torsdag, maj 29, 2008

Cykling i DC: saker som är ganska balla

Idag bär det hemåt igen efter sex dagar i Washington DC. Det är därmed dags att summera lite av cykelupplevelserna.

Tävlingen har jag redan redogjort för så det lämnar jag därhän. Har utöver den hunnit med ytterligare tre cykelpass.

I söndags körde jag ett par timmar tillsammans med en tanig triathlet ett pass på cirka sex mil. Hittade cykelsällskap genom den lokala cykelklubbens hemsida och tur var det, för vägarna vi körde på hade jag aldrig hittat på egen hand.

Att cykla i Washington är fint, om du vet vart du kan köra vill säga. Annars är det ganska hopplöst stökigt att ta sig fram i trafiken. Vi körde på evinnerligt vackra och lummiga vägar i hög fart. Triathleten, som hette Zach, var en hyfsad cyklist fastän han var ganska grön i sporten (som att jag inte är det...). Hans löparförmåga var dock några klasser bättre insåg jag när han berättade att han sprungit milen på 32 minuter. Ouch.

Sen blev det ett par vilodagar innan jag igår gav mig ut för en tur på egen hand. Cyklade Capital Crescent trail in till Washington från Bethesda där jag bott. Det är cirka 11 kilometer och fin cykelväg hela vägen utan störande bilar. Ibland blir det dock en smula trångt när fotgängare, rollerblejdare och cyklister skall samsas om utrymmet.

Väl i DC tog jag bron över till Arlington, Virginia och cyklade förbi den enorma kyrkogården där bland annat JFK ligger begravd. Fortsatte ut på cykelvägar förbi Pentagon (som jag dock inte såg bakom all lummighet) ut mot Alexandria. Försökte mig på lite intervaller men det var för stökigt för att lyckas någe vidare.

Idag blev det återigen tur in till DC men denna gång genom stan och ut till Hains Point. Har läst att där körs det intervallträning varje dag 12-13. Tyvärr han jag inte till detta, men jag förstår varför de tränar där! Finfina vägar med lite trafik och ett perfekt intervallvarv på cirka fem kilometer. Jag körde mina mitokondrierstressande 30/60 intervaller och fick en bra genomkörare.

Jag skall inte sticka under stolen med att det är ganska ball att cykla här. Jag menar under ett pass på två timmar hann jag avverka följande: Lincolnmonumentet, Washington Memorial, Pentagon, Arlingtonkyrkogården och ytterligare några världskända monument. Det är svårslaget.

Hann även med en liten vurpa under USA-vistelsen. Hamnade på fel sida av vägen igår och skulle snabbt smita emellan trafiken. Trafiken missade jag, men jag missade också gapet mellan gräsmattan och trottoaren. Mitt framhjul hittade dock ner och smack så låg jag på backen med blödande armbåge. Men oj så hård jag såg ut när jag rullade hem med mitt blödande sår. Jag menar kontrasten mellan de vita kläderna och de röda blodkropparna. God Damn.

Arlington national cemetary: en kyrkogård som snabbt fylls på i krigstider

Lincolnmonumentet


Nöjd snubbe vid Washington Memorial

Resultatbrist

Nu är resultaten från förra helgens Bike Jam/Kelly Cup ute. Jag kollade precis bara för att konstatera att JAG INTE ÄR MED i listan!

Damn. Jag gick minsann i mål med klungan. Så det så. Det vill säga jag var sämst 27:a i H30. Hedersord.

onsdag, maj 28, 2008

Passo di San Pellegrino


Enligt funnen information ska sträckan vara 11,41 km lång om man startar i Moena och om man tar ut serpeninerna ordentligt kanske den till och med blir 11,42 km. Vad vet jag. Under tiden tar man sig uppför 778 höjdmeter med en medellutning på 6,8%.

Om man nu ska klättra uppför Passo di San Pellegrino så kan man göra det i fåfängans tecken. Nu råkar det falla sig som så, att det finns en möjlighet att en jersey som den här kommer att befinna sig i lämplig region, vid lämpligt tillfälle senare i år. Vi får väl se helt enkelt. Den jerseyn kräver nog lite solbränna för att klä sin cyklist och cyklisten behöver vara i bergsform för att göra tröjan rättvisa. Har visst lite att jobba på.

tisdag, maj 27, 2008

Stil och sådant under en Italienresa


Är det någon som lägger märke till den? Jag gjorde det omgående. Titta på nästa bild, så ser ni två cyklister som inte försöker dölja dem, det vill säga sina sadelväskor och jag tänker: "Kan Bernt, så kan väl jag med." Sedan fick jag lära mig att det viktigaste är att man känner till korrekt protokoll och sedan kan man sätta sig över det. Det komenterar jag inte nu, men jag upprepar vad jag har sagt innan. Jag tar inte bruket av sadelväskan i försvar, men jag konstaterar att jag har ett visst behov av en ibland under långa turer.

Nästa bild visar återigen Bernts sadel, fast någon dag senare och den här gången ser vi att han har blivit påverkad av de glada kommentarerna om äkta cyklister och sadelväskor. Kan det vara så att till och med en olympisk guldmedaljör faller till föga för grupptrycket och avlägsnar sadelväskan när kommentarerna duggar för tätt?


Vad hittade vi mer under resans gång då. Jo, skandal, men både Per-Håkans och Bernts styren såg ut som följer. Kvällen innan Nove Colli sågs Per-Håkan springa runt och leta efter en passande plugg. Förargliga små rackare det där. Jag har själv tappat en och jag vet inte hur länge jag hann köra runt med den innan jag kom på det. Hemska tanke.



Så slutligen en av mina favoriter, ventilhatten. Som tur var så fanns den gäckande ventilhattspolisen med på resan och kunde göra lite insatser. Arbetet fortsätter i det fördolda.

måndag, maj 26, 2008

Falkenloppet 8 juni 2008

Visst har jag ett ego och om det blir lite ompysslat så faller jag till föga. Jag fick en fin inbjudan till Falkenloppet och samtidigt en förfrågan om jag inte kunde nämna loppet här på bloggen och självklart kan jag det. Här kan ni hitta inbjudan eller gå in och läs mer på Falkens hemsida.

Egentligen skulle jag kanske inte göra det för det minskar ju mina chanser att vinna det finfina priset som jag suktar efter. Hemskt ledsen grabbar (eller inte), men det här är inget för er.

Fast ge inte upp helt och hållet. Det kanske går att få vara med i utlottningen fast man är grabb om man kör kompakt*.

* Här vill jag förtydliga att jag tycker att kompakt är alldeles underbart förträffligt och jättebra på alla sätt och vis i vissa uppförsbackar, men vissa Falkenmedlemmar kan ha vissa förbehåll mot användandet av denna utformningen av vevparti.

Eslövs Gran Fondo

Jaha ja, så var det tävlingspremiär i Sverige till slut. Det var Eslövs Gran Fondo som lockade den här gången. Annars tycker jag att jag har en trevlig lista med ursprunglig tävlingspremiär i Ritter Classic i Danmark följt av Nove Colli i Italien och så nu, i metropolen Eslöv, ytterligare ett Gran Fondo.

Okay, de tävlingar jag har valt kanske har lite motionärsstatus över sig, men jag gillar formen med masstart. Den verkar passa mig bra och så var det även denna gång. Med 296 cyklister som slutförde det 137 km långa loppet hamnade jag på övre halvan av resultatlistan med min 132 plats. Om jag läser listan rätt så är det också som första dam av den lilla, lilla skara damer som ställde upp i loppet.

RÄTTNING: Alltså det dröjde inte länge förrän jag fick det här mailet.

"Hmmm, inte kul att behöva dämpa din glädje, men jag hade fullt sjå med att komma före en tjej i lördags. Cykelcityklädd. Hon var säkert proffs!"

Jodå Marina hann före och hon hann långt före. Här räcker inte några mesiga ursäkter till, men även om det hade varit roligt att vara första tjej, så är jag ändå positivt överaskad av min insats. Jag får helt enkelt bli bättre om jag ska klättra i resulatlistorna, vilket innebär att jag får börja träna och det hade jag ju tänkt att göra ändå. Tack för att du gjorde mig uppmärksam på felet P och ursäkta Marina för att jag skummade förbi ditt namn så nonchalant.


Med förkylningen från Italien så sakteliga på väg ut ur kroppen tänkte jag göra ett ganska lugnt lopp och tålmodigt lyssna på kroppen, men det gick ju inte. Istället slet jag på ganska bra och hade riktigt roligt. Inga känningar av ont i halsen överhuvud taget, utan det som resterade var en skrällhosta som i princip la sig direkt efter start.

Starten gick i strålande väder och det kändes fint. De snabba grabbarna försvann direkt, men efter ett tag var vi en ganska stor klunga som höll sig kring 35-40 km/h, vilket var ett komfortabelt tempo. Jag var rätt långt fram och drog till och med lite, vilket var kul ändå till jag insåg att jag började mattas av. Då infann sig ett visst mått av förstånd och jag gled ner några led längre bak. Efter 90 minuter frågade jag en medtävlande om när första stigningen skulle komma, men han hade ingen aning, så det var bara att fråga någon annan. Det visade sig att vi redan hade passerat den. Oj, vad nöjd jag var då. Lite kaxig (tyst för mig själv), skulle man kunna säga. Det kändes riktigt trevligt ända till den andra stigningen dök upp, då jag sjönk som en sten långt ner i fältet och såg min fina, komfortabla klunga försvinna uppför utan mig. Jag hade mina förhoppningar om att kunna trampa ikapp, men det kom aldrig någon lång, svepande utförsåkning där jag skulle kunna ha haft möjlighet till det.

Jag insåg snabbt att resten av resan skulle bli jobbigare och funderade på om jag skulle vänta in några andra, fast det kändes tråkigt att behöva slå av på takten. Som tur var så behövde jag inte fundera så länge på det, för det kom ett litet tvåmannatåg tuffande förbi som jag kunde haka på. Nummer 82 och 111 alldeles bestämt. Vi började gå runt i vår lilla tremannaklunga och hade fortfarande inte gett upp hoppet om att kunna nå "vår" stora klunga igen, så vi växeldrog för fullt. Någonstans (jag kommer inte riktigt ihåg när) insåg vi att vi inte skulle komma ikapp dem, men vi fortsatte vårt fina samarbete. Ibland fångade vi upp någon som höll oss sällskap en stund innan de föll tillbaka och försvann, men vi tre höll samman ända in i mål. Tack Håkan och Lars-Göran för det. Så här glada var vi efter målgång.
Sista biten var inte rolig och det berodde mest på det kassa underlaget. Min nacke och mina axlar var rejält slitna och det märkliga var att jag mådde bättre under och efter Gran Fondo Nove Colli än jag gjorde på slutet i lördags. Dålig asfalt är inte kul för någon kroppsdel när man är trött.

Någon cykelmupp (typ Jonas) sa att enda gången en energigel smakar gott är när man verkligen behöver den och i lördags när jag avsmakade en sådan för 3:e gången i världshistorien var den helt okay. Lite syntetisk fast med en distinkt aprikossmak och jag var så förtjust i innehållet att jag tuggade på förpackningen till en del av gelen la sig kring munnen istället för i den. På grund av den något vidhäftande konsistensen fick det till följd att jag hade ett lite sockerlager utanför läpparna en bra stund efteråt.

Målgången var en historia för sig. Matt i kroppen, men glad för att jag insåg hur kort sträcka det var kvar, låg jag någon meter före mitt trevliga sällskap som helt plötsligt ropade till att jag skulle ha svängt höger. Där försvann alltså alla möjligheter att ens försöka spurta sig in före någon av dem. Jag kan sålunda fortsätta att inbilla mig att jag och min lätta och responsiva cykel faktiskt hade en chans att ta oss in på 130:e plats.

En härlig syn mötte en i mål, för i det grönskande Eslöv stod genomarbetade cyklister och snackade med varandra. Efter att glatt ha kastat mig in i konversationen som allt som oftast bestod av "Hur gick det för dig?", så följde mat, dusch, kaffe och prisutdelning. Själv vann jag ett par väldigt ljusblå däck och jag som aldrig brukar vinna något. Skulle någon jättegärna vilja ha ett par ljusblå däck så skulle jag kanske kunna övertalas till att skiljas från dem, men jag är barnsligt förtjust i att vinna saker så jag behöver kanske lite extra påtryckning innan jag släpper min vinst, som kan skådas nedan liggandes på bordet i förgrunden.

Somecfabriken

I resan med CykelTours så ingick ett besök hos Somec där vi blev insläppta i fabriken och guidade genom produktionen. Det är ett hantverk som utförs där och det var oerhört intressant att få lyssna och se hur det gick till. Faktum är att de höll igång produktionen efter normal arbetstid bara för vår skull.




Som alltid så är det roligt att få lyfta och känna på materialet.



Cyklarna har en oerhört fin finish och även om jag inte vill byta ut min egen drömcykel, så imponerades jag av byggena. Det är fler än jag som fascineras av tanken på att ha en egen skräddarsydd cykel och här står några av deltagarna på resan och suktar.



Tro det eller ej, men de tar faktiskt ICA kundkort på Somec. Efter att vi hade fått fabriksvisningen och blivit serverade lite dricka och tilltugg satte nämligen shoppingen igång och vi var många som shoppade allt möjligt.

Själv inhandlade jag en något mindre sadelväska och den väskan kommer att dyka upp i ett inlägg inom en snar framtid. Jag tror nog att just det inlägget kan vara intressant ur vissa aspekter, men mer om det senare. Jag hade lämnat min stora sadelväska hemma denna gång, men insåg redan efter första dagen att jag lyckas proppa mina bakfickor överfulla (jag har alltså små bakfickor va), så behovet av en sadelväska finns faktiskt under flertimmarsturer.

Tuff skit

Nu i Washington och i lördags körde jag en tävling som heter Bike Jam i Baltimore, MD. Det är inte varje dag man kör en tävling som rapporteras på cyclingnews.com, så bara det är lite coolt tycker jag.

http://www.cyclingnews.com/road.php?id=road/2008/may08/bikejam08

Nu körde jag förvisso inte i proffsklassen utan "veteran" men ändå.

Det visade sig att veteranklassen var tuff som fan, tuffare än något jag kört i Sverige. Eller så var det bara mina ben som svek - och isåfall skyller jag på den långa resan.

Hur som helst. Vi var 100 man på startlinjen i ett enormt proffsigt arrangerat GP. Banan var 1,6 kilometer och vi körde 20 varv. Direkt efter start sattes högsta fart. Det gick undan som fan kring den ganska platta och lättåkta banan. Det var en liten slakmota upp mot mål och en 180-graders kurva, men i övrigt var det fullt ös på breda vägar.

Efter halva loppet var snittet 44 km/h och jag låg och sladdade längst bak med en puls som var på tok för hög för att må bra. Såg framför mig synen av hur jag skamsen snart måste kliva av för att jag släppt klungan.

Turligt not slogs det av lite på farten i takt med att attackerna blev hårdare och det var sofistikerad lagkörning. Det var i alla fall min analys från sista rulle.

När vi gick in på sista varvet tänkte jag att är jag med så här långt måste jag försöka spurta mig till en fin placering. Jag avancerade så gott jag kunde och tog mig upp halvvägs genom fältet när spurten drog igång. På tok för långt ner för att spurta om någon seger med andra ord. Och när spurten var i full gång fanns det inget kvar i mina ben och jag sjönk som en sten genom fältet. Fältet var vid det här läget dock kraftigt decimerat (vilket jag inte riktigt hade märkt under loppet). Jag rullade i mål typ femma från slutet - vilket jag tror var cirka 45e plats. Resultaten har inte kommit upp ännu så jag vandrar fortfarande i osäkerhet.

Vann gjorde en före detta proffsbasketspelare.

Mest fascinerande var min pulsfil. Under loppets första tredjedel snittade jag 97% av max för att sen falla tillbaka på nätta 95% under resten av loppet. 193 i snitt under 47 minuter är ganska hårt tycker jag.

Kuriosa. Sram bistod med neutral service i två depåer längs med banan. Om man punkterade fanns där obegränsat med Zipp 404 att tillgå. Nästan så det var värt att punktera med andra ord.

Jag har för övrigt aldrig sett så många Zipp-hjul i ett och samma lopp. Var och varannan körde på antingen 404 eller 303. Det kändes som att jag med mina R-sys körde på riktiga fulhjul...

torsdag, maj 22, 2008

Älskade Ebay - saker jag numer äger

Ett besök till USA innebär gärna en liten ebay-orgie. Så också denna gång. Jag har köpt:


Pedaler till min singlespeed. Ett par smutta gamla Campagnolopedaler som blev mina för ynka 150 kronor



Köpte också nya glasögon, ett par BBB Winner. Samma modell som jag hade tidigare, fast nu inte i Quick Step versionen utan cleant vita. I Sverige går de på 500-600 spänn. På älskade Ebay får man dem för 300 spänn.


Och slutligen det bästa. En grupp till min nya Italienska Springare som kommer i juni. Jag hade ju funderat på att köra Sram Red, men kom efter mycket funderande fram till att det är Campa som gäller. Så jag beställde en Campagnolo Record grupp. Den var cirka 6000 billigare på nätet än dito på Cykelcity och ungefär 3000 billigare än bike24.com. Det är för billigt för att låta bli helt enkelt. Kan dock inte låta bli att tycka att det är beklämmande att europeiska produkter som Campa och Polar är så brutalt mycket billigare när de fraktats över atlanten till världens rikaste land. Det är något märkligt över det.

Cykelväska (forts)

Inköp av ny cykelväska drar allt närmare. Hämtade precis ned min från vinden inför morgondagens Washingtonresa. Den är sliten...

Det är verkligen ingen kul utgift att ta, även om det är i det ädlaste av syften. Mest trist är det för att jag är så rädd att få tag på skit igen. Som går sönder snabbt som ögat. Som inte håller måttet. Som är B:ig.

Tycker att en person som reser så mycket som jag borde vara sponsrad. Jag menar jag kan testa vad väskan går för. Hur många interkontinentalresor klarar den innan den faller i bitar? Hur många trappsteg kan den välta nerför utan att gå upp? Dessa är några av resandets viktiga frågor.

Så vem vill sponsra mig med en cykelväska?

På lördag kör jag Bikejam i Baltimore. I USA:s motsvarighet till H30-klassen. 400 dollars i första pris - fy fan vad jag skall cykla

onsdag, maj 21, 2008

FRM i Riolo Terme


Kolla in den här adressen och gissa sedan vem som befann sig i Riolo Terme under några dagar förra veckan. Huvudkontor, delar av produktionen och distribution på gångavstånd från hotellet.

THE BIKE SHOP S.n.c.
Via E.Mattei 16/A
48025 Riolo Terme (RA) Italy

Jahaja, det beslutet var ju inte så svårt utan snart traskade en liten skara iväg mot FRM. Det blev mycket lyfta, känna, gripa, undersöka. Jag hittade bland annat min egen styrstam Web-Stem CF, men det var inte den som var intressantast för dagen, för det fanns mycket lulllull att titta på som till exempel en av deras utställningscyklar.

Det var en Black Hole-ram som de hade tagit fram bara för att presenstera sin materiallösning. Huvudsyftet är för närvarande inte att själva sälja ramar, utan de vill helst ha en B2B-lösning till andra ramförsäljare. Signore i butiken tog fram materialexempel som vi fick känna på.
Givetvis var cyklen utrustad med FRM-komponenter. Vi fick också känna på ett exemplar av sadeln, Black Hole Road, som vägde in på lätta 59 gram. FRM påstår också att den är mer bekväm beroende på den teknik som används för att fästa sadelns konstruktion direkt i sadelstolpen utan vanliga rails. Jag slängde också ett extra öga på Zipphjulen som givetvis talade om att här handlar det faktiskt både om FRM och Zipp - FL-R 24 Aerolite Carbon Zipp. Oavsett funktionen och vikt så hade de minsann lyckats att färgkoda cykeln i svart och guld.

Om man nu skulle ha vägarna förbi det idylliska, men kanske inte så stora Riolo Terme, så är FRM definitivt värt ett besök. Inte bara för allt roligt man kan titta på, utan också för att personalen tar sig tid att ingående förklara sina produkter. Både vad det gäller produkter som de säljer och teknik som fortfarande befinner sig i utvecklingsstadiet. Sälj- och servicepersonal ut i fingerspetsarna, samtidigt som de är fullpackade med kunskap. Vi gick mycket nöjda därifrån. En del var lite lyckligare än andra med en kasse i handen.

tisdag, maj 20, 2008

Nove Colli - loppet

Gah - 9.00.43! Det skulle kunna ha varit 8.59.43 istället. Jag var ju inte ens slutkörd när jag gick i mål. Vet ni hur retfullt det är? Det tröstar mig lite att jag är i gott sällskap av Per-Håkan Östman, Mr CykelTours själv, som efteråt berättade hur många gånger som han hade varit precis över 7 timmar. Retfulla sekunder det där.

Fast egentligen är jag väldigt nöjd för på lördagen trodde jag att jag skulle behöva ställa in loppet helt och hållet. Jag vaknade på morgonen och hade vansinnigt ont i halsen. Efter lite konfererande med min rumskompis Towe så togs beslutet att jag inte skulle ta något febernedsättande. Däremot fick jag lite preparat av Joachim (röd solhatt, män och förkylningar ni vet), som jag hällde i mig på vinst och förlust. Sedan fortsatte jag med universalbotemedlet sömn och mer sömn, blandat med lite cykelmässa i Cesenatico. Det visade sig räcka till för att vara form för att genomföra tävlingen och jag kunde ta mig runt på en tid som var under mitt ursprungliga mål. Jag hade sagt att jag skulle gå runt på under 10 timmar om inget oförutsett inträffade. Efter min halvfebriga lördag hade jag ändrat den målsättningen till att jag skulle ta mig runt och slutföra loppet, men jag visste inte om jag skulle klara av den långa varianten av rundan eller den lite kortare 130 kilometersrundan. Nu blev det den långa rundan på 205 kilometer och den var klart njutbar trots en del regn. Jag väntade rätt länge på att jag skulle halvkollapsa, men det hände aldrig. Istället kände jag mig rätt stark och seg. Utöver det fick jag inte ont i axlar eller blev sadelöm. Inte ens fötterna protesterade speciellt mycket - jag fick helt enkelt en vacker resa under Nove Colli för att slutligen spurta förbi ett antal Italienare vid målgång, medan jag hörde repliken "Ah - La ragazza", klinga i öronen.

Men, jag ska börja från början på söndag morgon. Nove Colli är ett stort lopp och en häftig upplevelse. Klockan ringde lite 4.15 på morgonen, 4.30 ringde telefonen då väckning var beställd till alla deltagare och något senare kom Bernt knackandes på dörren för väckningen hade inte fungerat för alla. Tre "väckarklockor" fungerade och snart var vi på väg genom ett sömnigt Cervia till starten i Cesenatico. Jag kan inte säga hur det var för de övriga, men själv var jag nyfiken, avslappnad och mycket förväntansfull. Väl i Cesenatico hörde vi helikoptrarna i luften och de spädde på känslan av att något stort var på gång. Logistiken sköttes klanderfritt och eftersom vi deltagare hade nummerlappar på styret på cyklarna så slussades vi effektivt in i vår blå startfålla, där vi var på plats en kvart innan start. Det var cyklister bakom och framför oss, i högtalarna ekade det italienska som ingen lyssnade på och helikoptrarna flög fram och tillbaka. Mäktigt!

Så gick starten och 12 000 cyklister var på väg. Återigen så löpte allt väldigt smidigt, vilket är ett gott betyg för arrangörerna. Vägarna är avstängda för oss cyklister en bra bit in i loppet - mer sådant tack. Första delen av loppet var faktiskt den som jag kämpade på mest i, eftersom jag hade fått rådet att komma in tidigt i första berget. Det finns en tendens att folk börjar gå vid Bertinoro och Polenta. Inte för att det är specielt brant utan för att det är en riktig flaskhals. Jag hade hur som helst bestämt mig för att cykla loppet och alternativet att gå i en backe fanns inte för min del. Vi var några stycken som gled upp på trottoaren för att ta oss förbi. Muttrande och högljutt klagande tog en liten Pinarelloklunga med mig i mitten sig förbi de gående. Hade jag kunnat italienska hade jag stämt in i klagokören med ett leende på läpparna. Jag var på plats i första backen och benen ville jobba.

Det duggregnade lite i början och jag hade hade hunnit komma till toppen av Barbotto, det fjärde berget och mitt första depåstopp, när det började ösregna. Tyvärr hade jag lite problem med att svälja maten då det halsonda hade eskalerat en del, men minipizzor och blodgrape smakade härligt i alla fall. Fram till dess hade utförsåkningen gått alldeles utmärkt och jag blev lite orolig att regnet skulle få mig att tappa kontrollen över den delen, men icke. Jag hade väldigt bra grepp och dessutom hade jag en mycket bra uppfattning över min bromssträcka hela loppet igenom. Utförsåkningen är det som jag är riktigt stolt över och egentligen var det bara vid två tillfället under hela loppet som jag tyckte att jag kunde ha skött det lite snyggare. En gång när jag körde förbi en Pinarello lite för nära för att cyklisten skulle tycka att det var bekvämt. I och med att jag delvis hade tappat rösten så varnade jag inte honom i förväg när jag körde förbi. Ett "Attenzione, sinistra", hade varit på sin plats. Det andra gången var när jag kom för fort in i en vänsterkruva, tappade linjen och var tvungen att bromsa så jag tappade mesta delen av farten. Två mindre missar är ett facit jag är väldigt nöjd med.

En bit efter Barbotto så ställs man inför valet att ta den korta rundan eller den långa och någonstans i bakhuvudet så fanns det bara ett alternativ för mig. Trots ösregn och en ömmande hals, så tvekade jag aldrig när jag svängde höger in mot fler stigningar. Benen var med mig hela tiden och även om jag inte var i toppform, så kände jag att det fanns mycket kraft kvar i mig.

Loppet fick ett ganska komiskt upplägg för jag susade förbi ett stort antal cyklister på nedvägen, klängde mig fast i klungan när det var hyfsat slätt och blev passerad av grabbarna på uppväg i bergen. Det gjorde att jag började känna igen fler och fler. Dagens stapelvara var för övrigt Pinarello Prince som dök upp hela tiden.

Jag fick väldigt bra draghjälp innan det sista berget Gorolo, vilket gjorde att jag var rätt trött när vi gick in i den lutningen. Faktum var att jag återhämtade mig en del i början av den stigningen när jag väl släppte mitt lok. Inte det upplägg som jag förväntade mig innan loppet precis. Kämpa på platten, återhämta sig uppför. Nåja, jag fick kämpa en del uppför Gorolo med och utförslöpan var välkommen när den väl kom. Efter den låg jag själv ganska länge... Trodde jag. När jag vände mig om hade jag en lång svans bakom mig och med ett väldigt tydligt kroppsspråk visade jag vad jag tyckte om det. Efter lite viftande och inbromsning från min sida så hamnade jag i fjärde, femte led. Jag drog inte en meter efter det och den sista dryga milen var rätt behaglig med en del avbrott för viadukt- och rondellrace. Vi hängde av en del av den rätt stora klungan vid de tillfällena och jag fick ta i ordentligt för att inte lämna lucka i rondellerna. Jag kände igen flera cyklister i klungan då vi hade passerat varandra under ett antal gånger i upp- och nedförsbackar. Så var vi plötsligt där på upploppet och även om farten ökade så skulle jag inte direkt vilja kalla det klungspurt. Jag hade kraft kvar i benen efter att ha legat bakom ett bra hjul under den sista biten in och med tyngsta växeln i så kastade jag mig förbi en hel del av klungan. Det kändes faktiskt som vi bara var tre - fyra stycken som gav lite extra för det var vi som kom loss och fick en liten lucka in i mål. När jag passerade delar av klungan hörde jag den där repliken "Ah - La ragazza" och den smekte egot när jag korsade mållinjen i solskenet.


Väl i mål han jag få syn på en gäng från CykelTours, delta i pastapartyt, utbyta upplevelser från loppet och sedan försvann rösten. Vägen hem till Cervia gick i maklig takt och jag lyssnade när de andra småtjattrade lite, samtidigt som jag förundrat konstaterade att kroppen var genomarbetad, men fräsch. Jag hade förväntat mig att cykelturen tillbaka till hotellet skulle vara smärtsam och tung, men förutom att fötterna var lite ömma, så var det bara halsen som gjorde ont.

Sammanfattningsvis så har jag haft ett underbart lopp och jag är väldigt nöjd med hur det artade sig och med resultatet. Om och när det blir en nästa gång ska jag pressa mig mer, vilket jag inte vågade nu (och sedan får jag väl inse att jag kanske är lite av en välmåendecyklist).

Jag rekommenderar verkligen Nove Colli och jag är imponerad över hur smidigt loppet genomfördes med tanke på alla deltagare. Det gäller att se till att man kommer till första stigningen relativt tidigt, så man slipper att stanna i den backen bara för att folk bestämmer sig för att gå. För min del avlöpte det hela relativt smärtfritt. Även om jag förlorade en del tid på det för att det gick långsamt, så slapp jag att gå. I övrigt upplevde jag inga problem med att folk var i vägen eftersom deltagarna var så disciplinerade cyklister. Möjligtvis blev det lite tjockt med cyklister sista biten innnan målgång, men de höll sig bra till höger och släppte förbi oss utan att vår klunga behövde slå av för mycket på takten. Depåerna är inte bara välfyllda och variationsrika - De bemannas av hur gulliga personer som helst. Miljön är fantastiskt vacker (att beskåda om det inte regnar så mycket att man har problem med att lyfta blicken) och även om möjligheten inte finns att åka ner och köra Nove Colli, så välj ett annat Gran Fondo. Det finns hur många som helst att välja på. Något som lockar mig för fullt, för jag har definitivt fått mersmak för det.

Akta er för Allan

Köpte bil för ett tag sedan som ni vet. Nu visade det sig att det finns en obetald skatteskuld som jag missade. Att jag missade det var inte så konstigt och beror på teknikaliteter kring när en skuld blir en skuld, men jag antar att jag har mig själv att skylla. Samt dåliga handläggare på Vägverket som gett trötta byråkrater en ny röst.

Hur som helst. Jag tog en kreditupplysning på snubben för att se om det finns något hopp om att han kommer reglera skulden. Skulle inte tro det. Totalt 108 betalningsanmärkningar och skyldig fogden dryga miljonen.

Så är ni på väg att köpa en bil av en snubbe som heter Allan Colombus - fundera en gång till på om det är en bra idé.

Förtydligande: jag behöver inte betala Allans skulder, de är hans, men bilen är belagd med körförbud tills dess att trafikskatten om 1358 kronor är betald...



Anette i Italien

Cykelmupparnas egna Anette är nere i Italien. I helgen körde hon Nove Colli, ett synnerligen kuperat Gran Fondo lopp som startar i Cesenatico (Pantanis hemstad red.anm.).

De dryga 200 kilometrarna avverkades på 9.00.43 vilket gav 2251:a plats. Grymt jobbat Anette! Snittfarten antyder att det var en smula jobbigt. Så gör också banprofilen som tydligt visar de knappa 4000 höjdmeter som skall klättras.

Gammal visade sig vara äldst, Bernt Johansson cyklade in på 119:e plats.

torsdag, maj 15, 2008

Glömt

Att berätta att nu är artikeln om cykling i Zambia ute. Så spring iväg och köp senaste numret av Kadens fort som attan!

Och mer artiklar från mig kommer ni hitta i nummer 6 för i år.



onsdag, maj 14, 2008

Onsdagsreunion

Onsdagsträningarna med Fredrikshof var där jag började cykla i grupp. Även om jag inte är där så ofta längre, träningen krockar ofta med tävlingar och gruppträning på annat håll, så håller jag dem varmt om hjärtat.

Idag åkte jag dit, mest för att träffa kompisar som K som jag inte träffat på länge. Och så är det en bra härligt pass med lite hårda fartinslag. Regnet slutade lagom till vi startade - och innan vi var hemma hade också solen kommit fram igen.

Körde som besatt på fartsträckorna i vanlig ordning och vi fick bra fart på gruppen - skitkul. K som inte tränar lika mycket som förra året visade att han kan ändå och bjöd upp till dans på varje etapp.


ibland blir man smutsigare än annars

har jag haft knävärmare på mig?

måndag, maj 12, 2008

Lundaloppet 2008

I lördags sprang jag en tävling som heter Lundaloppet. Distansen var 10km, och jag skulle springa under 50min, men gärna ner mot 45min. Loppet gick två varv på en 5 kilometers bana. Förberedelserna var väl inte de allra bästa när det gäller löpträning. Så värst många kilometer har det inte blivit i vår. Konditionen finns där tack vare cyklingen, men skulle benen hålla för en mil?

Vädret var helt fantastiskt! En bit över 20 grader är till och med i varmaste laget. Friskis och svettis ledde en uppvärmning på Idrottsplatsen en halvtimme innan start. Jag har lite svårt att hänga med på stegkombinationer i vanliga fall, och det blev inte bättre när adrenalinnivåerna började stiga innan tävlingen. Jag gav snart upp och gick för att värma upp lite på egen hand vid sidan av i stället.

Omkring 700 startande trängdes i Lunds stadspark. Det var varmt, svettigt och dammigt. När starten gick så blev det full kalabalik i leden. Jag lyckades hamna bakom två personer som ramlade alldeles i början, och fick stanna båda gångerna. Efter några hundra meter började dock fältet tunnas ur, och jag kunde hitta mitt tempo. Målet var att börja i 4.30 fart och se hur länge det höll. De först tre kilometerna går det svagt uppför hela tiden. Trots detta lyckades jag hålla exakt 4.30 på varje kilometer. Sedan var det bara att släppa på och låta benen snurra ner till varvning. Efter halva loppet hade jag varit ute i ungefär 21.50. Klart över förväntan!

På väg ut på andra varvet stod min lilla hejaklack bestående av Jenny och Birgitta. Det stärkte moralen mer än väntat faktiskt, och jag kunde hålla samma snittider upp för backen som på det första varvet. Puh! Nu började jag bli riktigt sliten, och eftersom att rutinen på löpning är begränsad så upplevde jag att det var svårt att veta hur jag skulle disponera mina krafter på slutet. Möjligtvis hade jag kunnat öka farten lite tidigare och kanske spurtat lite hårdare. Vem vet?

I mål kom jag på den fina tiden 44.01. Lite snöpligt att missa 44 gränsen, men jag är mycket nöjd. Särskilt nöjd är jag med att dispositionen av loppet. Nästan helt jämt kilometer för kilometer på de båda varven.Med lite svalare väder hade det säkert gått något fortare.

fredag, maj 09, 2008

Så här ser nästan ut

Så här ser det ut när man nästan kommer på pallen.

http://www.vf.se/Sport/Ovrig-sport/4975/Maj/Vecka-19/Randerna-gar-aldrig-ur.aspx

Det är jag längst till vänster. Brevid Patric som nådde till pallen och kom 3:a.

torsdag, maj 08, 2008

Vi körde en tisdag på Ekerö

Och oj så fint det var. När solen är på väg ner, där runt 20-tiden, då blir gräset otroligt grönt och himlen otroligt blå.

D passar på att flexa. P ser inte imponerad ut.

Drömmen om Lance

Jag vet ju att det är en dröm men jag rycks ändå med.

Det är en konstig situtation; US-Postal ligger och kör spurtuppdrag för Lance i touren. Men Lance är ju ingen vidare spurtare. Skitsamma, han bär gult.

Jag tar hans rulle. Eller rättare sagt jag tar Hincapies rulle. Det är här jag skall vara när tåget går. Och då kommer jag flyga förbi dem alla och med uppsträckta armar korsa mållinjen.

Jag vet att det är en dröm.

Pulsen går upp, vi svänger tvärt genom trånga franska gator. Det är kravallstaket efter sidorna och massor massor av folk. Snart sista svängen, snart drar det igång. Jag har Hincapies rulle. Hincapies rulle.

Puls: 191.

Ögonen öppnas med ett ryck. Vi åker in i tunneln till Södra Station. Hjärtat rusar. Svettdroppe i pannan letar sig ner mot näsan. Folk tittar konstigt på mig.

Jag visste hela tiden att det var en dröm. Och jag sög på den så länge jag kunde.

onsdag, maj 07, 2008

Bra igen

Det gick ju bra även ikväll. 2:a på Stockholms finaste GP-bana ute vid fiskartorpet. Sånär räckte andraplatsen till att även ta hem totalsegern i seniorcupen, slutade endast två ynka poäng efter Björn B i Fredrikshof (Grattis Björn - nästa år så...)


Och för första gången kom hela laget till start

Och som vanligt hade vi så satans trevligt

Och såg snygga ut.



Mer finns att läsa på http://www.crescendovelo.se/ - jag måste sova. För i morgon skall jag träna med Valhall och jag har hört att det inte går sakta där direkt...

Mer test

Just nu är jag trött.

Förra veckan var första veckan som jag verkligen kände att jag faktiskt är på väg tillbaka. En härlig känsla och idag fick jag kvitto på att den känslan är korrekt. Jag har varit och gjort ett laktattest hos Hedersmuppen Christian Delfin och FitForFight igen och jag är visst rätt bra. Faktum är att hade jag inte varit så fluffig, så hade jag haft riktigt bra värden. Alltså muskler och hjärta finns där - att det sedan råkar finnas en del icke-värdeadderande vikt kan jag leva med just nu. Jag är faktiskt hyfsat stark och jag som inte ens har tränat! Tänk om jag hade kunnat genomföra det träningsupplägget som jag hade planerat för i vinter? Alltså möjligheterna att drömma är ju fortfarande helt obegränsade, sedan är jag väl inte villig att göra de uppoffringar som krävs för att bli "bra", men det spelar inte någon roll just nu.

Andra trevliga överaskningar var att trots att jag och den högre pulszonen (den svinjobbiga) har levt i skilda världar under en lång tid, så är jag hyfsad där med - Helt otroligt och kanske inte helt rättvist. Jag sparat det bästa till sist - Jag mådde dåligt efter testet, så där dåligt att jag tyckte att det var bäst att krama en blå hink en stund för säkerhets skull. Inte för att jag gjorde mycket mer än att fylla på med lite saliv, men jag var ju inte helt kurant direkt efter testet. Det trodde jag inte att jag hade i mig, det vill säga att pressa mig så hårt på en trainer bara för att få ett bra värde på ett papper. Att jag kan pressa mig hårt utomhus i vissa situationer, det visste jag redan.

Efter testet fick jag en härlig tur hem i makligt tempo ända till jag såg traktorn svänga ut framför mig. Den körde visst inte så snabbt. Efter en liten stund var jag ikapp och belönade mig med att ligga bakom den i uppförsbacken. Fast när nedförsbacken kommer så vill man ju inte bromsa och när jag väl hade passerat traktorn och vinkat till bonden, var jag tvungen att öka avståndet mellan oss hela tiden. Vid det laget var benen mycket möra och jag slog direkt av på tempot när jag kom ut på en annan väg. Glädjen över vad Christian sa om mitt testresultat gav visst lite extra krafter, men sista biten hem fick bli i komforttempo igen.

Alltså nu är det nog läggdags och jag kommer nog att somna snabbt och sova gott.

Söndagsservice - Ett litet inlägg bara för att...

... jag har så sköna vänner. På senaste tiden så har jag månat om att sköta om delar av den nära vänskapskretsen. Det har inte hunnit bli den tid som alla är värda, men nu var det dags för några som jag inte hade träffat på länge. Bra vänner får mig att må bra. Vi har ett skönt utbyte av energi helt enkelt och oj, så fint det låter och harmoni och kärlek till er alla (eller hur?).

Nja, kanske inte riktigt, men det som får mig att spilla över så här sentimentalt är tanken på mina "goa polare" och ni vet vilka ni är. Snälla - ta åt er. Lite restriktioner får ändå styra inlägget och eftersom det här är en blogg om cykling, så tänkte jag beskriva min lyxiga söndag, som gick i cyklingens och vänskapens tecken.

Det hela började när jag och en nära vän som jag inte träffat på länge försökte hitta något passande datum att träffas och det helst innan jag ska ner till Italien.
- Jamen på söndag då, sa jag utan att tro på det.
- Ja, då är jag i Vanstad, men du skulle ju kunna cykla dit, sa vännen.
- Ja, det skulle jag ju faktiskt kunna, sa jag och så var det bestämt.

Vad som sedan hände var att jag fick frågan vad jag ville äta. Jag försökte diskret påpeka att jag får väl äta vad som sätts fram, men eftersom jag numera håller på att gå ner fluffet som jag gick upp under min träningskarantän i vintras, så fick jag snällt tala om vilken mat som är bra för att träna och trimma sig. Det resulterade så småningom i en mycket god och näringsrik middag under söndagen.

Det som fick mig lite extra varm om hjärtat var att jag fick en slags följebilsservice. På lördagen packade jag en ryggsäck med kläder och annat smått och gott som kunde vara bra att ha under söndagen. Den hämtades sedermera under dagen hos mig, för vidare transport till huset i närheten av Vanstad.

Vad gjorde jag själv då? Jo, jag steg upp hyfsat tidigt på söndagen, fick en vansinnigt vacker cykeltur på stilla morgonvägar i ett landskap med knivskarpa skuggor i strålande sol. Väl framme så fick jag en välkommen andra frukost tillsammans med värdfolket, en lång promenad med mycket prat om trams och väsentliga livsfrågor, en andra fikaomgång, uppvärmining av lagom matta lemmar i bastun, mera samtal under matlagning, som följdes av den speciellt framtagna middagen, mer kaffe och sedan ett erbjudande om skjuts hem medan jag förväntansfullt började ruska lite på benen. Dags för hemfärd alltså och återigen blev det en tur som fick mig att sucka lyckligt. Våren är en härlig tid och jag är definitivt inte den enda personen som yrar om vackra, blommande rapsfält. Jag hann se en ljust, cremefärgad hjort på hemvägen, som jag under några förvirrade tiondels sekunder uppfattade som en gigantisk get.

10 minuter efter jag hade kommit innanför dörren anlände ryggsäcken hem till mig.

Förstå varför jag känner mig bortskämd! Förstå varför jag blir glad och mild i ögonvrån när jag tänker på min vänskapskrets. Alltså jag har för mig att jag har sagt det här förut, men livet är bara så vackert ibland.

Om någon inte är på humör för så här "äckligt mycket positivism", så rekommenderar jag er att genast glömma det här inlägget, för att istället läsa ett inlägg på cykelklubben.se och ta tillfället i akt att avreagera er samtidigt.

Fiskartorpet i morgon

Då går sista deltävlingen av ESDUU cupen. Crescendo Velo mönstrar fullt manskap och ställer sju vita springare på startlinjen i seniorklassen. Målsättningen är glasklar - vi kör för seger.

Kom och kolla vetja. Hur du hittar kan du få förklarat här:

http://www.stockholmcf.se/esduu/2008/banor08.htm

måndag, maj 05, 2008

Snyggast kläder i klungan?




Alltså jag vill ju inte säga det själv, men om någon annan nu så gärna vill så kör hårt.

6,67,9,4

Post Hammarö och siffrorna ovan är mina resultat från Helgen.

6:a i prologen

67:a på tempot, men då fick jag punktering och gick aldrig imål utan fick sista tid plus fem minuter

9:a på GPt i en klungspurt

4:a på linjeloppet, också det i en klungspurt.

Allt detta i ett namnkunnigt fält av 70-talet seniorklasscyklister - jag är alltså hur nöjd som helst såklart.

Mer kommer

Tävlingspremiär

Idag är det dags för mig att köra årets första tävling. Det blir ett tempolopp på 10 kilometer i Södra Sandby. Loppet arrangeras av FK Trampen och är en del i allianstävlingarna om åtta tempolopp från maj till augusti.
Här kommer några förslag på varför jag eventuellt inte kommer att köra jättefort:

1. Jag äger ingen tempocykel, utan ska köra på min vanliga linjeram.

2. Inte heller har jag tempodräkt, skoverdrag eller aerodynamisk hjälm.

3. Inga aero-hjul.

4. Jag har korkat nog kört två hårda intervallpass de senaste dagarna, och är därmed lite sliten i benen.

5. De bra ursäkterna för att inte vara snabb är så många att jag inte ens behöver försöka.

Vad talar då för att jag ska kunna göra bra ifrån mig?

1. Bansträckningen har jag kört många gånger och känner till den väl.

2. Vädret är toppen och vinden obefintlig. (med skånska mått, vinden alltså)

3. Jag körde en återhämtningstur i det vackra vädret i morse för att rensa benen lite.

4. Jag startar sist och har därmed de andras tider att gå på. (vaddå, jag får väl uppdateringar under loppet??)

Tja, vi får väl se hur det går. Nu har jag i alla fall skyllt ifrån mig redan i förväg om det skulle gå åt pipan. Kl 19.47 smäller det!

För övrigt så är våren här på allvar i skåne. rapsfälten blommar för fullt och gör att omgivningarna kring cykelvägarna lyser upp och blir vackrare. Synd bara att det luktar så illa. Som tur är så är syrenerna på väg att slå ut, och de luktar minsan gott.

söndag, maj 04, 2008

Hammarö

Det är fullt upp när man är och tävlar. Ni har väl inte missat vår rapportering "live" på www.crescendovelo.se

Kort sammanfattning: Jag drog till med en 6:e plats på min första prolog. Tiden hade räckt till att spöa 2/3 delar av elitfältet.

Förväntningarna var därför höga inför tempoloppet där jag tyvärr punkterade efter 1,4 kilometer. Officiell placering blev därför 67a...

Nu på GPt var jag med och spurtade och det räckte till en 9e plats. Mest tack vare fin guidning av Patric B som själv hamnade 7a. Jag är nöjd, men vi siktar högre så i morgon - då jävlar.

Kul att man kan vara med och leka. Hade jag inte punkterat hade jag nog haft en svit av placeringar inom de 10. Det i ett startfält på dryga 70 man.

Cykling är en sjuukt hård sport.

torsdag, maj 01, 2008

CV-Live

I helgen är det Hammarö 3-dagars. Jag är grymt exalterad eftersom jag då skall få köra min första prolog.

Prolog. Sug på den.

Jag ser framför mig förra årets Tour de France prolog då Cancellara et.al bombade fram på Londons gator i nära 60 blås bland en miljon galna cykelfans...
Så kommer det bli på Hammarö. Typ.
Hur många vet ens vart det ligger? Hammarö alltså.
Vi skall försöka "Live"-rapportera på http://www.crescendovelo.se/ under fliken "CV-Live" om hur det går. Det blir lite av ett pilottest och vi använder oss av gästboksformatet. Gå gärna in och läs - och för all del skriv.

Vem vill INTE se ut som den här snubben?

Produktrecension

Många tror att ju tunnare sadel desto ondare i rumpan, men det är så fel så.

Jag bytte för ett tag sedan till sadeln nedan, en Selle Italia SLR Carbonio. Vikt 130 gram ungefär vilket innebar en viktreducering om inte oväsentliga 100 gram på ekipaget.

Och inte nog med det. Sadelfan är också den absolut skönaste sadel jag någonsin haft. Jag tror det beror på kolfiberrälsens vibrationshämmande egenskaper. Om inte annat så låter det bra.



Avklarat och succe!

Vårklassikern är körd. Lagom till start byttes de regntunga molnen mot blå himmel och strålande sol. De oroligaste av minner sprack upp i leenden.

110 startande cirka. Snabbast runt (även om det nu är ett motionslopp) var Fredrik från Valhall.

ECI körde snabbt, hårt och vansinnigt snyggt. Likaså gjorde brudarna från Fredrikshof. Kolla bilderna bara, det är så vackert. Massor av bilder hittar du via cresendovelo.se

Tack alla som var där - det var grymt skoj.