Jag hade inför köpet insett att cykling det var någonting som jag skulle fortsätta med länge, så jag ville ha något som jag inte skulle växa ur i första taget. Samtidigt hade jag lite svårt för att se mig, en nybörjare, på en alltför fräck cykel. Nu har jag fått lära mig att det inte finns för fräcka cyklar, men det visste jag ju inte då. Efter mycket funderingar fram och tillbaka så föll valet på Cykelcity och deras fabriksmonterade Vola. Jag blev guidad av den borne försäljaren Håkan Persson och passade då på att mycket ingående förklara för honom om hur bra växlarna fungerade på den cykel jag lånade. Att jag bara behövde smeka i växlarna och om det lätta klickandet innan växeln var i. På min cykel ville jag inte veta av något klonkande som jag hade hört från en del andra (nya) cyklar. Det beror på cyklisten konstaterade Håkan, men när jag väl hämtade ut min Vola så växlade hon faktiskt som en dröm. Finjusterad så att det räckte och blev över.
På torsdagen när jag skulle hämta henne, så ringde jag från jobbet och försäkrade mig om att hon skulle vara klar i tid. Vid det första samtalet var hon inte påbörjad. Det blev en del kontakt med butiken under dagen, vilket jag fick hjälp med eftersom jag inte hade den tiden själv. Hur som helst så visste jag att hon skulle stå klar och vänta på mig när jag anlände vid stängningsdags.
Gissa om jag var otålig under dagen. Äntligen tog arbetsdagen slut. Hem, kasta i sig mat, byta till cykelkläder, traska en kort bit genom staden i cykelkläder (vilket normalt inte är något jag gör, cykelkläder kräver liksom en cykel för att de ska komma till sin rätt) utan en tanke på att jag skulle känna mig malplacerad, se cykel komma utrullade från den bakre kammaren – Lycka! Beskåda cykel, känna på cykel, snacka cykel, betala cykel . Min cykel!
Nåväl, så var det äntligen dags för premiärturen och jag hade redan tidigare bestämt att första rundan ville jag göra själv utan sällskap och bara njuta av upplevelsen. 18.40 säger träningsdagboken att den startade (närmre bestämt 18.42.36). Skorna hade jag passat på att byta medan jag väntade på att kortköpet skulle gå igenom, för jag var som sagt lite otålig. Jag tänker inte beskriva känslan här, men skulle jag någonsin få minnesförlust kan träningsdagboken indirekt tala om för mig att jag var sprickfull med energi som jag var tvungen att få utlopp för. Det var inget pass i pulszon 2 om man säger så. Solen sken ikapp med mig och det blåste måttligt. Turen gick till havet och väl där lyckades jag trycka i mig en liter jordgubbar, samtidigt som jag fick värja mig för en hel del frågor från nyfikna personer eller rättare sagt, när jag tyckte att det var dags att börja cykla igen fick jag tydligt avsluta frågestunden. Innan dess hade jag nog välvilligt strålat som den stolta ägare jag var. Volan fick nämligen mycket fint omdöme och jag var rätt person att ta emot det.
Dagen efter var det dags att ta med henne till jobbet för första gången. Vid tvåtiden hade vi ett litet improviserat välkomstparty då folk kom förbi och tittade och lyfte och frågade och förundrades. Innan dess hade jag fått fina lyckönskningar via mail.
”Aaa...... du har nedkommit med en söt liten cykel, grattis!”
"Vill gärna kolla på din fina cykel! :-) var sitter du??"
"Ei ei ei, vilken cykel. Jag hoppas att födelsen var inte allt för omständigt och smärtssamt. Nu är det bara att köra in henne och gasa på..."
Snacka om att landsvägscykling engagerar. Det var en del personer som hade cyklat förr som började beskriva sina gamla cyklar med saknad i blicken och efter det snackades det ramväxlar, karbonframgafflar, tubdäck, multiverktyg och så vidare.
Lördagen blev givetvis en heldag med cykling och på söndagen, min födelsedag, då visste jag med säkerhet att jag hade valt att ge mig den bästa present jag kunde få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar