Jag brukar inte direkt fira nationaldagen, men nu när de ändå är en ledig helg så passade jag på att fira den på ett av de bättre sätten, nämligen genom en cirka 8 timmars cykelrunda i vackra omgivningar. Med en av alla de konstiga måttstockar man kan ha här i livet konstaterar jag nöjt att jag cyklade längre än Petter. Taktiskt hade jag lagt upp rundan så att jag den sista halvtimmen gick själv rätt in i motvinden. Det härdar säkert, eller nå’t. Nja snarare var det så att reiseleiter Ola som vanligt hade lagt upp en klockren runda som vi följde med några smärre justeringar. När det blir diskussioner om vägen brukar jag lyssna lite halvhjärtat på alla ortnamn och backnamn som jag inte känner igen och lyfta lite på ögonbrynen och säga: ”Det blir säkert bra”. Då kan jag ju lika gärna passa på att ta lite foton.
Jag gav mig ut själv till Kävlinge där jag strålade samman med 6 stycken till av de trevliga Spontancyklisterna. Efter ett tag var vi bara tre stycken kvar, men vilken runda det blev. Jag var väldigt pigg och insåg förvånat att jag var först upp i flera backar. Inte för att vi tävlade upp i dem direkt, men jag hade massa energi som jag behövde få utlopp för, så backarna var perfekta att trycka på lite extra i. Uttrycket cykelsmart har dryftats här på bloggen. Det var jag inte denna gång och det gick så bra i alla fall. Livet är fint ibland.
Dessutom var jag lite väl amatörmässig i ett speciellt fall. Jag oroar ju mig en del för de franska backarna och har insett att jag verkligen måste ha lättare växlar än min 12-23 kassett kan erbjuda. I Slimmingebacken (som jag körde för första gången i söndags) och i Lotta på Åsen (som jag körde under FIK-trampen tidigare i maj), så har jag i vissa passager varit tvungen att ställa mig upp och jag vill inte ha det tvånget. Det ska vara en möjlighet, men inte något som jag måste göra. Nu körde vi en trevlig backe i Söderåsen som var rätt skönt uppbyggd faktiskt. När vi väl var upp berättade jag att jag kände mig rätt så pigg, men sedan så satte jag ju igång med min vanliga ramsa om att det var en okay backe, men jag vill verkligen ha lättare växlar så att jag kan köra med högre kadens, vilket jag tycker känns bra uppför. Det är då jag får höra kommentaren att jag hade en växel till att använda. Hrm – lite pinsamt. Jag vet inte vilket som väger över mest – Att jag är nöjd med att jag var så stark i benen att jag trodde att jag körde på min lättaste växel eller att jag var så pinsamt omedveten om att jag hade en ytterligare en växel att ta till. Eller varför älta misstag? Jag har ju många år på mig att bli en riktig cykelräv. Det är klart att jag väljer att glädjas över mina starka ben.
Vi hann med två fikapauser denna gång också. Det blev visst ett litet konstigt upplägg på fikapauserna, eftersom det blev väldigt kort tid mellan dem. Som tur är så har jag en kakmage av rang när det väl gäller, så för mig var det inga större problem att stanna till vid fik nummer två, som bestod av kaffe och kakbuffé. Kanske inte det bästa taktiska upplägget, men det var ett mysigt ställe, så det var det värt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar