Jesper har ju redan, mycket väl, beskrivit själva händelseförloppet före, under och efter mitt senaste besök i asfalten. Jag ska fokusera på vad som händer efter själva kraschen. Tänkte gå in lite mer på djupet, skulle man kunna säga. Vad händer med kroppen och tankarna i vurpans efterdyningar? Jag tycker mig se ett tydligt mönster, en röd tråd. Vad är då den gemensamma nämnaren? Jo, lidande!
1. Fysiologisk smärta 
I början är det bara smärta! Men vad är då smärta? Definitionen lyder ungefär: ”Smärta är när de afferenta nervbanorna signalerar för vävnadsskada eller hot om vävnadsskada.” Dessa nerver provoceras på, i huvudsak, tre sätt, mekanisk, kemisk och termisk. I mitt fall handlade det om att mjukdelar plattades till, mosades ihop och blödningar uppstod. Hud skrapades av och lämnade brännskadeliknande sår på min kropp. Vävnaden bakom såren drar till sig vätska för att skydda kroppen och för att samla vita blodkroppar i området, med svullnad som följd. Blödning, svullnad och sårskador. Kemi och mekanik. Två av tre, inte så illa!
Intressant nog så är det nästan omöjligt att inledningsvis känna var det gör ont eftersom att kroppen signalerar någon slags globalt smärttillstånd. Nervbanorna skickar smärtimpulser i häftiga skurar. Allt gör bara ont! Tydligen är de inkommande signalerna till hjärnan så intensiva att de tillfälligt stör talcentrum. Ett par minuter efter smällen verkar det vara omöjligt att använda sig av konsonanter. Språket består uteslutande av extremt utdragna vokalljud: ooooo, aaaaaaa, ååååååå!
Såhär ser det alltså ut omedelbart efter själva katastrofen. Hur lång tid som den här nivån av lidande sträcker sig kan naturligtvis variera väldigt mycket. Ett litet skrubbsår ger självklart ett betydligt kortare händelseförlopp än en skelettskada. Detta gäller vanligtvis även de andra nivåerna. Den här modellen passar inte över huvud taget inte in på mindre incidenter!
2. Monetära svårigheter
När den värsta smärtan börjar lägga sig så sätter hjärnan igång att kontrollera för övriga skador. Jag tänker då närmast på det rent materiella. Kläderna är oftast det första som noteras eftersom de som regel är trasiga på samma ställen som man har mest ont. På något plan inleds även direkt en summering av kostnaderna för det förstörda materialet. Därefter undersöks cykeln efter tecken på skada. Lite otippat att cykeln kommer i andra hand trots att den är den detalj som man i vanliga fall är mest intresserad av. Det är knappt så att den egna formen är av större intresse.
Naturligtvis är det tråkigare ju dyrare saker som har gått sönder. Ibland så är det dock värre när nya saker förstörs. Vissa gånger (som i helgen) är det den ackumulerade förstörelsen under en viss tidsperiod som är mest plågsam. Mina två vurpor har trasat sönder nästan alla nya cykelkläder jag har köpt i år. Två par byxor, knävärmare, armvärmare, väst, handskar och skoöverdrag. Snacka om ekonomiskt lidande!
3. Psykosociala risker
På den här nivån består lidandet av att olika faktorer gör att man känner sig tveksam till att sätta sig i sadeln igen. Det kan vara smärta, tvivel på den egna förmågan eller kanske bara det obehagliga minnet av att syna asfalten. Negativa tankar kan lätt börja göra sig hörda: Varför har jag ramlat så ofta den senaste tiden? Har jag haft otur eller varit klantig? Är jag inte tillräckligt bra på att ligga i klunga. Försätter jag mig själv (och andra) i fara på grund av min tekniska
otillräcklighet? Orkar jag med att gå i backen igen?
Vilket elände!
I början är det bara smärta! Men vad är då smärta? Definitionen lyder ungefär: ”Smärta är när de afferenta nervbanorna signalerar för vävnadsskada eller hot om vävnadsskada.” Dessa nerver provoceras på, i huvudsak, tre sätt, mekanisk, kemisk och termisk. I mitt fall handlade det om att mjukdelar plattades till, mosades ihop och blödningar uppstod. Hud skrapades av och lämnade brännskadeliknande sår på min kropp. Vävnaden bakom såren drar till sig vätska för att skydda kroppen och för att samla vita blodkroppar i området, med svullnad som följd. Blödning, svullnad och sårskador. Kemi och mekanik. Två av tre, inte så illa!
Intressant nog så är det nästan omöjligt att inledningsvis känna var det gör ont eftersom att kroppen signalerar någon slags globalt smärttillstånd. Nervbanorna skickar smärtimpulser i häftiga skurar. Allt gör bara ont! Tydligen är de inkommande signalerna till hjärnan så intensiva att de tillfälligt stör talcentrum. Ett par minuter efter smällen verkar det vara omöjligt att använda sig av konsonanter. Språket består uteslutande av extremt utdragna vokalljud: ooooo, aaaaaaa, ååååååå!
Såhär ser det alltså ut omedelbart efter själva katastrofen. Hur lång tid som den här nivån av lidande sträcker sig kan naturligtvis variera väldigt mycket. Ett litet skrubbsår ger självklart ett betydligt kortare händelseförlopp än en skelettskada. Detta gäller vanligtvis även de andra nivåerna. Den här modellen passar inte över huvud taget inte in på mindre incidenter!
2. Monetära svårigheter
När den värsta smärtan börjar lägga sig så sätter hjärnan igång att kontrollera för övriga skador. Jag tänker då närmast på det rent materiella. Kläderna är oftast det första som noteras eftersom de som regel är trasiga på samma ställen som man har mest ont. På något plan inleds även direkt en summering av kostnaderna för det förstörda materialet. Därefter undersöks cykeln efter tecken på skada. Lite otippat att cykeln kommer i andra hand trots att den är den detalj som man i vanliga fall är mest intresserad av. Det är knappt så att den egna formen är av större intresse.
Naturligtvis är det tråkigare ju dyrare saker som har gått sönder. Ibland så är det dock värre när nya saker förstörs. Vissa gånger (som i helgen) är det den ackumulerade förstörelsen under en viss tidsperiod som är mest plågsam. Mina två vurpor har trasat sönder nästan alla nya cykelkläder jag har köpt i år. Två par byxor, knävärmare, armvärmare, väst, handskar och skoöverdrag. Snacka om ekonomiskt lidande!
3. Psykosociala risker
På den här nivån består lidandet av att olika faktorer gör att man känner sig tveksam till att sätta sig i sadeln igen. Det kan vara smärta, tvivel på den egna förmågan eller kanske bara det obehagliga minnet av att syna asfalten. Negativa tankar kan lätt börja göra sig hörda: Varför har jag ramlat så ofta den senaste tiden? Har jag haft otur eller varit klantig? Är jag inte tillräckligt bra på att ligga i klunga. Försätter jag mig själv (och andra) i fara på grund av min tekniska
otillräcklighet? Orkar jag med att gå i backen igen?Vilket elände!
Nu lever vi verkligen farligt! Här kan konsekvenserna av lidandet bli ödesdigra. Risken finns helt enkelt att man slutar cykla eller att man undviker att göra det i grupp. I värsta fall kan man upptäcka att det finns annat i livet än cykling. Hemska tanke!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar