... jag har så sköna vänner. På senaste tiden så har jag månat om att sköta om delar av den nära vänskapskretsen. Det har inte hunnit bli den tid som alla är värda, men nu var det dags för några som jag inte hade träffat på länge. Bra vänner får mig att må bra. Vi har ett skönt utbyte av energi helt enkelt och oj, så fint det låter och harmoni och kärlek till er alla (eller hur?).
Nja, kanske inte riktigt, men det som får mig att spilla över så här sentimentalt är tanken på mina "goa polare" och ni vet vilka ni är. Snälla - ta åt er. Lite restriktioner får ändå styra inlägget och eftersom det här är en blogg om cykling, så tänkte jag beskriva min lyxiga söndag, som gick i cyklingens och vänskapens tecken.
Det hela började när jag och en nära vän som jag inte träffat på länge försökte hitta något passande datum att träffas och det helst innan jag ska ner till Italien.
- Jamen på söndag då, sa jag utan att tro på det.
- Ja, då är jag i Vanstad, men du skulle ju kunna cykla dit, sa vännen.
- Ja, det skulle jag ju faktiskt kunna, sa jag och så var det bestämt.
Vad som sedan hände var att jag fick frågan vad jag ville äta. Jag försökte diskret påpeka att jag får väl äta vad som sätts fram, men eftersom jag numera håller på att gå ner fluffet som jag gick upp under min träningskarantän i vintras, så fick jag snällt tala om vilken mat som är bra för att träna och trimma sig. Det resulterade så småningom i en mycket god och näringsrik middag under söndagen.
Det som fick mig lite extra varm om hjärtat var att jag fick en slags följebilsservice. På lördagen packade jag en ryggsäck med kläder och annat smått och gott som kunde vara bra att ha under söndagen. Den hämtades sedermera under dagen hos mig, för vidare transport till huset i närheten av Vanstad.
Vad gjorde jag själv då? Jo, jag steg upp hyfsat tidigt på söndagen, fick en vansinnigt vacker cykeltur på stilla morgonvägar i ett landskap med knivskarpa skuggor i strålande sol. Väl framme så fick jag en välkommen andra frukost tillsammans med värdfolket, en lång promenad med mycket prat om trams och väsentliga livsfrågor, en andra fikaomgång, uppvärmining av lagom matta lemmar i bastun, mera samtal under matlagning, som följdes av den speciellt framtagna middagen, mer kaffe och sedan ett erbjudande om skjuts hem medan jag förväntansfullt började ruska lite på benen. Dags för hemfärd alltså och återigen blev det en tur som fick mig att sucka lyckligt. Våren är en härlig tid och jag är definitivt inte den enda personen som yrar om vackra, blommande rapsfält. Jag hann se en ljust, cremefärgad hjort på hemvägen, som jag under några förvirrade tiondels sekunder uppfattade som en gigantisk get.
10 minuter efter jag hade kommit innanför dörren anlände ryggsäcken hem till mig.
Förstå varför jag känner mig bortskämd! Förstå varför jag blir glad och mild i ögonvrån när jag tänker på min vänskapskrets. Alltså jag har för mig att jag har sagt det här förut, men livet är bara så vackert ibland.
Om någon inte är på humör för så här "äckligt mycket positivism", så rekommenderar jag er att genast glömma det här inlägget, för att istället läsa ett inlägg på cykelklubben.se och ta tillfället i akt att avreagera er samtidigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar