Jag vet ju att det är en dröm men jag rycks ändå med.
Det är en konstig situtation; US-Postal ligger och kör spurtuppdrag för Lance i touren. Men Lance är ju ingen vidare spurtare. Skitsamma, han bär gult.
Jag tar hans rulle. Eller rättare sagt jag tar Hincapies rulle. Det är här jag skall vara när tåget går. Och då kommer jag flyga förbi dem alla och med uppsträckta armar korsa mållinjen.
Jag vet att det är en dröm.
Pulsen går upp, vi svänger tvärt genom trånga franska gator. Det är kravallstaket efter sidorna och massor massor av folk. Snart sista svängen, snart drar det igång. Jag har Hincapies rulle. Hincapies rulle.
Puls: 191.
Ögonen öppnas med ett ryck. Vi åker in i tunneln till Södra Station. Hjärtat rusar. Svettdroppe i pannan letar sig ner mot näsan. Folk tittar konstigt på mig.
Jag visste hela tiden att det var en dröm. Och jag sög på den så länge jag kunde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar