Efter att ha slickat mina sår, så ska jag dela med mig av en lite utförligare redogörelse för mitt deltagande i Gran Fondo Eslöv.
Jag uttryckte dagen innan, när jag pratade med Jesper, att jag var lite orolig att jag skulle göra något dumt på tävlingen. Med något dumt menade jag då att köra helt slut på mig i ett tidigt skede av loppet. Det blev lite av en självuppfyllande profetia. Måste faktiskt säga att jag cyklade som en riktig amatör.
Eftersom jag har känt mig i riktigt bra form den sista tiden så bestämde jag mig för att försöka hänga med i täten från början. Det gick ju riktigt bra de första tre kilometerna som startbilen höll nere farten. När de sedan släppte fältet så steg farten markant. Efter omkring tio minuter på 95% av maxpuls fick jag släppa en vid det laget kraftigt decimerad tätklunga. Jag hade då orimligt mycket mjölksyra för att vara i början av ett 135km långt lopp. Snart blev jag omkörd av en annan klunga. Den lyckades jag följa i kanske fem till tio minuter innan benen satte stopp. Efter att ha släppt även den gruppen tog det inte mer är en minut innan nästa klunga dök upp bakom mig. Den här skulle jag bara inte släppa. Det blev slitigt men jag lyckades bita mig kvar. En stund senare anslöt vi till gruppen framför.
Nu var vi en rätt stor klunga cyklister. Detta medför som många vet inte bara fördelar. Det är naturligtvis lite lättare att hitta lä, men det blir också betydligt ryckigare. Särskilt långt bak i gruppen (där jag befann mig en hel del i början). Efter 45 minuter kom vi till en korsning, som var ganska skymd, där vi skulle svänga vänster. För ovanlighetens skull låg jag rätt långt fram i klungan. När de första killarna hade kört ut på den andra vägen så skriker en av dem som en galning: - BIL!!! Av hans tonläge att döma så var det fara för liv och lem så jag bromsade ganska hårt. Killen bakom mig gick på mitt hjul och drog i backen. Det gick inte så fort så han skadade sig inte utan var snabbt uppe igen. Plågad av skuldkänslor för att ha orsakat hans vurpa så stannade jag kvar för att försöka hjälpa honom ikapp klungan. Tyvärr fick han problem med sina växlar och kom inte iväg särskilt snabbt. Till slut var jag tvungen att sticka för att ha en chans att komma ikapp igen. Nu blev det hårdkärning kan ni tro! Fyra och en halv minut senare var jag tillbaka. Återigen med stumma, mjölksyra-fyllda ben.
Efter det tappade jag klungan ytterligare två gånger. En gång när jag hamnade fel i kandvindskörningen och en gång på väg uppför söderåsen (andra gången). Båda gångerna lyckades jag slita mig tillbaka. Pust!
Tredje gången över åsen körde vi uppför Lotta På Åsen. En av de tuffaste backarna i skåne, 145 höjdmeter på dryga tre kilometer. Där var jag minsann uppe som en av de fem första i mitt gäng! Benen började kännas lite bättre igen! Det var ju fan på tiden!
Efter det hade modet återkommit och jag var till och med uppe och drog ett par gånger. Låg sedan och planerade för ett utbrytningsförsök sista milen eller så. Det var då olyckan var framme! Jag låg på fjärde eller femte rulle när de två längst fram krokade i varandra och gick omkull. En av dem är en kille från samma klubb. Framför mig så bromsades det naturligtvis hejvilt och jag gick på hjul och drog i backen. Aj! Som om inte det var nog så blev jag även påkörd av två cyklister bakom mig. Aj, aj!
Herregud vilken smärta! Hela kroppen bara skriker smärta. Det går liksom inte riktigt att säga var det gör ont. Allt gör ont! Tog mig till slut upp på cykeln, efter att ha vridit tillbaka sadeln så att den pekade någorlunda rakt fram igen. Tre mil var det kvar. Det var tre långa, långa mil. Min kära klubbkompis var ett stort stöd och vi kämpade i mål tillsammans.
Mina skador ser inte mycket ut för världen. Tre små skrubbsår på knä höft och armbåge. Fick dock en rejäl smäll i ryggen. Jag har en extremt öm punkt mellan skulderbladen. Nästan så jag misstänker att ett revben kan ha spruckit. Sedan är nacken helt trasig. Men som det kändes igår kväll hade jag väntat mig att den skulle vara ännu sämre. Det blir nog bra på ett par dagar.
Min kära cykel fick sig också några blessyrer. Sadel, styre och höger bromshandtag sitter snett och framhjulet är riktigt skevt. Annars har det nog gått bra, hoppas jag! Ska åka in med henne akut till Cykel-City imorgon och se om de kan få henne i körbart skick till Vänern-Runt nästa helg. Hoppas, hoppas, hoppas…
Jag uttryckte dagen innan, när jag pratade med Jesper, att jag var lite orolig att jag skulle göra något dumt på tävlingen. Med något dumt menade jag då att köra helt slut på mig i ett tidigt skede av loppet. Det blev lite av en självuppfyllande profetia. Måste faktiskt säga att jag cyklade som en riktig amatör.
Eftersom jag har känt mig i riktigt bra form den sista tiden så bestämde jag mig för att försöka hänga med i täten från början. Det gick ju riktigt bra de första tre kilometerna som startbilen höll nere farten. När de sedan släppte fältet så steg farten markant. Efter omkring tio minuter på 95% av maxpuls fick jag släppa en vid det laget kraftigt decimerad tätklunga. Jag hade då orimligt mycket mjölksyra för att vara i början av ett 135km långt lopp. Snart blev jag omkörd av en annan klunga. Den lyckades jag följa i kanske fem till tio minuter innan benen satte stopp. Efter att ha släppt även den gruppen tog det inte mer är en minut innan nästa klunga dök upp bakom mig. Den här skulle jag bara inte släppa. Det blev slitigt men jag lyckades bita mig kvar. En stund senare anslöt vi till gruppen framför.
Nu var vi en rätt stor klunga cyklister. Detta medför som många vet inte bara fördelar. Det är naturligtvis lite lättare att hitta lä, men det blir också betydligt ryckigare. Särskilt långt bak i gruppen (där jag befann mig en hel del i början). Efter 45 minuter kom vi till en korsning, som var ganska skymd, där vi skulle svänga vänster. För ovanlighetens skull låg jag rätt långt fram i klungan. När de första killarna hade kört ut på den andra vägen så skriker en av dem som en galning: - BIL!!! Av hans tonläge att döma så var det fara för liv och lem så jag bromsade ganska hårt. Killen bakom mig gick på mitt hjul och drog i backen. Det gick inte så fort så han skadade sig inte utan var snabbt uppe igen. Plågad av skuldkänslor för att ha orsakat hans vurpa så stannade jag kvar för att försöka hjälpa honom ikapp klungan. Tyvärr fick han problem med sina växlar och kom inte iväg särskilt snabbt. Till slut var jag tvungen att sticka för att ha en chans att komma ikapp igen. Nu blev det hårdkärning kan ni tro! Fyra och en halv minut senare var jag tillbaka. Återigen med stumma, mjölksyra-fyllda ben.
Efter det tappade jag klungan ytterligare två gånger. En gång när jag hamnade fel i kandvindskörningen och en gång på väg uppför söderåsen (andra gången). Båda gångerna lyckades jag slita mig tillbaka. Pust!
Tredje gången över åsen körde vi uppför Lotta På Åsen. En av de tuffaste backarna i skåne, 145 höjdmeter på dryga tre kilometer. Där var jag minsann uppe som en av de fem första i mitt gäng! Benen började kännas lite bättre igen! Det var ju fan på tiden!
Efter det hade modet återkommit och jag var till och med uppe och drog ett par gånger. Låg sedan och planerade för ett utbrytningsförsök sista milen eller så. Det var då olyckan var framme! Jag låg på fjärde eller femte rulle när de två längst fram krokade i varandra och gick omkull. En av dem är en kille från samma klubb. Framför mig så bromsades det naturligtvis hejvilt och jag gick på hjul och drog i backen. Aj! Som om inte det var nog så blev jag även påkörd av två cyklister bakom mig. Aj, aj!
Herregud vilken smärta! Hela kroppen bara skriker smärta. Det går liksom inte riktigt att säga var det gör ont. Allt gör ont! Tog mig till slut upp på cykeln, efter att ha vridit tillbaka sadeln så att den pekade någorlunda rakt fram igen. Tre mil var det kvar. Det var tre långa, långa mil. Min kära klubbkompis var ett stort stöd och vi kämpade i mål tillsammans.
Mina skador ser inte mycket ut för världen. Tre små skrubbsår på knä höft och armbåge. Fick dock en rejäl smäll i ryggen. Jag har en extremt öm punkt mellan skulderbladen. Nästan så jag misstänker att ett revben kan ha spruckit. Sedan är nacken helt trasig. Men som det kändes igår kväll hade jag väntat mig att den skulle vara ännu sämre. Det blir nog bra på ett par dagar.Min kära cykel fick sig också några blessyrer. Sadel, styre och höger bromshandtag sitter snett och framhjulet är riktigt skevt. Annars har det nog gått bra, hoppas jag! Ska åka in med henne akut till Cykel-City imorgon och se om de kan få henne i körbart skick till Vänern-Runt nästa helg. Hoppas, hoppas, hoppas…
4 kommentarer:
Det låter verkligen inget vidare. Du kan i alla fall trösta dig med att jag har två däck som väntar på dig.
Samma sak höll på att hända mig efter ca 5-6 km, men jag lyckades mirakulöst nog styra undan. Det enda som hände var att jag slog i framförvarande cyklist, ganska hårt, med min axel. Han höll sig som tur var uppe på cykeln.
Ja det är inte var dag som man vinner något! Känns faktiskt lite bättre nu.
Skönt att det gick bättre för dig, men du har ju prova att smaka på asfalt tidigare om jag inte minns fel!
Hoppas du är uppe på hojjen snart! Du är i fin form nu, bävar inför prestigekamperna då du varit i Alperna!
Du vet säkert hur du ska behandla skadorna, men Voltaren är min nya kompis då jag har ont.
Jo, jag har oxå smakat lite asfalt, men det klarade sig med ett pyttelitet skrapsår på knäet och ett lite större på styret. Lite flyt i oturen alltså.
Skicka en kommentar