle ha varit roligt. Jag tog ju faktiskt in på dem på slutet och varför skulle jag annars ha en spurtlapp fastnålad på högersidan? Nöjd med att jag hade en härlig runda. Jag var inte på övre hälften av resultatlistan den här gången, men jag var andra dam och fick stå på prispallen - kul - och jag vann en pulsklocka.
Slutligen. Jag hade ju världens bästa hejarklack!!! Underbara Stickan och Silva hade signalhorn och kobjällra och jäklar vad de drev på oss. Det var säkert fler än jag som blev glad av att få äran av att bli påhejad av dem. Faktum var att det stod folk här och var längs vägen och hejade fram alla som passerade. Sedan har vi tjejen i rosa - Jag har ingen aning om vem det var, men det var henne jag såg flest gånger vid sidan av vägen. Eloge till er som hejade på oss cyklister. Åtminstone jag får ett energitillskott av det.
måndag, maj 26, 2008
Eslövs Gran Fondo
Jaha ja, så var det tävlingspremiär i Sverige till slut. Det var Eslövs Gran Fondo som lockade den här gången. Annars tycker jag att jag har en trevlig lista med ursprunglig tävlingspremiär i Ritter Classic i Danmark följt av Nove Colli i Italien och så nu, i metropolen Eslöv, ytterligare ett Gran Fondo.
Okay, de tävlingar jag har valt kanske har lite motionärsstatus över sig, men jag gillar formen med masstart. Den verkar passa mig bra och så var det även denna gång. Med 296 cyklister som slutförde det 137 km långa loppet hamnade jag på övre halvan av resultatlistan med min 132 plats. Om jag läser listan rätt så är det också som första dam av den lilla, lilla skara damer som ställde upp i loppet.
RÄTTNING: Alltså det dröjde inte länge förrän jag fick det här mailet.
"Hmmm, inte kul att behöva dämpa din glädje, men jag hade fullt sjå med att komma före en tjej i lördags. Cykelcityklädd. Hon var säkert proffs!"
Jodå Marina hann före och hon hann långt före. Här räcker inte några mesiga ursäkter till, men även om det hade varit roligt att vara första tjej, så är jag ändå positivt överaskad av min insats. Jag får helt enkelt bli bättre om jag ska klättra i resulatlistorna, vilket innebär att jag får börja träna och det hade jag ju tänkt att göra ändå. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på felet P och ursäkta Marina för att jag skummade förbi ditt namn så nonchalant.
Med förkylningen från Italien så sakteliga på väg ut ur kroppen tänkte jag göra ett ganska lugnt lopp och tålmodigt lyssna på kroppen, men det gick ju inte. Istället slet jag på ganska bra och hade riktigt roligt. Inga känningar av ont i halsen överhuvud taget, utan det som resterade var en skrällhosta som i princip la sig direkt efter start.
Starten gick i strålande väder och det kändes fint. De snabba grabbarna försvann direkt, men efter ett tag var vi en ganska stor klunga som höll sig kring 35-40 km/h, vilket var ett komfortabelt tempo. Jag var rätt långt fram och drog till och med lite, vilket var kul ändå till jag insåg att jag började mattas av. Då infann sig ett visst mått av förstånd och jag gled ner några led längre bak. Efter 90 minuter frågade jag en medtävlande om när första stigningen skulle komma, men han hade ingen aning, så det var bara att fråga någon annan. Det visade sig att vi redan hade passerat den. Oj, vad nöjd jag var då. Lite kaxig (tyst för mig själv), skulle man kunna säga. Det kändes riktigt trevligt ända till den andra stigningen dök upp, då jag sjönk som en sten långt ner i fältet och såg min fina, komfortabla klunga försvinna uppför utan mig. Jag hade mina förhoppningar om att kunna trampa ikapp, men det kom aldrig någon lång, svepande utförsåkning där jag skulle kunna ha haft möjlighet till det.
Jag insåg snabbt att resten av resan skulle bli jobbigare och funderade på om jag skulle vänta in några andra, fast det kändes tråkigt att behöva slå av på takten. Som tur var så behövde jag inte fundera så länge på det, för det kom ett litet tvåmannatåg tuffande förbi som jag kunde haka på. Nummer 82 och 111 alldeles bestämt. Vi började gå runt i vår lilla tremannaklunga och hade fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna nå "vår" stora klunga igen, så vi växeldrog för fullt. Någonstans (jag kommer inte riktigt ihåg när) insåg vi att vi inte skulle komma ikapp dem, men vi fortsatte vårt fina samarbete. Ibland fångade vi upp någon som höll oss sällskap en stund innan de föll tillbaka och försvann, men vi tre höll samman ända in i mål. Tack Håkan och Lars-Göran för det. Så här glada var vi efter målgång.
Sista biten var inte rolig och det berodde mest på det kassa underlaget. Min nacke och mina axlar var rejält slitna och det märkliga var att jag mådde bättre under och efter Gran Fondo Nove Colli än jag gjorde på slutet i lördags. Dålig asfalt är inte kul för någon kroppsdel när man är trött.
Någon cykelmupp (typ Jonas) sa att enda gången en energigel smakar gott är när man verkligen behöver den och i lördags när jag avsmakade en sådan för 3:e gången i världshistorien var den helt okay. Lite syntetisk fast med en distinkt aprikossmak och jag var så förtjust i innehållet att jag tuggade på förpackningen till en del av gelen la sig kring munnen istället för i den. På grund av den något vidhäftande konsistensen fick det till följd att jag hade ett lite sockerlager utanför läpparna en bra stund efteråt.
Målgången var en historia för sig. Matt i kroppen, men glad för att jag insåg hur kort sträcka det var kvar, låg jag någon meter före mitt trevliga sällskap som helt plötsligt ropade till att jag skulle ha svängt höger. Där försvann alltså alla möjligheter att ens försöka spurta sig in före någon av dem. Jag kan sålunda fortsätta att inbilla mig att jag och min lätta och responsiva cykel faktiskt hade en chans att ta oss in på 130:e plats.
En härlig syn mötte en i mål, för i det grönskande Eslöv stod genomarbetade cyklister och snackade med varandra.
Efter att glatt ha kastat mig in i konversationen som allt som oftast bestod av "Hur gick det för dig?", så följde mat, dusch, kaffe och prisutdelning. Själv vann jag ett par väldigt ljusblå däck och jag som aldrig brukar vinna något. Skulle någon jättegärna vilja ha ett par ljusblå däck så skulle jag kanske kunna övertalas till att skiljas från dem, men jag är barnsligt förtjust i att vinna saker så jag behöver kanske lite extra påtryckning innan jag släpper min vinst, som kan skådas nedan liggandes på bordet i förgrunden.
Okay, de tävlingar jag har valt kanske har lite motionärsstatus över sig, men jag gillar formen med masstart. Den verkar passa mig bra och så var det även denna gång. Med 296 cyklister som slutförde det 137 km långa loppet hamnade jag på övre halvan av resultatlistan med min 132 plats. Om jag läser listan rätt så är det också som första dam av den lilla, lilla skara damer som ställde upp i loppet.
RÄTTNING: Alltså det dröjde inte länge förrän jag fick det här mailet.
"Hmmm, inte kul att behöva dämpa din glädje, men jag hade fullt sjå med att komma före en tjej i lördags. Cykelcityklädd. Hon var säkert proffs!"
Jodå Marina hann före och hon hann långt före. Här räcker inte några mesiga ursäkter till, men även om det hade varit roligt att vara första tjej, så är jag ändå positivt överaskad av min insats. Jag får helt enkelt bli bättre om jag ska klättra i resulatlistorna, vilket innebär att jag får börja träna och det hade jag ju tänkt att göra ändå. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på felet P och ursäkta Marina för att jag skummade förbi ditt namn så nonchalant.
Med förkylningen från Italien så sakteliga på väg ut ur kroppen tänkte jag göra ett ganska lugnt lopp och tålmodigt lyssna på kroppen, men det gick ju inte. Istället slet jag på ganska bra och hade riktigt roligt. Inga känningar av ont i halsen överhuvud taget, utan det som resterade var en skrällhosta som i princip la sig direkt efter start.
Starten gick i strålande väder och det kändes fint. De snabba grabbarna försvann direkt, men efter ett tag var vi en ganska stor klunga som höll sig kring 35-40 km/h, vilket var ett komfortabelt tempo. Jag var rätt långt fram och drog till och med lite, vilket var kul ändå till jag insåg att jag började mattas av. Då infann sig ett visst mått av förstånd och jag gled ner några led längre bak. Efter 90 minuter frågade jag en medtävlande om när första stigningen skulle komma, men han hade ingen aning, så det var bara att fråga någon annan. Det visade sig att vi redan hade passerat den. Oj, vad nöjd jag var då. Lite kaxig (tyst för mig själv), skulle man kunna säga. Det kändes riktigt trevligt ända till den andra stigningen dök upp, då jag sjönk som en sten långt ner i fältet och såg min fina, komfortabla klunga försvinna uppför utan mig. Jag hade mina förhoppningar om att kunna trampa ikapp, men det kom aldrig någon lång, svepande utförsåkning där jag skulle kunna ha haft möjlighet till det.
Jag insåg snabbt att resten av resan skulle bli jobbigare och funderade på om jag skulle vänta in några andra, fast det kändes tråkigt att behöva slå av på takten. Som tur var så behövde jag inte fundera så länge på det, för det kom ett litet tvåmannatåg tuffande förbi som jag kunde haka på. Nummer 82 och 111 alldeles bestämt. Vi började gå runt i vår lilla tremannaklunga och hade fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna nå "vår" stora klunga igen, så vi växeldrog för fullt. Någonstans (jag kommer inte riktigt ihåg när) insåg vi att vi inte skulle komma ikapp dem, men vi fortsatte vårt fina samarbete. Ibland fångade vi upp någon som höll oss sällskap en stund innan de föll tillbaka och försvann, men vi tre höll samman ända in i mål. Tack Håkan och Lars-Göran för det. Så här glada var vi efter målgång.
Sista biten var inte rolig och det berodde mest på det kassa underlaget. Min nacke och mina axlar var rejält slitna och det märkliga var att jag mådde bättre under och efter Gran Fondo Nove Colli än jag gjorde på slutet i lördags. Dålig asfalt är inte kul för någon kroppsdel när man är trött.
Någon cykelmupp (typ Jonas) sa att enda gången en energigel smakar gott är när man verkligen behöver den och i lördags när jag avsmakade en sådan för 3:e gången i världshistorien var den helt okay. Lite syntetisk fast med en distinkt aprikossmak och jag var så förtjust i innehållet att jag tuggade på förpackningen till en del av gelen la sig kring munnen istället för i den. På grund av den något vidhäftande konsistensen fick det till följd att jag hade ett lite sockerlager utanför läpparna en bra stund efteråt.
Målgången var en historia för sig. Matt i kroppen, men glad för att jag insåg hur kort sträcka det var kvar, låg jag någon meter före mitt trevliga sällskap som helt plötsligt ropade till att jag skulle ha svängt höger. Där försvann alltså alla möjligheter att ens försöka spurta sig in före någon av dem. Jag kan sålunda fortsätta att inbilla mig att jag och min lätta och responsiva cykel faktiskt hade en chans att ta oss in på 130:e plats.
En härlig syn mötte en i mål, för i det grönskande Eslöv stod genomarbetade cyklister och snackade med varandra.
Efter att glatt ha kastat mig in i konversationen som allt som oftast bestod av "Hur gick det för dig?", så följde mat, dusch, kaffe och prisutdelning. Själv vann jag ett par väldigt ljusblå däck och jag som aldrig brukar vinna något. Skulle någon jättegärna vilja ha ett par ljusblå däck så skulle jag kanske kunna övertalas till att skiljas från dem, men jag är barnsligt förtjust i att vinna saker så jag behöver kanske lite extra påtryckning innan jag släpper min vinst, som kan skådas nedan liggandes på bordet i förgrunden.
tisdag, maj 20, 2008
Nove Colli - loppet
Gah - 9.00.43! Det skulle kunna ha varit 8.59.43 istället. Jag var ju inte ens slutkörd när jag gick i mål. Vet ni hur retfullt det är? Det tröstar mig lite att jag är i gott sällskap av Per-Håkan Östman, Mr CykelTours själv, som efteråt berättade hur många gånger som han hade varit precis över 7 timmar. Retfulla sekunder det där.
Fast egentligen är jag väldigt nöjd för på lördagen trodde jag att jag skulle behöva ställa in loppet helt och hållet. Jag vaknade på morgonen och hade vansinnigt ont i halsen. Efter lite konfererande med min rumskompis Towe så togs beslutet att jag inte skulle ta något febernedsättande. Däremot fick jag lite preparat av Joachim (röd solhatt, män och förkylningar ni vet), som jag hällde i mig på vinst och förlust. Sedan fortsatte jag med universalbotemedlet sömn och mer sömn, blandat med lite cykelmässa i Cesenatico. Det visade sig räcka till för att vara form för att genomföra tävlingen och jag kunde ta mig runt på en tid som var under mitt ursprungliga mål. Jag hade sagt att jag skulle gå runt på under 10 timmar om inget oförutsett inträffade. Efter min halvfebriga lördag hade jag ändrat den målsättningen till att jag skulle ta mig runt och slutföra loppet, men jag visste inte om jag skulle klara av den långa varianten av rundan eller den lite kortare 130 kilometersrundan. Nu blev det den långa rundan på 205 kilometer och den var klart njutbar trots en del regn. Jag väntade rätt länge på att jag skulle halvkollapsa, men det hände aldrig. Istället kände jag mig rätt stark och seg. Utöver det fick jag inte ont i axlar eller blev sadelöm. Inte ens fötterna protesterade speciellt mycket - jag fick helt enkelt en vacker resa under Nove Colli för att slutligen spurta förbi ett antal Italienare vid målgång, medan jag hörde repliken "Ah - La ragazza", klinga i öronen.
Men, jag ska börja från början på söndag morgon. Nove Colli är ett stort lopp och en häftig upplevelse. Klockan ringde lite 4.15 på morgonen, 4.30 ringde telefonen då väckning var beställd till alla deltagare och något senare kom Bernt knackandes på dörren för väckningen hade inte fungerat för alla. Tre "väckarklockor" fungerade och snart var vi på väg genom ett sömnigt Cervia till starten i Cesenatico. Jag kan inte säga hur det var för de övriga, men själv var jag nyfiken, avslappnad och mycket förväntansfull. Väl i Cesenatico hörde vi helikoptrarna i luften och de spädde på känslan av att något stort var på gång. Logistiken sköttes klanderfritt och eftersom vi deltagare hade nummerlappar på styret på cyklarna så slussades vi effektivt in i vår blå startfålla, där vi var på plats en kvart innan start. Det var cyklister bakom och framför oss, i högtalarna ekade det italienska som ingen lyssnade på och helikoptrarna flög fram och tillbaka. Mäktigt!
Så gick starten och 12 000 cyklister var på väg. Återigen så löpte allt väldigt smidigt, vilket är ett gott betyg för arrangörerna. Vägarna är avstängda för oss cyklister en bra bit in i loppet - mer sådant tack. Första delen av loppet var faktiskt den som jag kämpade på mest i, eftersom jag hade fått rådet att komma in tidigt i första berget. Det finns en tendens att folk börjar gå vid Bertinoro och Polenta. Inte för att det är specielt brant utan för att det är en riktig flaskhals. Jag hade hur som helst bestämt mig för att cykla loppet och alternativet att gå i en backe fanns inte för min del. Vi var några stycken som gled upp på trottoaren för att ta oss förbi. Muttrande och högljutt klagande tog en liten Pinarelloklunga med mig i mitten sig förbi de gående. Hade jag kunnat italienska hade jag stämt in i klagokören med ett leende på läpparna. Jag var på plats i första backen och benen ville jobba.
Det duggregnade lite i början och jag hade hade hunnit komma till toppen av Barbotto, det fjärde berget och mitt första depåstopp, när det började ösregna. Tyvärr hade jag lite problem med att svälja maten då det halsonda hade eskalerat en del, men minipizzor och blodgrape smakade härligt i alla fall. Fram till dess hade utförsåkningen gått alldeles utmärkt och jag blev lite orolig att regnet skulle få mig att tappa kontrollen över den delen, men icke. Jag hade väldigt bra grepp och dessutom hade jag en mycket bra uppfattning över min bromssträcka hela loppet igenom. Utförsåkningen är det som jag är riktigt stolt över och egentligen var det bara vid två tillfället under hela loppet som jag tyckte att jag kunde ha skött det lite snyggare. En gång när jag körde förbi en Pinarello lite för nära för att cyklisten skulle tycka att det var bekvämt. I och med att jag delvis hade tappat rösten så varnade jag inte honom i förväg när jag körde förbi. Ett "Attenzione, sinistra", hade varit på sin plats. Det andra gången var när jag kom för fort in i en vänsterkruva, tappade linjen och var tvungen att bromsa så jag tappade mesta delen av farten. Två mindre missar är ett facit jag är väldigt nöjd med.
En bit efter Barbotto så ställs man inför valet att ta den korta rundan eller den långa och någonstans i bakhuvudet så fanns det bara ett alternativ för mig. Trots ösregn och en ömmande hals, så tvekade jag aldrig när jag svängde höger in mot fler stigningar. Benen var med mig hela tiden och även om jag inte var i toppform, så kände jag att det fanns mycket kraft kvar i mig.
Loppet fick ett ganska komiskt upplägg för jag susade förbi ett stort antal cyklister på nedvägen, klängde mig fast i klungan när det var hyfsat slätt och blev passerad av grabbarna på uppväg i bergen. Det gjorde att jag började känna igen fler och fler. Dagens stapelvara var för övrigt Pinarello Prince som dök upp hela tiden.
Jag fick väldigt bra draghjälp innan det sista berget Gorolo, vilket gjorde att jag var rätt trött när vi gick in i den lutningen. Faktum var att jag återhämtade mig en del i början av den stigningen när jag väl släppte mitt lok. Inte det upplägg som jag förväntade mig innan loppet precis. Kämpa på platten, återhämta sig uppför. Nåja, jag fick kämpa en del uppför Gorolo med och utförslöpan var välkommen när den väl kom. Efter den låg jag själv ganska länge... Trodde jag. När jag vände mig om hade jag en lång svans bakom mig och med ett väldigt tydligt kroppsspråk visade jag vad jag tyckte om det. Efter lite viftande och inbromsning från min sida så hamnade jag i fjärde, femte led. Jag drog inte en meter efter det och den sista dryga milen var rätt behaglig med en del avbrott för viadukt- och rondellrace. Vi hängde av en del av den rätt stora klungan vid de tillfällena och jag fick ta i ordentligt för att inte lämna lucka i rondellerna. Jag kände igen flera cyklister i klungan då vi hade passerat varandra under ett antal gånger i upp- och nedförsbackar. Så var vi plötsligt där på upploppet och även om farten ökade så skulle jag inte direkt vilja kalla det klungspurt. Jag hade kraft kvar i benen efter att ha legat bakom ett bra hjul under den sista biten in och med tyngsta växeln i så kastade jag mig förbi en hel del av klungan. Det kändes faktiskt som vi bara var tre - fyra stycken som gav lite extra för det var vi som kom loss och fick en liten lucka in i mål. När jag passerade delar av klungan hörde jag den där repliken "Ah - La ragazza" och den smekte egot när jag korsade mållinjen i solskenet.
Väl i mål han jag få syn på en gäng från CykelTours, delta i pastapartyt, utbyta upplevelser från loppet och sedan försvann rösten. Vägen hem till Cervia gick i maklig takt och jag lyssnade när de andra småtjattrade lite, samtidigt som jag förundrat konstaterade att kroppen var genomarbetad, men fräsch. Jag hade förväntat mig att cykelturen tillbaka till hotellet skulle vara smärtsam och tung, men förutom att fötterna var lite ömma, så var det bara halsen som gjorde ont.
Sammanfattningsvis så har jag haft ett underbart lopp och jag är väldigt nöjd med hur det artade sig och med resultatet. Om och när det blir en nästa gång ska jag pressa mig mer, vilket jag inte vågade nu (och sedan får jag väl inse att jag kanske är lite av en välmåendecyklist).
Jag rekommenderar verkligen Nove Colli och jag är imponerad över hur smidigt loppet genomfördes med tanke på alla deltagare. Det gäller att se till att man kommer till första stigningen relativt tidigt, så man slipper att stanna i den backen bara för att folk bestämmer sig för att gå. För min del avlöpte det hela relativt smärtfritt. Även om jag förlorade en del tid på det för att det gick långsamt, så slapp jag att gå. I övrigt upplevde jag inga problem med att folk var i vägen eftersom deltagarna var så disciplinerade cyklister. Möjligtvis blev det lite tjockt med cyklister sista biten innnan målgång, men de höll sig bra till höger och släppte förbi oss utan att vår klunga behövde slå av för mycket på takten. Depåerna är inte bara välfyllda och variationsrika - De bemannas av hur gulliga personer som helst. Miljön är fantastiskt vacker (att beskåda om det inte regnar så mycket att man har problem med att lyfta blicken) och även om möjligheten inte finns att åka ner och köra Nove Colli, så välj ett annat Gran Fondo. Det finns hur många som helst att välja på. Något som lockar mig för fullt, för jag har definitivt fått mersmak för det.
Fast egentligen är jag väldigt nöjd för på lördagen trodde jag att jag skulle behöva ställa in loppet helt och hållet. Jag vaknade på morgonen och hade vansinnigt ont i halsen. Efter lite konfererande med min rumskompis Towe så togs beslutet att jag inte skulle ta något febernedsättande. Däremot fick jag lite preparat av Joachim (röd solhatt, män och förkylningar ni vet), som jag hällde i mig på vinst och förlust. Sedan fortsatte jag med universalbotemedlet sömn och mer sömn, blandat med lite cykelmässa i Cesenatico. Det visade sig räcka till för att vara form för att genomföra tävlingen och jag kunde ta mig runt på en tid som var under mitt ursprungliga mål. Jag hade sagt att jag skulle gå runt på under 10 timmar om inget oförutsett inträffade. Efter min halvfebriga lördag hade jag ändrat den målsättningen till att jag skulle ta mig runt och slutföra loppet, men jag visste inte om jag skulle klara av den långa varianten av rundan eller den lite kortare 130 kilometersrundan. Nu blev det den långa rundan på 205 kilometer och den var klart njutbar trots en del regn. Jag väntade rätt länge på att jag skulle halvkollapsa, men det hände aldrig. Istället kände jag mig rätt stark och seg. Utöver det fick jag inte ont i axlar eller blev sadelöm. Inte ens fötterna protesterade speciellt mycket - jag fick helt enkelt en vacker resa under Nove Colli för att slutligen spurta förbi ett antal Italienare vid målgång, medan jag hörde repliken "Ah - La ragazza", klinga i öronen.
Men, jag ska börja från början på söndag morgon. Nove Colli är ett stort lopp och en häftig upplevelse. Klockan ringde lite 4.15 på morgonen, 4.30 ringde telefonen då väckning var beställd till alla deltagare och något senare kom Bernt knackandes på dörren för väckningen hade inte fungerat för alla. Tre "väckarklockor" fungerade och snart var vi på väg genom ett sömnigt Cervia till starten i Cesenatico. Jag kan inte säga hur det var för de övriga, men själv var jag nyfiken, avslappnad och mycket förväntansfull. Väl i Cesenatico hörde vi helikoptrarna i luften och de spädde på känslan av att något stort var på gång. Logistiken sköttes klanderfritt och eftersom vi deltagare hade nummerlappar på styret på cyklarna så slussades vi effektivt in i vår blå startfålla, där vi var på plats en kvart innan start. Det var cyklister bakom och framför oss, i högtalarna ekade det italienska som ingen lyssnade på och helikoptrarna flög fram och tillbaka. Mäktigt!
Så gick starten och 12 000 cyklister var på väg. Återigen så löpte allt väldigt smidigt, vilket är ett gott betyg för arrangörerna. Vägarna är avstängda för oss cyklister en bra bit in i loppet - mer sådant tack. Första delen av loppet var faktiskt den som jag kämpade på mest i, eftersom jag hade fått rådet att komma in tidigt i första berget. Det finns en tendens att folk börjar gå vid Bertinoro och Polenta. Inte för att det är specielt brant utan för att det är en riktig flaskhals. Jag hade hur som helst bestämt mig för att cykla loppet och alternativet att gå i en backe fanns inte för min del. Vi var några stycken som gled upp på trottoaren för att ta oss förbi. Muttrande och högljutt klagande tog en liten Pinarelloklunga med mig i mitten sig förbi de gående. Hade jag kunnat italienska hade jag stämt in i klagokören med ett leende på läpparna. Jag var på plats i första backen och benen ville jobba.
Det duggregnade lite i början och jag hade hade hunnit komma till toppen av Barbotto, det fjärde berget och mitt första depåstopp, när det började ösregna. Tyvärr hade jag lite problem med att svälja maten då det halsonda hade eskalerat en del, men minipizzor och blodgrape smakade härligt i alla fall. Fram till dess hade utförsåkningen gått alldeles utmärkt och jag blev lite orolig att regnet skulle få mig att tappa kontrollen över den delen, men icke. Jag hade väldigt bra grepp och dessutom hade jag en mycket bra uppfattning över min bromssträcka hela loppet igenom. Utförsåkningen är det som jag är riktigt stolt över och egentligen var det bara vid två tillfället under hela loppet som jag tyckte att jag kunde ha skött det lite snyggare. En gång när jag körde förbi en Pinarello lite för nära för att cyklisten skulle tycka att det var bekvämt. I och med att jag delvis hade tappat rösten så varnade jag inte honom i förväg när jag körde förbi. Ett "Attenzione, sinistra", hade varit på sin plats. Det andra gången var när jag kom för fort in i en vänsterkruva, tappade linjen och var tvungen att bromsa så jag tappade mesta delen av farten. Två mindre missar är ett facit jag är väldigt nöjd med.
En bit efter Barbotto så ställs man inför valet att ta den korta rundan eller den långa och någonstans i bakhuvudet så fanns det bara ett alternativ för mig. Trots ösregn och en ömmande hals, så tvekade jag aldrig när jag svängde höger in mot fler stigningar. Benen var med mig hela tiden och även om jag inte var i toppform, så kände jag att det fanns mycket kraft kvar i mig.
Loppet fick ett ganska komiskt upplägg för jag susade förbi ett stort antal cyklister på nedvägen, klängde mig fast i klungan när det var hyfsat slätt och blev passerad av grabbarna på uppväg i bergen. Det gjorde att jag började känna igen fler och fler. Dagens stapelvara var för övrigt Pinarello Prince som dök upp hela tiden.
Jag fick väldigt bra draghjälp innan det sista berget Gorolo, vilket gjorde att jag var rätt trött när vi gick in i den lutningen. Faktum var att jag återhämtade mig en del i början av den stigningen när jag väl släppte mitt lok. Inte det upplägg som jag förväntade mig innan loppet precis. Kämpa på platten, återhämta sig uppför. Nåja, jag fick kämpa en del uppför Gorolo med och utförslöpan var välkommen när den väl kom. Efter den låg jag själv ganska länge... Trodde jag. När jag vände mig om hade jag en lång svans bakom mig och med ett väldigt tydligt kroppsspråk visade jag vad jag tyckte om det. Efter lite viftande och inbromsning från min sida så hamnade jag i fjärde, femte led. Jag drog inte en meter efter det och den sista dryga milen var rätt behaglig med en del avbrott för viadukt- och rondellrace. Vi hängde av en del av den rätt stora klungan vid de tillfällena och jag fick ta i ordentligt för att inte lämna lucka i rondellerna. Jag kände igen flera cyklister i klungan då vi hade passerat varandra under ett antal gånger i upp- och nedförsbackar. Så var vi plötsligt där på upploppet och även om farten ökade så skulle jag inte direkt vilja kalla det klungspurt. Jag hade kraft kvar i benen efter att ha legat bakom ett bra hjul under den sista biten in och med tyngsta växeln i så kastade jag mig förbi en hel del av klungan. Det kändes faktiskt som vi bara var tre - fyra stycken som gav lite extra för det var vi som kom loss och fick en liten lucka in i mål. När jag passerade delar av klungan hörde jag den där repliken "Ah - La ragazza" och den smekte egot när jag korsade mållinjen i solskenet.
Väl i mål han jag få syn på en gäng från CykelTours, delta i pastapartyt, utbyta upplevelser från loppet och sedan försvann rösten. Vägen hem till Cervia gick i maklig takt och jag lyssnade när de andra småtjattrade lite, samtidigt som jag förundrat konstaterade att kroppen var genomarbetad, men fräsch. Jag hade förväntat mig att cykelturen tillbaka till hotellet skulle vara smärtsam och tung, men förutom att fötterna var lite ömma, så var det bara halsen som gjorde ont.
Sammanfattningsvis så har jag haft ett underbart lopp och jag är väldigt nöjd med hur det artade sig och med resultatet. Om och när det blir en nästa gång ska jag pressa mig mer, vilket jag inte vågade nu (och sedan får jag väl inse att jag kanske är lite av en välmåendecyklist).
Jag rekommenderar verkligen Nove Colli och jag är imponerad över hur smidigt loppet genomfördes med tanke på alla deltagare. Det gäller att se till att man kommer till första stigningen relativt tidigt, så man slipper att stanna i den backen bara för att folk bestämmer sig för att gå. För min del avlöpte det hela relativt smärtfritt. Även om jag förlorade en del tid på det för att det gick långsamt, så slapp jag att gå. I övrigt upplevde jag inga problem med att folk var i vägen eftersom deltagarna var så disciplinerade cyklister. Möjligtvis blev det lite tjockt med cyklister sista biten innnan målgång, men de höll sig bra till höger och släppte förbi oss utan att vår klunga behövde slå av för mycket på takten. Depåerna är inte bara välfyllda och variationsrika - De bemannas av hur gulliga personer som helst. Miljön är fantastiskt vacker (att beskåda om det inte regnar så mycket att man har problem med att lyfta blicken) och även om möjligheten inte finns att åka ner och köra Nove Colli, så välj ett annat Gran Fondo. Det finns hur många som helst att välja på. Något som lockar mig för fullt, för jag har definitivt fått mersmak för det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)