Jag fick höra av Jonas att jag skulle kunna bli rätt förvånad när jag gick in och läste bloggen. Att det fanns ett rätt snällt inlägg som berörde mig tillsammans med ett som Jonas skrev då han kände att han ville balansera det hela lite. Jag förväntade mig alltså något småbitande och blev ganska nyfiken på dessa båda inlägg.
Det hela passade med en diskussion om bloggen som jag hade med Simon tidigare under dagen. Vad ska vi göra med det här egentligen? När vi har skrivit cirka 1000 gånger om hur underbart det är att cykla och hur fantastiskt det kan vara. När vi har vänt ut och in på våra upplevelser de dagar vi är starka eller de dagar vi är svaga. Vad händer då? Nu har jag förstås inte ännu tröttnat på att skriva hur jäkla underbart det är, men det skulle ju kunna hända någon gång i framtiden.
Är det dags att göra cykelmupparna till en dokusåpa då? Behöver vi lite intriger för att föra handlingen framåt? Nu hade ju Jonas till och med förvarnat om att det låg ett mindre vänligt inlägg upplagt på bloggen.
Så läste jag inläggen och sedan var vi tillbaka på ruta ett igen. Simon och jag har värsta bondingen nu i och med Ritter Classic. Helt plötsligt studsar vi till bara och spricker upp i två fånflin medan vi inser att båda tänker på nästa söndag. Jag ser till att Simon får köra samma lopp som Cipo och han skriver ett inlägg om med en fantastiskt fin titel och lånar ut sin fina Acqua & Sapone-tröja till mig. Där är det liksom kört det där med intriger. Det finns inga förutsättningar till det.
Sedan har vi ju Jesper, han som är lika fånigt upplevelsekänslig som jag. Det förvånar mig inte om någon som lyssnar på vår konversation när vi är ute och cyklar och ser våra saliga leenden tvivlar på att vi är så där snabba i tanken (till skillnad från oss som cyklister då va ;-). Det suckas och vi ler och det enda vi säger går ut på att liver är fint, det är så vackert runt omkring oss och så försöker vi göra varandra uppmärksamma på saker som vi vet om att den andre redan har sett eftersom våra huvuden scannar omgivningen hela tiden. Från höger till vänster, höger, vänster, lyckligt leende, lycklig suck, lycklig blick, samförstånd. Inget stabilt fundament för intriger där heller.
Hoppet stod alltså till Jonas elaka inlägg. Det är väldigt roligt att reta Jonas och säga saker som jag inte ens tycker bara för att se honom spärra upp ögonen i ren förtvivlan innan jag får mig en dos cykeluppfostran (igen). Fast det är bara att inse – det går nog bara inte. Det är inte ”vår grej”. Vår grej har med cyklar och mupperier kring det att göra och jag verkar inte tröttna på att skriva om hur fint det är. Oh - så fint det är att cykla!
Love you guys och lite får man tåla speciellt när det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar