söndag, juni 17, 2007

Vättern 2007 - Det gick ju bra...

Vätternrundan avklarad. Ja, för de allra flesta i alla fall. De närmare 15.000 som gick i mål. Det gjorde inte vi. Men jag återkommer om det.

Jag satte mig i bilen på fredag eftermiddag med destination Linköping. Där skulle jag möta upp med broder Jonas hos våran kompis Samar. Det har utvecklats till något av en tradition att vi tillbringar natten före Vättern hos Samar och hans fru Christel. De pysslar om oss, matar oss och ser till att vi får några timmars sömn innan start. Så också i år.

Jag var exalterad. Nya cykelkläder hade inhandlats och jag skulle stolt visa upp Fredrikshofs färger på vägen mot ära och berömmelse. Jonas var också cykelfin i sina Lunedikläder, också de alldeles nya. På kvällen, efter avslutad kolhydratuppladdning poserade vi glatt framför kameran i våra munderingar. Eller delar av dem. Jonas spände quadricepsen för att inge respekt, jag försökte se mer oskyldigt fjollig ut.

Vi kom till Motala strax före tre på morgonen. Gott om tid. Fika i bilen och allmänt fixande innan vi rullade iväg för start 04.02. Vi hamnade i en grupp med idel okända människor. Såg inte skymten av Fredric, en fellow träningskompis som jag hade tänkt skulle dra med oss runt sjön. Kanske var han i gruppen före? Vi rullade ut i morgonsolen, det utlovade molniga vädret lyste med sin frånvaro. Allt kändes bra.

Farten var avvaktande i cirka en kilometer innan ett par cyklister drog upp farten rejält. En av dem var en ENORM herre. Typ två meter lång och med en riktig hockyeprilla under läppen. Han verkade vara en nikotintorsk av rang för han hade limmat fast en snusdosa på styrstammen (där mer normalt funtade människor monterar cykeldatorn). Vinden var gynnsam och vi låg och rullade på runt 40 km/h. Jag kände mig grymt bra. Pulsen under kontroll och stark i benen.

För att kunna köra utan att stanna hade jag monterat på ett par extra flaskställ under sadeln. Det kändes lite svajigt och jag undrade om flaskorna skulle sitta kvar i eventuella gupp. Jag behövde inte fundera länge för i första guppet jag körde i flög flaskorna all världens väg. Satan. Med endast två flaskor kvar började planen att köra stoppfritt te sig allt mer omöjligt. Nåja, det fick bli ett senare problem.

Vi kom ganska snart ikapp 04.00-gruppen och där satt mycket riktigt Fredric. Jag hojtade till och han slängde sig skyndsamt in i vår grupp. Farten drevs upp mer och mer och milarna avverkades runt 15 minuter (= 40 i snitt). Snart närmade sig första depån, den vi bara skulle susa förbi i vår jakt på en tid under 9 timmar. I den fart vi höll så lutade det dock snarare åt runt 8 timmar blankt. Det kändes förjävla fint.

Då förbyttes plötsligt idyllen i skräck. Från ingenstans kom ett hinder mitt i vägen. En sån där gul/röd-randig trafikmarkering som varnar för hål och liknande i vägen. Vi såg den inte förrän den var en meter framför oss. Jag lång på Jonas rulle och plötsligt var den bara där. Ingen hade viftat, klappat på stjärten eller liknande. Den dök upp ur tomma intet. Jonas försökte en snabb manöver, rent instinktivt, för att inte köra på den. I efterhand kan konstateras att det nog hade varit bättre om han inte reagerat. Nu blev det istället så att han körde på guppet som den varnade för samtidigt som han gjorde en sväng åt sidan. Pang, bom, krasch. Jag ser, som i slow-motion, hur det här kommer gå åt helvete.

På något sätt, fråga mig inte hur, lyckas jag dock väja undan. När faran är över för min del tittar jag bakåt och ser Jonas på asfalten. Jag hör också en annan cyklist skrika i panik när han drämmer rakt in i Jonas och landar på honom. Aj, aj, aj. Att fortsätta är otänkbart. Jag kan ju inte lämna brorsan utan att veta hur det gick för honom. Bara att stanna. Rullar tillbaka till högen med cyklister (3 stycken) och förväntar mig det värsta. Jonas har, kan vi snart konstatera, klarat sig förhållandevis bra. Han har ont, han blöder, men inget verkar brutet. Killen som landade på honom mår dock sämre. Han har riktigt riktigt ont i vänsterarmen och loppet är över för hans del.

Jag och Jonas blir stående en god stund. Eftersom vi var precis vid depån kommer sjukvårdarna snabbt till platsen och de tvättar och plåstrar om honom. Samtidigt kollar vi cykeln och inser att den är i princip helt oskadd. Bara några blodfläckar på sadeln. Vi bestämmer oss för att rulla vidare en bit och känna hur det känns.

Vi hinner cirka en kilometer innan Jonas säger ”jag tror jag har punktering”. Fan, det är inte sant. In till vägkanten och bara börja mecka. Slang ur – slang i – pumpa. Fan, punka på reservslangen också (mitt fel tror jag). Ny slang, pumpa och så vidare. Under tiden vi fixar passerar grupp efter grupp. När vi väl är klara så inser vi att alla snabba grupper kört förbi, skall vi åka runt nu så får vi göra det på egen hand.

Glöm det, vi kom hit för att cykla fort, nu skiter vi i det här.

En smula ledsna, men samtidigt glada över de högst ringa skadorna på Jonas vänder vi helt enkelt och styr kosan tillbaka mot Motala.

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Vi kom tillbaka till Motala redan klockan 7 på morgonen. Istället för mjölksyra och massa kilometer kände vi oss pigga och fräscha, endast cyklat 9 mil. Dagen ägnade vi åt att hänga vid målet och kolla på människor som går i mål. Fotografera cyklar och ha det bra.

Hur gick det för övriga. Jo Fredric körde mycket stabilt, kom in på 8.24. Grämer mig förstås när jag inser att jag antagligen kunde suttit med i deras grupp hela vägen. Mina compadres från tidigare lopp i år, Kenneth och Krister (bilden), kom in på ännu bättre tider. De åkte med den smått mytomspunna 04.30-gruppen hela vägen och fick en sluttid på 7.43. Stabilt. Surt för dem var dock att de körde på EXAKT samma tid förra året. Krister var så trött att han var på väg att sälja cykeln för 50 spänn, ända till han insåg att han inte förbättrade fjolårstiden. Bara att köra igen nästa år med andra ord...

Kommer jag tillbaka nästa år? Antagligen. Men jag lovar inget. Det enda jag lovar är att OM jag kör så kommer jag köra i nästa års version av 04.30-gruppen. Det har ni mitt ord på.

8 kommentarer:

Anonym sa...

alltså så mycket otur hade jag inte hajjat att ni hade. punka på reservslangen också... suck!

För egen del har jag nog insett att ... varför egentligen ta med slang för efter en punka är ju chansen om en bra tid mikroskopisk..

Nåja jag räknar med att ses även på nästa vättern då är det som sagt sub8 som gäller :)

//8.24 mannen

Jesper Sundewall sa...

du har rätt, men det var skönt att ha slang så vi kunde cykla för egen maskin tillbaka till Motala. Att hoppa in i servicebilen är ju än mer förnedrande.

Yes, nästa år är det vi som är sub-8!

Anonym sa...

Vad lära av detta? Jo, lita aldrig, aldrig på att dina med(eller mot)cyklister visar rätt tecken i varje situation! Det kan finnas 100 skäl till att inte göra det, man hinner inte, man måste hålla i styret, man är trött, man håller på och äter eller dricker, you name it! Den enda regeln som gäller är att själv alltid ha koll framåt. Sen kan man naturligtvis få stöd av andra genom tecken osv men till syvende og sisdt är det DU som måste ha kollen!

Jesper Sundewall sa...

helt rätt - men det blir så mycket enklare om man hjälps åt! och hinder är ju av varierande gravhet.

jag har mången gång tänkt efter att ha susat förbi en kant eller sten att: "där borde jag ha pekat..."

Anonym sa...

jaja.. en annan lärdom är ju att brorsor alltid ställer till det och att man måste ta hand om dom! Själv har jag ju ingen brorsa.. således... tog jag mig runt ;)

//8.24

Fast brorsor kanske är bra till annat

Jonas Sundewall sa...

Okej, då har jag lärt mig något idag då...

Anonym sa...

som sagt.. ni brorsor kan ju vara bra till annat ;) Förstod i alla fall att du inte var såå illa däran Jonas. Har alltid önskat mig en men.. ack inte i något av mina födelsdagspaket när jag var liten låg en brorsa

Niklas sa...

Usch, vilken otur! Som tur är har jag aldrig varit med om en redig vurpa på landsväg. Än. Jag längtar inte till den dagen, men den är väl oundviklig..