Some questions are larger than life and some questions are.... Well, you know, not that important. I have been discussing this issue with several of my cycling buddies and while some answers are so obvious, others remain a question mark.
So, the thing is that while you, to cheer the cyclists on in a race, shout “Allez” in France, “Venga” in Spain, “Forca” in italy and “Heja” here in Sweden - We still ask ourselves the question, what do you say in Germany?
I did pose the question to a friend in Belgium and got the answer that you in Dutch much like in the English “Come on”, say “Kom op”. He didn’t have a clue to what they say in Germany though.
tisdag, oktober 30, 2007
söndag, oktober 28, 2007
Hur definierar Roberto Cavalli manliga cyklister?
I fredagens Metrointervju, så avslöjade Roberto Cavalli att han kanske inte alltid är helt konsekvent. Kopplingen till cykling är här att han har designat 2002 års lagkläder för Acqua & Sapone, som jag har nämnt i tidigare inlägg. I intervjun säger han han något som får mig att fundera lite på hur han egentligen ser på manliga cyklister, men innan jag kommer till det så börjar jag helt enkelt med lite funderingar kring det där med cykelkläder.
Förutsatt att vi bejakar alla fördomar som finns om män som är rädda för att inte verka tillräckligt macho, så hittar vi en skön attityd i cykelvärlden, där vi ser män klädda i rosa lite oftare än genomsnittsmannen. Man har insett att färger inte bara består av grundfärger utan att det finns ett oändligt antal nyanser, vilket leder till att det finns ett behov av att döpa färger. Likadant har man insett att mönster också med fördel får namn, så att man lätt direkt förstår vad det är som åsyftas. Pepitarutig säger ju så mycket mer än bara rutig. Inte nog med att man har den här insikten, utan sedan har man dragit det ett varv till. Det är inte tråkiga machonamn på färgerna som militärrelaterade khakigrön, utan man väljer det skira namnet celestegrön. På samma sätt struntar man i tråkiga namn på mönster, som camo utifrån kamoflage (jägar- och militäranknytning), utan väljer istället käcka polka dot som benämning. Wikipedia tycker att det är ett mönster som har anknytning till områdena nedan.
“Polka dots are most commonly seen on children's clothing, toys, and furniture, but they appear in a wide array of contexts.”
Jag säger då det, som i Tour de France till exempel, där bergatröjan är ett hett eftersökt objekt.
Kan vi utifrån det här se att manliga cyklister har en trygg kärna, som gör att de inte känner sig tvingade att följa vissa regler för vad män får och inte får ha på sig för kläder? Kan det varit det här som Roberto Cavalli hade i åtanke när han designade Acqua & Sapones dräkt. Inte i ljusa pastellfärger i och för sig, men djärvt djurmönstrat i grafiskt svartvitt med röda detaljer (och utöver det lite gult och blått i form av sponsorlogotyper).
Så till saken. I intervjun får Robban en fråga och han svarar på den.
Funkar djurmönster för män?
– Ja, kanske på strumporna. Mina underkläder har djurmönster, haha.
Hur tänkte han då när han designade teamkläderna för A&S? Att manliga cyklister inte är män i den vanliga bemärkelsen? Kan man hitta svaret i citat nedan?
”Jag inser att en vacker kvinna älskar djurmönster, hon vill se ut som en tiger ibland.”
Tycker han att den manliga cyklisten egentligen är en vacker kvinna? Ja, inte vet jag, men han jag är glad oavsett vad han tycker och tänker för det hade inte varit detsamma med en i princip helsvart dräkt med de här strumporna.
Förutsatt att vi bejakar alla fördomar som finns om män som är rädda för att inte verka tillräckligt macho, så hittar vi en skön attityd i cykelvärlden, där vi ser män klädda i rosa lite oftare än genomsnittsmannen. Man har insett att färger inte bara består av grundfärger utan att det finns ett oändligt antal nyanser, vilket leder till att det finns ett behov av att döpa färger. Likadant har man insett att mönster också med fördel får namn, så att man lätt direkt förstår vad det är som åsyftas. Pepitarutig säger ju så mycket mer än bara rutig. Inte nog med att man har den här insikten, utan sedan har man dragit det ett varv till. Det är inte tråkiga machonamn på färgerna som militärrelaterade khakigrön, utan man väljer det skira namnet celestegrön. På samma sätt struntar man i tråkiga namn på mönster, som camo utifrån kamoflage (jägar- och militäranknytning), utan väljer istället käcka polka dot som benämning. Wikipedia tycker att det är ett mönster som har anknytning till områdena nedan.
“Polka dots are most commonly seen on children's clothing, toys, and furniture, but they appear in a wide array of contexts.”
Jag säger då det, som i Tour de France till exempel, där bergatröjan är ett hett eftersökt objekt.
Kan vi utifrån det här se att manliga cyklister har en trygg kärna, som gör att de inte känner sig tvingade att följa vissa regler för vad män får och inte får ha på sig för kläder? Kan det varit det här som Roberto Cavalli hade i åtanke när han designade Acqua & Sapones dräkt. Inte i ljusa pastellfärger i och för sig, men djärvt djurmönstrat i grafiskt svartvitt med röda detaljer (och utöver det lite gult och blått i form av sponsorlogotyper).
Så till saken. I intervjun får Robban en fråga och han svarar på den.Funkar djurmönster för män?
– Ja, kanske på strumporna. Mina underkläder har djurmönster, haha.
Hur tänkte han då när han designade teamkläderna för A&S? Att manliga cyklister inte är män i den vanliga bemärkelsen? Kan man hitta svaret i citat nedan?
”Jag inser att en vacker kvinna älskar djurmönster, hon vill se ut som en tiger ibland.”
Tycker han att den manliga cyklisten egentligen är en vacker kvinna? Ja, inte vet jag, men han jag är glad oavsett vad han tycker och tänker för det hade inte varit detsamma med en i princip helsvart dräkt med de här strumporna.
lördag, oktober 27, 2007
Lundacrossen - Söndag 28 oktober
Lundacrossen körs som en deltävling i Kalas CX Cup och söndag 28 oktober är det dags. Tävlingen körs på och runt Klostergårdens IP och det är CK Lunedi som anordnar tävlingen. Självklart ska man hjälpa klubben, så jag har varit där och förberett.
Det var en arbetsvillig skara som var på plats på lördagen och det hela gick ganska snabbt och smärtfritt. Det blir så när man är tillräckligt många och tillräckligt trevliga. Det är lätt för mig att säga i och för sig, eftersom jag bara har hjälpt till en av tre dagar.
Som Pex sa, nu hoppas vi bara på regn i natt och sol imorgon. Det här kommer att bli en bra tävling, så välkomna.
Det var en arbetsvillig skara som var på plats på lördagen och det hela gick ganska snabbt och smärtfritt. Det blir så när man är tillräckligt många och tillräckligt trevliga. Det är lätt för mig att säga i och för sig, eftersom jag bara har hjälpt till en av tre dagar.
Som Pex sa, nu hoppas vi bara på regn i natt och sol imorgon. Det här kommer att bli en bra tävling, så välkomna.
Mer shopping
Det finns många floskler här i världen. På företaget där jag jobbar hör vi faktiskt vad vi säger till varandra och det talar vi glatt om. "Jag hör vad du säger." Efter det kan man mer eller mindre högaktningsfullt nonchalera budskapet eller missförstå det för all del. Förhoppningsvis når man konsensus och då kan man agera på budskapet.
Jeppe sa "Proffsklader is da shit Anette". Jag hör vad han säger och väljer att ta det till mig. Konsensus i teamet och då är det lika bra att jag agerar på budskapet också eller hur?
För att belöna mig för att jag har kommit till den här insikten skulle jag kunna komplettera min fina jacka med...
Sedan skulle jag kunna fira min påskresa till Italien med...
För att inte glömma att jag faktiskt måste fira beslutet att delta i Nove Colli 2008 och varför inte då med...
För övrigt borde jag komplettera mitt Liquigasställ med...
Jeppe sa "Proffsklader is da shit Anette". Jag hör vad han säger och väljer att ta det till mig. Konsensus i teamet och då är det lika bra att jag agerar på budskapet också eller hur?
För att belöna mig för att jag har kommit till den här insikten skulle jag kunna komplettera min fina jacka med...
Sedan skulle jag kunna fira min påskresa till Italien med...
För att inte glömma att jag faktiskt måste fira beslutet att delta i Nove Colli 2008 och varför inte då med...
För övrigt borde jag komplettera mitt Liquigasställ med...
fredag, oktober 26, 2007
Independence cycling
On Independence day we set off at 6am for a planned 150 kilometers of riding. We were 5, plus our support vehicel. My god, I can get used to having a support vechicle. Its a lot safer, which is quite crucial on Zambian roads. Especially when heading south as we did.
On the way to Kafue its downhill and we had a strong tailwind. Wow, we were flying down at 50km/hour. In Kafue we continued south towards Chirundu and the border to Zimbabwe. Here we enter the escarpments and the terrain becomes undulating. Steep hills up and down. Hot and insanely beautiful. We pass the odd gigantic Baobab tree which looks like a relic from pre-historic times. The road has recently been renovated so the surface is perfect. On a public holiday traffic is also very light. Our only foe this day was the heat.
As we descended into the gorge it got hotter and hotter and at the turn around point the thermometer hit 35 degrees. My god - oooh it is hooot eh. As they would say in Zambia. One by one people gave in and climbed into the car. Me, Tom and Rick decided to continue though and sent the support vechicle off with the two abandons. About five minutes after the car has dissappeared I hit a rock. BAM. Tyre flat. Hmmm, where did we put the spare tubes etc - well in the car of course. Nothing I can do but to send the guys off and sit down in the shade of a tree. 40 minutes later Peter, directeur sportif, is back and I can climb in for my rescue.
Due to the flat I only got 115 kilometers, but I was very glad to have somebody pick me up.In two weeks we might do a weekend ride. Going down to Siavonga on saturday, spend the night and go back to Lusaka the following day. Siavonga is 200 km away and it will be an even hotter ride. Unless the rains get here before then, I really hope so.
Det var på tiden
Alltså en fotpump ska varje cyklist ha eller hur? Alterantivt kan man bo väldigt nära en tålmodig cykelmupp som gärna lånar ut sin fotpump, samtidigt som man har en hyfsad rampump själv. Det är ingen ultimat lösning och tack Jonas för att du snällt har lånat ut din variant med det där trähandtaget som jag gillar.
Det blir snart ändring och bättring, för nu har jag beställt pumparnas pump, en Airbase Rennkompressor Pro fotpump med manometer och det känns bra. Den finns till ett bra pris på Bikebuster.com just nu.
Det är inte jubileumsvarianten, men likväl har jag en känsla av att jag kommer att vara nöjd med den.
Det blir snart ändring och bättring, för nu har jag beställt pumparnas pump, en Airbase Rennkompressor Pro fotpump med manometer och det känns bra. Den finns till ett bra pris på Bikebuster.com just nu.
Det är inte jubileumsvarianten, men likväl har jag en känsla av att jag kommer att vara nöjd med den.
onsdag, oktober 24, 2007
Fantastiska cykelmuppar i Italien
Jag får ofta höra att jag är lite galen och det har inte bara med cyklingen att göra, även om det intresset ligger till grund för en hel del i den bedömningen. En av de finare beskrivningarna jag fick höra lyder:
”Man brukar säga att män är från Mars och kvinnor från Venus, men du Anette, du är en måne kring en helt egen planet.”
Det här gör att jag har en ganska positiv tolkning av galen. Det sägs ofta om mig med ett skratt och jag tolkar det som engagerad, med ett brinnande intresse. Även om jag har full förståelse för att alla människor inte kan dela samma intresse med samma intensitet, så är det ändå något intressant med en människa som har ett visst mått av denna galenskap, vad det än vara månde som orsakar det.
Det finns en viss ömhet i uttalande som ”Du är ju helt galen!”, när det kombineras med en huvudskakning och ett leende. Det finns en acceptans som säger ”Jag förstår dig inte, men jag accepterar dig som du är.”
Vadan denna filosofiska utläggning? Jo, jag ville förtydliga det positiva i mitt uttalande när jag säger
Tack alla ni galna cykelmuppar, som var med på Italienresan för att ni gjorde den till den upplevelse det var.
Det här riktar sig till alla som var med på resan givetvis, men jag tänkte smöra lite extra för er gruppledare. Så i bokstavsordning – Tack galna Garry, galna Göran, galna Per-Håkan, galna Silva och till sist, men definitivt inte minst, galna Sören.
”Man brukar säga att män är från Mars och kvinnor från Venus, men du Anette, du är en måne kring en helt egen planet.”
Det här gör att jag har en ganska positiv tolkning av galen. Det sägs ofta om mig med ett skratt och jag tolkar det som engagerad, med ett brinnande intresse. Även om jag har full förståelse för att alla människor inte kan dela samma intresse med samma intensitet, så är det ändå något intressant med en människa som har ett visst mått av denna galenskap, vad det än vara månde som orsakar det.
Det finns en viss ömhet i uttalande som ”Du är ju helt galen!”, när det kombineras med en huvudskakning och ett leende. Det finns en acceptans som säger ”Jag förstår dig inte, men jag accepterar dig som du är.”
Vadan denna filosofiska utläggning? Jo, jag ville förtydliga det positiva i mitt uttalande när jag säger
Tack alla ni galna cykelmuppar, som var med på Italienresan för att ni gjorde den till den upplevelse det var.
Det här riktar sig till alla som var med på resan givetvis, men jag tänkte smöra lite extra för er gruppledare. Så i bokstavsordning – Tack galna Garry, galna Göran, galna Per-Håkan, galna Silva och till sist, men definitivt inte minst, galna Sören.
tisdag, oktober 23, 2007
Cykelrelaterad händelsekedja och hur man ser till att pigga upp tillvaron
Jag har inte så tydligt skyltat med namnet på arrangören av resan till Italien. Varför inte det kan man ju undra. Vi rekommenderar ju så gärna mycket till er alla om vi själva är nöjda. Jo, det var en ren säkerhetsåtgärd. Jag ville helt enkel se över mina egna intressen först.
Det hela började med att Niclas reste med Cykeltours och han var oerhört nöjd med den resan. I våras fick han med sig Ola på samma resa till Riolo med loppet Nove Colli som avslutning på resan. Ola var helt salig när han kom hem. Jag har många gånger hört om cyklingen, om människorna, om kaffet, om fiken och om miljön, bara för att nämna några saker. Både Ola och Niklas bestämde sig ganska omgående för att resa iväg på samma resa med Cykeltours år 2008. Nove Colli och Cykeltours dök helt naturligt upp i det ena samtalet efter det andra, samtidigt som vi avhandlade den kommande Frankrikeresan för oss cykelmuppar. Jag såg NC-resan 2008 som ett fullt tänkbart alternativ, bland alla andra möjliga resor nästa år.
Sedan kom Frankrikeresan och den var bara så bra. Det blev oerhört bra cykling och mycket av den varan, i fantastiska omgivningar och ja - allt var underbart. När jag sedan kom hem, så kändes det helt enkelt lite tomt. Ola hade full förståelse och skickade en länk till mig om en resa som kallades Chase the Sun, anordnad av just Cykeltours och SCF Motion. Den skulle gå av stapeln i början av oktober. Jag gick igenom en del tillstånd och det startade med, ”Oh - det verkar vara en roligt resa, men jag har ju just kommit tillbaka från Frankrike”, till att intresseanmäla mig, till att kolla ekonomisk situation, till att kolla möjlighet att ta ledigt och sedan fanns det ju ingen anledning till att inta anmäla sig ordentligt och det är något som jag inte ångrar alls.
De som följer bloggen och har läst inläggen om Italien inser lätt att jag är väldigt nöjd med Italienresan. Sätt sedan väldigt framför alla beskrivningar som följer så har vi följande; Helpension är skönt, transporten av cyklarna är smidig, Italien har bra fik, möjligheterna till varierad cykling är stora och det finns många vägar att välja mellan och så vidare.
Sedan åkte vi hem och sedan kändes det lite tomt igen. Under resans gång så diskuterade jag Nove Colliresan en del med Per-Håkan Östman som startade Cykeltours. Jag hade i princip bestämt mig för att åka på den, när han föreslog ett alternativ till, nämligen en tvåveckorsresa kring påsk nästa år. Oh, ljuva beslutsvånda! Eftersom jag var lite nojig för att platserna till NC-resan skulle ta slut och jag ville vela i lugn och ro, så lät jag för säkerhets skull bli att publicera Cykeltours namn. Förståndet säger att det spelade ingen roll, men jag ville ju inte att platserna till resan jag slutligen valde, skulle vara slut och varför låta förnuftet styra hela tiden?
Hur som helst så har jag velat klar och bokat resa och vem försökte jag lura egentligen? Det blev två veckorsvarianten av påskresan OCH Nove Colli och det piggar upp tillvaron en hel del. Det är bara så lååååångt till mars. Undrar förresten vad jag ska hitta på med cyklingen under sommaren?
Det hela började med att Niclas reste med Cykeltours och han var oerhört nöjd med den resan. I våras fick han med sig Ola på samma resa till Riolo med loppet Nove Colli som avslutning på resan. Ola var helt salig när han kom hem. Jag har många gånger hört om cyklingen, om människorna, om kaffet, om fiken och om miljön, bara för att nämna några saker. Både Ola och Niklas bestämde sig ganska omgående för att resa iväg på samma resa med Cykeltours år 2008. Nove Colli och Cykeltours dök helt naturligt upp i det ena samtalet efter det andra, samtidigt som vi avhandlade den kommande Frankrikeresan för oss cykelmuppar. Jag såg NC-resan 2008 som ett fullt tänkbart alternativ, bland alla andra möjliga resor nästa år.
Sedan kom Frankrikeresan och den var bara så bra. Det blev oerhört bra cykling och mycket av den varan, i fantastiska omgivningar och ja - allt var underbart. När jag sedan kom hem, så kändes det helt enkelt lite tomt. Ola hade full förståelse och skickade en länk till mig om en resa som kallades Chase the Sun, anordnad av just Cykeltours och SCF Motion. Den skulle gå av stapeln i början av oktober. Jag gick igenom en del tillstånd och det startade med, ”Oh - det verkar vara en roligt resa, men jag har ju just kommit tillbaka från Frankrike”, till att intresseanmäla mig, till att kolla ekonomisk situation, till att kolla möjlighet att ta ledigt och sedan fanns det ju ingen anledning till att inta anmäla sig ordentligt och det är något som jag inte ångrar alls.
De som följer bloggen och har läst inläggen om Italien inser lätt att jag är väldigt nöjd med Italienresan. Sätt sedan väldigt framför alla beskrivningar som följer så har vi följande; Helpension är skönt, transporten av cyklarna är smidig, Italien har bra fik, möjligheterna till varierad cykling är stora och det finns många vägar att välja mellan och så vidare.
Sedan åkte vi hem och sedan kändes det lite tomt igen. Under resans gång så diskuterade jag Nove Colliresan en del med Per-Håkan Östman som startade Cykeltours. Jag hade i princip bestämt mig för att åka på den, när han föreslog ett alternativ till, nämligen en tvåveckorsresa kring påsk nästa år. Oh, ljuva beslutsvånda! Eftersom jag var lite nojig för att platserna till NC-resan skulle ta slut och jag ville vela i lugn och ro, så lät jag för säkerhets skull bli att publicera Cykeltours namn. Förståndet säger att det spelade ingen roll, men jag ville ju inte att platserna till resan jag slutligen valde, skulle vara slut och varför låta förnuftet styra hela tiden?
Hur som helst så har jag velat klar och bokat resa och vem försökte jag lura egentligen? Det blev två veckorsvarianten av påskresan OCH Nove Colli och det piggar upp tillvaron en hel del. Det är bara så lååååångt till mars. Undrar förresten vad jag ska hitta på med cyklingen under sommaren?
Shopping i Italien – Cykelkläder och personlig utveckling
För inte så länge sedan när jag började cykla, så var det diskreta kläder som gällde. Lugna, neutrala färger (svart är alltid bra) och absolut ingen lagutstyrsel. Det kändes fel att ta på sig något sådant, när jag ändå inte hade någon koll alls och dessutom precis hade börjat cykla. Nybörjare i tävlingskläder – Nej tack, inte för mig.
Jag vill inte påstå att jag är någon toppcyklist nu heller, men av någon anledning så började jag sakteliga upptäcka suget efter lagtröjor. Caisse d’Epargne är ju väldigt snygg, vilket jag upptäckte när jag såg exemplar runt omkring mig. Den är ju dessutom inte så gräll i färgerna heller. En sådan var den första lagtröjan som jag började sukta efter. Jag har fortfarande inte köpt någon, men jag har faktiskt inte hittat en full zip i min storlek ännu.
Hur har det slutat då? Jodå, jag har ju köpt klubbkläderna från Lunedi och de känner jag mig helt hemma i. De är väldigt snygga med sitt röda kryss på ryggen och dessutom godkända av Anders Adamsson. Många kläder som jag har fastnat för liksom ropar ”Hej, här är jag. Lägg märke till mig och se till att inte vara i vägen när jag kommer.” Helt okay om man är en grym cyklist. Dit räknar jag mig inte ännu, men ändå har de två första utstyrslarna från profesionella lag inte varit de mest diskreta. Jag har i Italien shoppat en jacka från Acqua & Sapone av en av mina favoritdesigner Roberto Cavalli och till ett riktigt bra pris dessutom. Tror ni att jag är nöjd? Dessutom hittade jag ett Liquigas set till 70% av ordinarie pris. Så fort jag fick det på mig så kapitulerade jag. Jag var tvungen att ha hela setet, trots att jag från början bara hade tänkt att köpa tröjan. Så... Hej här är jag och jag har inte längre bara svarta cykelkläder.
Jag vill inte påstå att jag är någon toppcyklist nu heller, men av någon anledning så började jag sakteliga upptäcka suget efter lagtröjor. Caisse d’Epargne är ju väldigt snygg, vilket jag upptäckte när jag såg exemplar runt omkring mig. Den är ju dessutom inte så gräll i färgerna heller. En sådan var den första lagtröjan som jag började sukta efter. Jag har fortfarande inte köpt någon, men jag har faktiskt inte hittat en full zip i min storlek ännu.
Hur har det slutat då? Jodå, jag har ju köpt klubbkläderna från Lunedi och de känner jag mig helt hemma i. De är väldigt snygga med sitt röda kryss på ryggen och dessutom godkända av Anders Adamsson. Många kläder som jag har fastnat för liksom ropar ”Hej, här är jag. Lägg märke till mig och se till att inte vara i vägen när jag kommer.” Helt okay om man är en grym cyklist. Dit räknar jag mig inte ännu, men ändå har de två första utstyrslarna från profesionella lag inte varit de mest diskreta. Jag har i Italien shoppat en jacka från Acqua & Sapone av en av mina favoritdesigner Roberto Cavalli och till ett riktigt bra pris dessutom. Tror ni att jag är nöjd? Dessutom hittade jag ett Liquigas set till 70% av ordinarie pris. Så fort jag fick det på mig så kapitulerade jag. Jag var tvungen att ha hela setet, trots att jag från början bara hade tänkt att köpa tröjan. Så... Hej här är jag och jag har inte längre bara svarta cykelkläder.
Magsjuka, Colnago och Independence
Har nu varit i Zambia i fem dagar och på den tiden hunnit med 3 cykelpass, ett löppass och en omgång magsjuka. Inte illa tycker jag själv.
Idag var det morgoncykling. Eller det är alltid tidig morgon när vi ger oss iväg, men på tisdagar och torsdagar är det extra tidigt. Då ses vi nämligen 05.30 utanför amerikanska ambassaden och sen kör vi 3-5 mil på en loop runt stan innan trafiken kickar igång vid 06.45. Folk är uppe tidigt i Zambia och det är faktiskt ganska trevligt. Känns som man är på värsta hälsolägret när man sätter sig på cykeln kvart över fem efter kvällen innan gått och lagt sig vid halv tio.
Loopen som vi kör mäter ganska exakt en mil och de fyra som var med idag har varsitt ställe där vi kör hårt. Det var inget förutbestämt, det liksom bara blev så. Emellan våra hårdkörningar och ryck så var det snarast fikatempo och då åkte kameran givetvis fram. Jag känner ju någon i Sverige som sitter och drömmer om en Colnago så jag vara bara tvungen att föreviga Tom’s Extreme C – bara ramen kostar typ fem gånger Zambias BNP/capita. Absurt på många sätt och vis.
Tom är chef för Standard Chartered som är den största banken i Zambia. Han verkar ha ett lagom glassigt liv som innebär mycket delegerande och att gå till jobbet sent och åka hem tidigt. Okej, en smärre överdrift kanske, men inte verkar han jobba häcken av sig.
Efter turen så åkte vi hem till Tom och drack kaffe. Huset var helt okej och motljusbilden nedan gör inte vad jag kanske egentligen snarare borde kalla ”egendomen” rättvisa.
I morgon är det helgdag. Independence Day. För 43 år sedan blev Zambia självständigt och republikens första president, Kenneth Kaunda, tog makten. Kaunda, eller Dr. Kaunda som han nu kallas, är fortfarande vid liv och högst aktiv i den politiska debatten även om han inte varit president sen 1991. Vi firar högtiden med 15-20 mil i sydlig riktning. Med följebil. Life could be worse.
Idag var det morgoncykling. Eller det är alltid tidig morgon när vi ger oss iväg, men på tisdagar och torsdagar är det extra tidigt. Då ses vi nämligen 05.30 utanför amerikanska ambassaden och sen kör vi 3-5 mil på en loop runt stan innan trafiken kickar igång vid 06.45. Folk är uppe tidigt i Zambia och det är faktiskt ganska trevligt. Känns som man är på värsta hälsolägret när man sätter sig på cykeln kvart över fem efter kvällen innan gått och lagt sig vid halv tio.
Loopen som vi kör mäter ganska exakt en mil och de fyra som var med idag har varsitt ställe där vi kör hårt. Det var inget förutbestämt, det liksom bara blev så. Emellan våra hårdkörningar och ryck så var det snarast fikatempo och då åkte kameran givetvis fram. Jag känner ju någon i Sverige som sitter och drömmer om en Colnago så jag vara bara tvungen att föreviga Tom’s Extreme C – bara ramen kostar typ fem gånger Zambias BNP/capita. Absurt på många sätt och vis.
Tom är chef för Standard Chartered som är den största banken i Zambia. Han verkar ha ett lagom glassigt liv som innebär mycket delegerande och att gå till jobbet sent och åka hem tidigt. Okej, en smärre överdrift kanske, men inte verkar han jobba häcken av sig.
Efter turen så åkte vi hem till Tom och drack kaffe. Huset var helt okej och motljusbilden nedan gör inte vad jag kanske egentligen snarare borde kalla ”egendomen” rättvisa.
I morgon är det helgdag. Independence Day. För 43 år sedan blev Zambia självständigt och republikens första president, Kenneth Kaunda, tog makten. Kaunda, eller Dr. Kaunda som han nu kallas, är fortfarande vid liv och högst aktiv i den politiska debatten även om han inte varit president sen 1991. Vi firar högtiden med 15-20 mil i sydlig riktning. Med följebil. Life could be worse.
söndag, oktober 21, 2007
Cippo Carpegna
Det där med backar är individuellt. Vissa ser det som intervallträning och flyger glatt upp- och nerför backen ett antal gånger. I min ena klubb CK Lunedi så innebär backpass just det där. Det är kanske inte så konstigt med tanke på de backar vi har i Skåne. Det är inte värsta tänkbara scenario här ändå. Vi har en del åsar att jobba i, men jag har blivit beroende av lite längre backar med lite mer lutning. Beroende är väl att gå till överdrift, men jag har inte mer än kommit hem till Sverige igen förrän jag saknar, längtar till och dagdrömmer om det där härliga, sugande tempot som man kan komma in i cyklandes i en tuff, lång backe, det vill säga ett berg. Gärna timmeslånga backar med en del hårdare passager som tvingar mig att jobba lite extra, att växla med långa sträckor med en rätt hög arbetsbelastning i närheten av tröskelvärdet. Suck – Jag blir alldeles mjuk i ögonen bara av att tänka på det.
Medan 22%-backen var en rolig, tuff och kort upplevelse var Monte Carpegna eller Cippo kallad, en backe helt i min smak. När Per-Håkan började prata om en mycket trevlig utflykt med en lite tuffare klättring, så vaknade jag till. Sedan hörde jag namnet Cippo nämnas och insåg då att här måste jag vara med och köra uppför, fota lite, insupa lite intryck och sedan rapportera till den självklare medcykelmuppen i laguppställningen, nämligen Simon. Lejonkungen är definitivt Simons favoritcyklist. Jag bestämde mig sålunda direkt att det här måste jag vara med om.
Det skulle sedan visa sig att jag missade inte bara en utan två trevliga fikarundor på onsdagen när Cippoturen gick. Medan långa gruppen begav sig av till Carpegna, så hade mellangruppen en lugnare fikarunda med flertalet fikastopp och sedan missade jag även den sanna fikarundan den dagen. Med en toppnotering på 12 möh, 16 km körda, två fikastopp, två cykelaffärer och €10 per km var det veckans glassigaste cykelrunda (som jag inte var med på). Det frestar på att ha missat den, men jag hittade ett berg och en runda som fick mig lycklig.
Fjärde cykeldagen var inte helt lätt för mig. Jag kände det redan vid start och jag kom inte in i det där sköna flytet där kroppen sköter sig själv medan jag har fullt upp att bearbeta alla intryck. Nu kände jag mig seg, lite sliten får väl erkännas. Det tog någon timme innan jag harklade mig och meddelade att jag inte ville hålla satt tempo utan hellre fortsätta själv. Jag insåg att om jag skulle få en någorlunda njutbar upplevelse för Cippo, så måste jag låta kroppen få ett lite lugnare uppvaknande. Det ledde till att Gary och jag drog ner på tempot och lät de andra trampa på före oss. Vist beslut visade det sig för plötsligt så kände jag mig lite mer avslappnad. Riktigt okay blev jag faktiskt inte förrän efter den första, brantaste biten av Cippo var avklarad. Lite kickstart igen.
Hur var Cippo då? Enligt kartinformation 7 km lång, toppen befinner sig på 1423 möh och med en värsta lutning i början på runt 20 %. Vi valde att cykla upp från östra sidan och ner på västra och vilken uppfärd det blev. Det stod Cippo på varenda skylt och Pantani mötte oss från plakat som berättade hur snabbt han hade åkt upp och vilka utväxlingar han hade använt. Jag snuddade vid tanken på att jag borde stanna och fota lite, men när första brantaste biten var avklarad hade jag kommit in i det där härliga tillståndet som jag absolut inte ville avbryta. Det var så vackert. Lövskog och kall, krispig, klar luft. Dessutom var vi ensamma. Var var alla andra cyklister? Med tanke på hur härligt det var hade jag förväntat mig fler personer där även om det inte var högsäsong. Inte för att jag hade något emot det. Vindsus, skogsljud och min andning. Uppe vid Cippostugan stannade Gary till för att strecha ryggen och jag fortsatte. ”Gör det något om jag fortsätter för jag har så bra flyt?” Vilken cyklist kan svara nej på en sådan fråga? Gary släppte snällt iväg mig och mm-hm, vilken härlig tur det var. Det närmaste en negativ tanke jag var skulle i så fall vara att jag var väldigt glad att det inte regnade, för det låg löv och prasslade överallt på vägen och vägbeläggningen var väl inte den bästa jag sett i mitt liv. Uppe på toppen sammanstrålade Gary och jag igen och klarade av de obligatoriska fotandet.
Jag insåg att det var lunchdags och jag inte hade ätit något sedan frukost kl 8, vilket faktiskt hade fungerat. När vi väl började frysa så insåg vi att det var dags att åka ned. På med alla extrakläder och kallt var det i alla fall. Nedförturen var inte lika njutbar som uppför. Jag tycker om att åka nedför, men här var det stora grushål i asfalten samt löv, kottar och grenar som gjorde att jag kände mig ganska osäker på underlaget. Det tillsammans med lite stelfrusna och fumliga händer gjorde att det gick saktare än normalt, men hellre det än att vurpa.
Väl tillbaks i Carpegna var det dags för fika och Italienarna kan det där med kaffe och fikatilltugg, så är det bara. Kaffe har dessutom fördelen att vara varmt. Mycket välkommet just då.
Jag behöver väl inte tillägga att jag absolut inte ångrar att jag valde Cippo framför den ultimata fikaturen (även om jag gärna hade varit med på den också)?
Medan 22%-backen var en rolig, tuff och kort upplevelse var Monte Carpegna eller Cippo kallad, en backe helt i min smak. När Per-Håkan började prata om en mycket trevlig utflykt med en lite tuffare klättring, så vaknade jag till. Sedan hörde jag namnet Cippo nämnas och insåg då att här måste jag vara med och köra uppför, fota lite, insupa lite intryck och sedan rapportera till den självklare medcykelmuppen i laguppställningen, nämligen Simon. Lejonkungen är definitivt Simons favoritcyklist. Jag bestämde mig sålunda direkt att det här måste jag vara med om.
Det skulle sedan visa sig att jag missade inte bara en utan två trevliga fikarundor på onsdagen när Cippoturen gick. Medan långa gruppen begav sig av till Carpegna, så hade mellangruppen en lugnare fikarunda med flertalet fikastopp och sedan missade jag även den sanna fikarundan den dagen. Med en toppnotering på 12 möh, 16 km körda, två fikastopp, två cykelaffärer och €10 per km var det veckans glassigaste cykelrunda (som jag inte var med på). Det frestar på att ha missat den, men jag hittade ett berg och en runda som fick mig lycklig.
Fjärde cykeldagen var inte helt lätt för mig. Jag kände det redan vid start och jag kom inte in i det där sköna flytet där kroppen sköter sig själv medan jag har fullt upp att bearbeta alla intryck. Nu kände jag mig seg, lite sliten får väl erkännas. Det tog någon timme innan jag harklade mig och meddelade att jag inte ville hålla satt tempo utan hellre fortsätta själv. Jag insåg att om jag skulle få en någorlunda njutbar upplevelse för Cippo, så måste jag låta kroppen få ett lite lugnare uppvaknande. Det ledde till att Gary och jag drog ner på tempot och lät de andra trampa på före oss. Vist beslut visade det sig för plötsligt så kände jag mig lite mer avslappnad. Riktigt okay blev jag faktiskt inte förrän efter den första, brantaste biten av Cippo var avklarad. Lite kickstart igen.
Hur var Cippo då? Enligt kartinformation 7 km lång, toppen befinner sig på 1423 möh och med en värsta lutning i början på runt 20 %. Vi valde att cykla upp från östra sidan och ner på västra och vilken uppfärd det blev. Det stod Cippo på varenda skylt och Pantani mötte oss från plakat som berättade hur snabbt han hade åkt upp och vilka utväxlingar han hade använt. Jag snuddade vid tanken på att jag borde stanna och fota lite, men när första brantaste biten var avklarad hade jag kommit in i det där härliga tillståndet som jag absolut inte ville avbryta. Det var så vackert. Lövskog och kall, krispig, klar luft. Dessutom var vi ensamma. Var var alla andra cyklister? Med tanke på hur härligt det var hade jag förväntat mig fler personer där även om det inte var högsäsong. Inte för att jag hade något emot det. Vindsus, skogsljud och min andning. Uppe vid Cippostugan stannade Gary till för att strecha ryggen och jag fortsatte. ”Gör det något om jag fortsätter för jag har så bra flyt?” Vilken cyklist kan svara nej på en sådan fråga? Gary släppte snällt iväg mig och mm-hm, vilken härlig tur det var. Det närmaste en negativ tanke jag var skulle i så fall vara att jag var väldigt glad att det inte regnade, för det låg löv och prasslade överallt på vägen och vägbeläggningen var väl inte den bästa jag sett i mitt liv. Uppe på toppen sammanstrålade Gary och jag igen och klarade av de obligatoriska fotandet.
Jag insåg att det var lunchdags och jag inte hade ätit något sedan frukost kl 8, vilket faktiskt hade fungerat. När vi väl började frysa så insåg vi att det var dags att åka ned. På med alla extrakläder och kallt var det i alla fall. Nedförturen var inte lika njutbar som uppför. Jag tycker om att åka nedför, men här var det stora grushål i asfalten samt löv, kottar och grenar som gjorde att jag kände mig ganska osäker på underlaget. Det tillsammans med lite stelfrusna och fumliga händer gjorde att det gick saktare än normalt, men hellre det än att vurpa.Väl tillbaks i Carpegna var det dags för fika och Italienarna kan det där med kaffe och fikatilltugg, så är det bara. Kaffe har dessutom fördelen att vara varmt. Mycket välkommet just då.
Jag behöver väl inte tillägga att jag absolut inte ångrar att jag valde Cippo framför den ultimata fikaturen (även om jag gärna hade varit med på den också)?
lördag, oktober 20, 2007
Pimp my ride - Del 1.
Jag har som sagts tidigare köpt nya hjul. Mavic R-sys, den nya top of the line modellen. Vilket jag noga påpekat för Anette. Mycket snygga, om jag får säga det själv! Att de sedan, enligt Mavic. är 10% lättare och 30% styvare än Anettes hjul (vad nu de kan heta?) gör ju bara allt ännu bättre. Tänkte att jag skulle dela med mig av härligheten här på bloggen, så se och njut.
Fint värre, inte sant!? Som rubriken antyder så kommer det en fortsättning inom kort. Då ska hon bli riktigt vinterfin.
Fint värre, inte sant!? Som rubriken antyder så kommer det en fortsättning inom kort. Då ska hon bli riktigt vinterfin.
Delvis tillbaka
Jag kapitulerar delvis inför den svenska hösten. Det har varit underbart cykelväder flera dagar i rad och morgonens tur fick mig på riktigt gott humör. Gult ljus, skarpa skuggor, blå himmel, klar luft, i prinicp ensam på vägarna, kedjan surrar och allt sådant som gör en cykelmupp glad.
Sedan har jag ju problemet med klädseln. Lyckas jag med en del av kroppen kan du ge dig på att jag misslyckas med en annan. Fötterna var perfekt inbäddade idag, benen lite för kalla, men det var ändå godkänt, magen lite väl varm, men det var hanterbart till skillnad från tabben som jag gjorde med händerna. Det var alldeles för kallt med tunna vantar. Jag får skylla mig själv när jag vägrar inse att temperaturen ligger kring nollan. Jag är nog delvis kvar nere i Italien och förstår tydligen inte att man behöver mycket mer kläder här. Det har ju dock sina fördelar att det är lite kallt - Acqua & Saponejackan är invigd och den känns meget fin.
Sedan har jag ju problemet med klädseln. Lyckas jag med en del av kroppen kan du ge dig på att jag misslyckas med en annan. Fötterna var perfekt inbäddade idag, benen lite för kalla, men det var ändå godkänt, magen lite väl varm, men det var hanterbart till skillnad från tabben som jag gjorde med händerna. Det var alldeles för kallt med tunna vantar. Jag får skylla mig själv när jag vägrar inse att temperaturen ligger kring nollan. Jag är nog delvis kvar nere i Italien och förstår tydligen inte att man behöver mycket mer kläder här. Det har ju dock sina fördelar att det är lite kallt - Acqua & Saponejackan är invigd och den känns meget fin.
fredag, oktober 19, 2007
Brantaste backen i stada
Ganska tidigt under Italienvistelsen så fick jag höra talas om 22%-backen. Den skulle inte vara så lång och framför allt så skulle den inte ligga så långt bort. Genast deklarerade jag mitt intresse för den, det vill säga jag sa ganska tydligt att jag ville cykla den och frågade snällt om ingen kunde ta mig till den eller åtminstone ge mig en bra vägbeskrivning, så att jag skulle hitta den. Först lovade researrangören Per-Håkan att nog det skulle gå att ordna och sedan vid ett annat tillfälle gruppledarna Göran och Sören. Jag hade alltså taktiskt dubbelgarderat mig och det fungerade, men jag var ju inte i bästa slag när jag väl kom fram till den här lockande backen.
Dagen innan hade jag kört Cippo/ Mont Carpegna – en alldeles egen historia och en alldeles underbar liten topp det med, när jag väl hade kommit in i mitt backtempo. Hur som helst 22%-backen togs i slutet av rundan på torsdagen, dagen efter jag hade kört över 1900 höjdmeter, varav en halvmastig backe på 7 km. Piper jag lite? Det finns en anledning till det och jag ska avslöja den. Hur som helst torsdag vid lunchtid så tog jag mig an den där backen som jag så gärna ville cykla i. 1,1 km lång 22 % i snitt, 30 % max (och tydligen 33 % i de skarpa serpentinkurvorna som jag undvek).
Nedför, på väg till start upptäckte jag att vägbeläggningen var riktigt usel och jag hade gott om tid att undersöka den för jag sniglade mig ned. Förutom att backen var brant, så var utsikten vidunderlig och huvudet växlade hela tiden mot havet och sedan tillbaka mot vägen. Det gjorde ju inte nedfarten snabbare på något sätt. Kvar däruppe hade jag lämnat en hel del folk, vattenflaskor, reservslangar och lite extra kläder. Av någon anledning så valde jag dock att ha kvar pumpen. Kan det vara för att jag ville ha lite extra utmaning i tyngden eller var det för att jag helt enkelt inte tänkte på den? Kvar lämnades också mobiltelefonen i en av de kära gruppledarnas mindre kompetenta vård. Det hade jag som sagt inte mycket för, för trots att jag fick en ingående beskrivning av fotona som han hade tagit blev det visst inga foton alls. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och i just den här grabbens fall i vadmusklerna (jag känner mig dock tvungen att erkänna att han inte var den enda som hade problem med min kameratelefon).
Väl därnere så pustade jag ut lite, inandades den salta havsluften och undrade hur jobbigt det kunde tänkas bli. Efter att Per-Håkan startade på sin 29-klinga (enligt vissa pensionärskransen, enligt mig ett förnuftigt val), kickade jag i min lättaste växel och började makligt trampa uppför. Lite väl makligt visade det sig för när jag kommit 200-300 m och var tvungen för att väja för ett hål i marken, blev det tvärstopp. Så där stod jag och tittade fåfängt upp mot målet. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna starta i den lutningen (det var värst i början), så det var bara att vända cykeln och rulla utför igen och då blev det lite otäckt ett tag. Jag började kasa på klossarna, men fick stopp på det. Det var inte roligt. Sedan när jag väl började rulla med cykeln, så kände jag hur bakhjulet lättade innan jag hade hunnit få ner baken på sadeln. Det var ingen trygg upplevelse det heller. Det trevliga var att jag kom ner oskadd, fast med lite hög puls. Pustade ut lite till och sedan var det bara att ge sig på det igen.
Den här gången kom jag mycket längre och jag kunde till och med unna mig att sätta mig på sadeln och vila under vissa passager i backen. Ja, vila och vila är väl diskutabelt, men jag kunde åtminstone variera belastningen av muskelgrupperna. På tal om muskelgrupper så kan jag tala om att det var armarna som orsakade det där förargliga stoppet jag fick ta en gång under färden upp. Det är kanske en överdrift att säga att de krampade, men de gjorde rejält ont ett tag. Jag stannade alltså kring 300-400 m från slutet och vinkade glatt till folket uppe på krönet och det var skönt att röra på armarna. Sedan vilade jag pannan mot styret en stund och det var skönt att låta armarna hänga ned vid sidan av.
De sista 200 m var mycket viljestyrka och det gick ganska bra. Jag hade god hjälp av folket som hejdade på mig och speciellt fick Halvard mig att trycka på en del extra när jag egentligen mest var trött. Det går inte att mesa när någon springer bredvid dig och driver dig framåt med rösten. Han lyckades också ta ett foto på mig där jag ler. Åtminstone såg det ut så på en mobiltelefondisplay. Det kan ju ha varit så att jag grimaserade också, men jag tyckte att jag såg rätt lycklig ut. Den bilden bor tillsammans med mina andra foton från Italien på okänd ort för tillfället.
Det är alltså den här lilla extra vändan i början tillsammans med stoppet i backen som är orsaken till att jag så utförligt berättade att jag inte var i toppform just då, den dagen. Det var i och för sig som om den här backen kickstartade mig igen, för efter att ha känt mig lite seg innan backen så hade jag rätt bra energi efter den. Jag hade förväntat mig att vara tröttare efter den urladdningen, men det var bara att tacka och ta emot för de krafter som fanns kvar och hemvägen var vacker och härlig som resten av cyklingen i Italien.
Dagen innan hade jag kört Cippo/ Mont Carpegna – en alldeles egen historia och en alldeles underbar liten topp det med, när jag väl hade kommit in i mitt backtempo. Hur som helst 22%-backen togs i slutet av rundan på torsdagen, dagen efter jag hade kört över 1900 höjdmeter, varav en halvmastig backe på 7 km. Piper jag lite? Det finns en anledning till det och jag ska avslöja den. Hur som helst torsdag vid lunchtid så tog jag mig an den där backen som jag så gärna ville cykla i. 1,1 km lång 22 % i snitt, 30 % max (och tydligen 33 % i de skarpa serpentinkurvorna som jag undvek).
Nedför, på väg till start upptäckte jag att vägbeläggningen var riktigt usel och jag hade gott om tid att undersöka den för jag sniglade mig ned. Förutom att backen var brant, så var utsikten vidunderlig och huvudet växlade hela tiden mot havet och sedan tillbaka mot vägen. Det gjorde ju inte nedfarten snabbare på något sätt. Kvar däruppe hade jag lämnat en hel del folk, vattenflaskor, reservslangar och lite extra kläder. Av någon anledning så valde jag dock att ha kvar pumpen. Kan det vara för att jag ville ha lite extra utmaning i tyngden eller var det för att jag helt enkelt inte tänkte på den? Kvar lämnades också mobiltelefonen i en av de kära gruppledarnas mindre kompetenta vård. Det hade jag som sagt inte mycket för, för trots att jag fick en ingående beskrivning av fotona som han hade tagit blev det visst inga foton alls. Det man inte har i huvudet får man ha i benen och i just den här grabbens fall i vadmusklerna (jag känner mig dock tvungen att erkänna att han inte var den enda som hade problem med min kameratelefon).
Väl därnere så pustade jag ut lite, inandades den salta havsluften och undrade hur jobbigt det kunde tänkas bli. Efter att Per-Håkan startade på sin 29-klinga (enligt vissa pensionärskransen, enligt mig ett förnuftigt val), kickade jag i min lättaste växel och började makligt trampa uppför. Lite väl makligt visade det sig för när jag kommit 200-300 m och var tvungen för att väja för ett hål i marken, blev det tvärstopp. Så där stod jag och tittade fåfängt upp mot målet. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna starta i den lutningen (det var värst i början), så det var bara att vända cykeln och rulla utför igen och då blev det lite otäckt ett tag. Jag började kasa på klossarna, men fick stopp på det. Det var inte roligt. Sedan när jag väl började rulla med cykeln, så kände jag hur bakhjulet lättade innan jag hade hunnit få ner baken på sadeln. Det var ingen trygg upplevelse det heller. Det trevliga var att jag kom ner oskadd, fast med lite hög puls. Pustade ut lite till och sedan var det bara att ge sig på det igen.
Den här gången kom jag mycket längre och jag kunde till och med unna mig att sätta mig på sadeln och vila under vissa passager i backen. Ja, vila och vila är väl diskutabelt, men jag kunde åtminstone variera belastningen av muskelgrupperna. På tal om muskelgrupper så kan jag tala om att det var armarna som orsakade det där förargliga stoppet jag fick ta en gång under färden upp. Det är kanske en överdrift att säga att de krampade, men de gjorde rejält ont ett tag. Jag stannade alltså kring 300-400 m från slutet och vinkade glatt till folket uppe på krönet och det var skönt att röra på armarna. Sedan vilade jag pannan mot styret en stund och det var skönt att låta armarna hänga ned vid sidan av.
De sista 200 m var mycket viljestyrka och det gick ganska bra. Jag hade god hjälp av folket som hejdade på mig och speciellt fick Halvard mig att trycka på en del extra när jag egentligen mest var trött. Det går inte att mesa när någon springer bredvid dig och driver dig framåt med rösten. Han lyckades också ta ett foto på mig där jag ler. Åtminstone såg det ut så på en mobiltelefondisplay. Det kan ju ha varit så att jag grimaserade också, men jag tyckte att jag såg rätt lycklig ut. Den bilden bor tillsammans med mina andra foton från Italien på okänd ort för tillfället.
Det är alltså den här lilla extra vändan i början tillsammans med stoppet i backen som är orsaken till att jag så utförligt berättade att jag inte var i toppform just då, den dagen. Det var i och för sig som om den här backen kickstartade mig igen, för efter att ha känt mig lite seg innan backen så hade jag rätt bra energi efter den. Jag hade förväntat mig att vara tröttare efter den urladdningen, men det var bara att tacka och ta emot för de krafter som fanns kvar och hemvägen var vacker och härlig som resten av cyklingen i Italien.
Ny testutrustning på gång hos en av våra hedersmuppar
Att vi har en viss svaghet för tester bör inte vara någon nyhet. För vissa är det en nödvändighet för träningsverksamheten, för andra kan det vara väldigt nyttigt och sedan finns ju ”cykelmuppskategorin Anette” som tycker att det är så jäkla KUL!
Ojdå, jag flippade visst ut lite. Men, visst är det roligt med grafer, pulsintervall, gränsvärden och allt annat skojigt? Jag erkänner att jag inte har utnyttjat mina testresultat till max i min obefintliga träningsplan och jag erkänner också att jag fick ett högre maxpulsvärde när jag kompisracade i en backe dagen efter test än när jag trampade på den där trainern i en inte fullt lika rolig miljö under själva testet, men ändå. Det är inspirerande att se att man har förbättrats och det är rätt nyttigt att se att förbättringen ligger där träningen fokuseras (trots vissa orealistiska förhoppningar om att man kanske kunde bli lite bättre på annat av bara farten).
Istället för att fortsätta flyta ut i ett hyllningstal om hur roligt det är att förkovra sig i sina resultatdata, så tänkte jag bara meddela att en av våra favoriter här på cykelmuppar.se, själva hedersmuppen Christian Delfin har ny testutrustning på gång in i laboratoriet i november. CPX Ultima heter underverket och gissa vem som kommer att vara där och mäta VO2max förr eller senare. Givetvis kommer vi att följa upp det här ämnet när utrustningen är på plats. Tills vidare får ni nöja er med en produktbeskrivning.
Mer hjul
Jonas har nya hjul och de är alldeles fantastiskt aptitliga. Ingen tvekan om det och Jonas hjul är enligt specifikationen bättre än mina. Där har jag inget att sätta emot, men när han tryckte upp en hjulrecension i ansiktet på mig och grymtade något om att mina hjul är gårdagsnyheter och därmed inte lika intressanta längre log jag bara.
Jag kan och vill inte skriva ner hans hjul. De är bara så bra och jag har fått lyfta och klappa och känna. Mys och rys helt enkelt - En finfin känsla bara av det och då har jag inte ens provcyklat dem.
Men tillbaka till det där att mina hjul, på grund av att hans finns, inte skulle vara lika intressanta längre. Tja, fördelen med att fortfarande vara en ganska färsk cykelmupp är att allt jag provar i princip bara är bättre än det jag har haft förut. Mårten sa att han upplevde att hans ES inte var så styva, vilket skulle kunna vara möjligt, men han pratade han med mig som bara har att jämföra med mina gamla, knäcksega orginalhjul på Volan, som i sin tur är ett under av följsamhet om man jämför med vintercykelns. Nej, mina Mavic Ksyrium ES är ett köp som jag inte ångrar och även om jag uppdaterar dem förr eller senare så vet jag att jag sitter på ett par klassiker, framtida samlarobjekt helt enkelt.
Det är fler än jag som har fallit för dem. Velo.se skriver glödande om cykelporr.
Jag kompletterar med lite egna bilder och visst är livet lite snyggare genom ett par schyssta hjul. Att sedan världen just i den bilden råkar bestå av ett Provence (i närheten av Mont Ventoux) fyllt av fantastiska cykelvägar gör ju inte saken sämre.
Jag kan och vill inte skriva ner hans hjul. De är bara så bra och jag har fått lyfta och klappa och känna. Mys och rys helt enkelt - En finfin känsla bara av det och då har jag inte ens provcyklat dem.
Men tillbaka till det där att mina hjul, på grund av att hans finns, inte skulle vara lika intressanta längre. Tja, fördelen med att fortfarande vara en ganska färsk cykelmupp är att allt jag provar i princip bara är bättre än det jag har haft förut. Mårten sa att han upplevde att hans ES inte var så styva, vilket skulle kunna vara möjligt, men han pratade han med mig som bara har att jämföra med mina gamla, knäcksega orginalhjul på Volan, som i sin tur är ett under av följsamhet om man jämför med vintercykelns. Nej, mina Mavic Ksyrium ES är ett köp som jag inte ångrar och även om jag uppdaterar dem förr eller senare så vet jag att jag sitter på ett par klassiker, framtida samlarobjekt helt enkelt.
Det är fler än jag som har fallit för dem. Velo.se skriver glödande om cykelporr.
Jag kompletterar med lite egna bilder och visst är livet lite snyggare genom ett par schyssta hjul. Att sedan världen just i den bilden råkar bestå av ett Provence (i närheten av Mont Ventoux) fyllt av fantastiska cykelvägar gör ju inte saken sämre.
Inför Italien
Jag var orolig för min vad inför Italien. Den mådde inte så där jättebra och jag tränade den försiktigt med min vintercykel. Så fort vintercykeln kom fram så ändrades mitt sätt att cykla. Det påminner lite om att cykla på en betongcykel, inget dämpas och den är inte smidig alls. Samtidigt är jag fäst vid min lilla vinterklump. När jag sätter mig på den så går jag in i ett läge som bara skriker distanspass och det kan vara ganska passande. Det finns inte samma vilja att accelerera ur kurvor eller uppför backar, utan här gäller bara ett långsamt malande, vilket var väldigt passande veckan inför Italienresan. Jag var faktiskt på cykeln söndag till fredag. Det kändes som att det var lika bra att passa på, för sedan skulle jag ju sitta på en buss i flera timmar på fredagen och lördagen.
Sista passet på fredagen var ett riktigt bra solopass. Jag gick upp tidigt när det var mörkt och gav mig ut själv på vägarna. En och en annan lastbil var ute annars var det tomt förutom jag och vintercykeln. Jag kan nämna att jag körde väldigt lugnt utför backarna när jag inte såg så bra. Det kändes förnuftigt. Sista halvtimmen blev det ljust och jag fick en fin soluppgång på köpet.
Om det är någon som har problem med motivationen med att rengöra cykeln kan jag ge tipset att köra när det är mörkt så du inte riktigt ser vad som ligger på vägarna. När jag kom hem upptäckte jag att en hel del hästspillning hade följt med mig hem och cykeln var inte speciellt fräsch. Det var ett snabbt beslut att ta – Först rengöra cykeln och först efter det kom jag. Trots det log jag för mig själv där jag stod i strålande solsken och sköljde av cykeln. Det var bara några timmar kvar till jag skulle ge mig iväg till Helsingborg och därifrån skulle resan fortsätta ner mot Italien.
Sista passet på fredagen var ett riktigt bra solopass. Jag gick upp tidigt när det var mörkt och gav mig ut själv på vägarna. En och en annan lastbil var ute annars var det tomt förutom jag och vintercykeln. Jag kan nämna att jag körde väldigt lugnt utför backarna när jag inte såg så bra. Det kändes förnuftigt. Sista halvtimmen blev det ljust och jag fick en fin soluppgång på köpet.
Om det är någon som har problem med motivationen med att rengöra cykeln kan jag ge tipset att köra när det är mörkt så du inte riktigt ser vad som ligger på vägarna. När jag kom hem upptäckte jag att en hel del hästspillning hade följt med mig hem och cykeln var inte speciellt fräsch. Det var ett snabbt beslut att ta – Först rengöra cykeln och först efter det kom jag. Trots det log jag för mig själv där jag stod i strålande solsken och sköljde av cykeln. Det var bara några timmar kvar till jag skulle ge mig iväg till Helsingborg och därifrån skulle resan fortsätta ner mot Italien.
torsdag, oktober 18, 2007
Back in Zambia
Ok Folks - I am back. Arrived at Lusaka airport 6 am this morning. Bike arrived to and so did all other gear (less important). Rick picked me up and took me to my place - bike was assembled immediately. It seems to have had a good journey, looks as good as when I packed it 24 hours ago.
Rick had ordered a bunch of tyres and you should have seen the look on his face when I handed over 4 Continental GP 4000. He studdered 'There sooo light' and 'wow, I have more tyres than anybody in Zambia - I can start a bike shop'.
On the plane down the had the good taste to show a bike movie; The flying Scotsman. Its a movie about Graeme Obree, the scot who broke the world 1 hour record and also won the world track championships two times. Its a great movie about stubbornness, cycling and the dark side of life. I especially loved the beginning of the movie when a young Graeme returns late from school after having been bullied (again) by some of his schoolmates. A stubborn Graeme won't let his dad know the names of his foes. His dad, however, has his own solution for helping his son. He goes into the next room, gets out a brand new race bike and says 'this should help you to stay away from trouble'
That's what biking does. Keeps you away from trouble.
Rick had ordered a bunch of tyres and you should have seen the look on his face when I handed over 4 Continental GP 4000. He studdered 'There sooo light' and 'wow, I have more tyres than anybody in Zambia - I can start a bike shop'.
On the plane down the had the good taste to show a bike movie; The flying Scotsman. Its a movie about Graeme Obree, the scot who broke the world 1 hour record and also won the world track championships two times. Its a great movie about stubbornness, cycling and the dark side of life. I especially loved the beginning of the movie when a young Graeme returns late from school after having been bullied (again) by some of his schoolmates. A stubborn Graeme won't let his dad know the names of his foes. His dad, however, has his own solution for helping his son. He goes into the next room, gets out a brand new race bike and says 'this should help you to stay away from trouble'
That's what biking does. Keeps you away from trouble.
Hej alla underbara cyklemuppar som var med på resan i Italien
Det här var en underbar upplevelse och jag kommer att skriva en del om det. Tyvärr har jag ju råkat ut för ett missöde och förlorat alla mina bilder från Italien, så därför kommer jag glatt att använda mig av dem som ni skickar till mig. Är det så att ni inte vill att jag använder någon speciell bild så låt mig veta det.
Jag saknar er redan. Puss, puss.
Jag avslutar med samma citat som jag använde mig av när jag kom tillbaka från Frankrikeresan i somras.
”This return to civilian life, this end of the adventure, was a melancholy moment. It was the way you feel when you reach the end of a novel you have loved, when you can hardly bear to be parted from its world and be landed back in you own quotidian reality.”
- Matt Seaton
Jag saknar er redan. Puss, puss.
Jag avslutar med samma citat som jag använde mig av när jag kom tillbaka från Frankrikeresan i somras.
”This return to civilian life, this end of the adventure, was a melancholy moment. It was the way you feel when you reach the end of a novel you have loved, when you can hardly bear to be parted from its world and be landed back in you own quotidian reality.”
- Matt Seaton
tisdag, oktober 16, 2007
Packar
Note to self - Bra grejer att ha med sig till Zambia:
Fick ett mail som sa: se till att du har med dig ALLT för att "keep you going while you are here". Den enda effekten det fick på mig var att jag borde ta med reserv-ALLT. Men det går ju inte. Så jag gjorde en lista på lite viktiga saker.
6 däck (nej, de är inte alla till mig)
12 slangar
däckavtagare
pump
pedalnyckel
lite övriga verktyg
skor (glöm för fan inte)
extra spurtklossar?
olja?
extra vajrar?
extra kedja?
Ok, det kommer bli noja som fan i morgon. Och garanterad övervikt när jag checkar in. Mitt silverkort på BA har också slutat gälla så nu blir det till att sätta in charmoffensiven. Hyser lite mer hopp då British Airways incheckningspersonal brukar vara mångt mycket trevligare än SAS i alla fall.
Fick ett mail som sa: se till att du har med dig ALLT för att "keep you going while you are here". Den enda effekten det fick på mig var att jag borde ta med reserv-ALLT. Men det går ju inte. Så jag gjorde en lista på lite viktiga saker.
6 däck (nej, de är inte alla till mig)
12 slangar
däckavtagare
pump
pedalnyckel
lite övriga verktyg
skor (glöm för fan inte)
extra spurtklossar?
olja?
extra vajrar?
extra kedja?
Ok, det kommer bli noja som fan i morgon. Och garanterad övervikt när jag checkar in. Mitt silverkort på BA har också slutat gälla så nu blir det till att sätta in charmoffensiven. Hyser lite mer hopp då British Airways incheckningspersonal brukar vara mångt mycket trevligare än SAS i alla fall.
torsdag, oktober 11, 2007
Zambian champion?
I did not compete in the Swedish National Road Racing Championships which were held in June. I will, however, most likely take part in the Zambian dito. I just got an e-mail from a friend in Zambia who told me that the race will be held on November 4th, a couple of weeks after my arrival. Thus I might return to Sweden as a newly crowned Zambian champion - can you imagine! After the nationals there are apparently 6 more races this season and I have been invited to participate in them for "Team Finish Line". Wow - sounds like my trip to Zambia will be far more exciting than I could have imagined.
The life of a professional cyclist is tough.
The life of a professional cyclist is tough.
onsdag, oktober 10, 2007
Cykelhelg i Lund
Det har varit tyst i några dagar. Kanske trodde ni att det betydde att jag hängt upp cykeln för säsongen? Oh nej. Jag har varit i Lund och hälsat på min muppiga bror i dagarna fyra. Det faller sig ju så lämpligt att jag ofta måste åka till Lund för att jobba och då kan jag förena nytta med nöje. 
Våfflor vankas vid Vombsjön
Resan ner var en utmaning. Eftersom jag skulle åka tåg så var jag tvungen att packa ner cykeln i den inte så lilla cykelväskan. Som om inte det var nog skulle jag ha med mig Jonas nya hjul också. Såg ut som en riktig packåsna på väg till stationen men det gick på något sätt vägen.
Det är ganska roligt att gå runt med cykeln i väska eftersom det ofelbart drar blickarna till sig. Alla tittar på monstret till kappsäck och man kan se hur de undrar ”vad finns däri?”. Det leder till spontana samtal med främlingar och det leder till möten med andra cykelnördar vars vana öga lätt känner igen plastschabraket.
Väl i Lund gick vi in i träninslägermode. Totalt hann vi med 26 mil på tre cykeldagar och däremellan ett styrkepass. Kvällarna ägnades åt att surfa cyklar och prata om hur schwinigt bra vi ska vara på att cykla nästa år.
Nästa onsdag påbörjar jag min quest för den eviga sommaren – då åker jag och cykeln till Zambia i 7 veckor. Känns bra att veta att jag snart cyklar i kortbrallor igen...
Våfflor vankas vid Vombsjön
tisdag, oktober 09, 2007
Live från Italien
Alltså nu är livet så där bra igen. Jag vill bara låta er veta att jag mår finfint och Italien är bra och cylingen är bra och Volan är så fin och hjulen är fantastiskt fina i den här miljön och det finns så många underbara cykelmuppar överallt. Det här är en riktigt bra resa. Det kommer att bli fler rapporter senare. Foton är också tagna och det finns en viss chans att de dyker upp på bloggen. Under tiden kan ni titta på bilden på Silvas blogg på cykelklubben.se. Gissa vad vi tittar på!
fredag, oktober 05, 2007
Mer snusk
Vi är ju omvittnat förtjusta i kolfiber. Och cykel och kolfiber går ju numera hand i hand. Hur glad blir man då inte när man hittar till Kolfiberherren. Kolla in de riktigt najsa snabbkopplingarna i kolfiber och titanium. Skulle de se bra ut på mina nya Zippisar eller?
tisdag, oktober 02, 2007
Hjulafton
Ursäkta det taffliga skämtet men jag är så barnsligt glad. Har fått en ny sängkamrat.
Tre bilder säger mer än tusen ord. Ursäkta den dåliga kvaliten, hade problem att hålla kameran stilla.
Mina nya sängkamrater
Jonas nya Mavic R-SYS
Tunenavet i close-up
Tre bilder säger mer än tusen ord. Ursäkta den dåliga kvaliten, hade problem att hålla kameran stilla.
Mina nya sängkamrater
Jonas nya Mavic R-SYS
Tunenavet i close-up
En bloggare mindre
Den stora nyheten de senaste dagarna, näst efter Burma, är att Alex Schulman slutar blogga.
Nu tänker ni säkert precis som jag: Vem fan är Alex Schulman?
Nej, jag överdriver lite grann. Jag har så klart hört talas om honom och till och med vid ett tillfälle läst hans blogg (vilket 250.000 pers gör varje vecka - snäppet mer än cykelmuppar.se).
Schulman hamnade dock inte bland favoriterna eftersom han inte skriver om cykling. Sen ägnade sig han också mest åt smädelser och fula påhopp på personer. Han tyckte alltså inte om nördar och verkar inte så förtjust i cykling. Inget för mig.
I och för sig ägnar ju jag mig också gärna åt påhopp. Jag trackar till exempel cyklister som kör med Shimano, inte rakar benen och som har cykelväska. Men det är ju mer saklig kritik och påpekande av direkta fel.
Nu tänker ni säkert precis som jag: Vem fan är Alex Schulman?
Nej, jag överdriver lite grann. Jag har så klart hört talas om honom och till och med vid ett tillfälle läst hans blogg (vilket 250.000 pers gör varje vecka - snäppet mer än cykelmuppar.se).
Schulman hamnade dock inte bland favoriterna eftersom han inte skriver om cykling. Sen ägnade sig han också mest åt smädelser och fula påhopp på personer. Han tyckte alltså inte om nördar och verkar inte så förtjust i cykling. Inget för mig.
I och för sig ägnar ju jag mig också gärna åt påhopp. Jag trackar till exempel cyklister som kör med Shimano, inte rakar benen och som har cykelväska. Men det är ju mer saklig kritik och påpekande av direkta fel.
måndag, oktober 01, 2007
I morgon
Kommer de nya hjulen
UPS är otroligt smidiga. Idag ringde de och sa att jag inte var hemma idag när hjulen skulle levereras. Tror jag det - hade ju ingen aning om det.
Nåja, glad i hågen föreslog jag leverans under morgondagen vilket inte skulle vara något problem. Men när jag frågar vilken tid de kommer anlända så svarar de "mellan 9-17". Tack för den. Efter diverse förhandling har jag nu nått överenskommelsen att de "Kanske kommer innan 13".
Om jag inte är hemma så åker paketet tillbaka. Och så håller de på tills de lyckas pricka in ett tillfälle då jag är hemma. Skitsmidigt.
Sen kan man bara betala med kontanter till leveranskillen. Hmmm, lever vi på 2000-talet eller?
Skitsamma - i morgon får jag mina nya hjul mina nya hjul mina nya hjul.
PS. Blev lite orolig när snubben som ringde först sa att paketet vägde 24 kilo. "Men jag har ju beställt nya fina kolfiberhjul" knystade jag fram med gråten i halsen... Sen kollade han igen och rättade ner vikten 20 kilo. Phew!
UPS är otroligt smidiga. Idag ringde de och sa att jag inte var hemma idag när hjulen skulle levereras. Tror jag det - hade ju ingen aning om det.
Nåja, glad i hågen föreslog jag leverans under morgondagen vilket inte skulle vara något problem. Men när jag frågar vilken tid de kommer anlända så svarar de "mellan 9-17". Tack för den. Efter diverse förhandling har jag nu nått överenskommelsen att de "Kanske kommer innan 13".
Om jag inte är hemma så åker paketet tillbaka. Och så håller de på tills de lyckas pricka in ett tillfälle då jag är hemma. Skitsmidigt.
Sen kan man bara betala med kontanter till leveranskillen. Hmmm, lever vi på 2000-talet eller?
Skitsamma - i morgon får jag mina nya hjul mina nya hjul mina nya hjul.
PS. Blev lite orolig när snubben som ringde först sa att paketet vägde 24 kilo. "Men jag har ju beställt nya fina kolfiberhjul" knystade jag fram med gråten i halsen... Sen kollade han igen och rättade ner vikten 20 kilo. Phew!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)