Gran Fondo Stockholm

Det var tidig uppstigning igår. Gran Fondo Stockholm stod på programmet. Klockan ringde vid 6 och just då ångrade jag för en sekund min anmälan. Inte nog med att det var tidigt, jag skulle ju cykla 14 mil också. Starten var satt till klockan 9. Tullinge ligger, för de som inte vet, cirka 2 mil söder om Stockholm och jag övervägde för en sekund att cykla till starten. En kort sekund skall tilläggas. Jag kom dock på bättre tankar och satte mig på pendeltåget istället. Jag var i gott sällskap, har aldrig sett så många fina cyklar på ett tåg förut.

Väl vid starten ringlade kön till nummerlappsutdelningen lång. Men hej – se där är ju Kenneth. Och han står långt fram i kön. Så praktiskt. Kenneth och jag diskuterade taktik och han hade planen att hänga med täten så länge det gick. I vanlig ordning var jag osäker på min kapacitet eftersom jag inte tävlat så mycket. Samtidigt hade jag inte mycket att förlora så jag bestämde mig för samma strategi.

På startlinjen samlades vi alla cirka 250 morgonpigga. Temperaturen var på ytterst måttliga 6 grader men det var ändå väldigt varierande klädsel. Allt från korta ärmar och ben till full regnmundering. Jag valde den gyllene mellanvägen med armvärmare och knävärmare. Team Cykelcity var förstås på plats, tävlingen bär ju butikens namn. De såg sådär ruggigt avslappnade ut, precis som att det här var ett lojt träningspass (vilket det också antagligen var).

Starten gick en halvtimme försenat. Masterstart i cirka 30 km/h var utannonserat för första milen. Yeah right. Vi körde i allt från 30-50 km/h första milen och när bilen släppte fältet ute i Botkyrka tyckte jag mig inte märka någon större skillnad. Farten förblev fortsatt hög när vi rullade ut mot Södertälje. Jag satt med fint i klunga tillsammans med mina compadres för dagen; Krister, Kenneth och Björn. Det är egentligen fel att säga att Björn satt med, han höll sig långt framme och drog snarare än gled med.

Allt gick fint och utan problem tills vi nådde Kagghamra efter cirka 50 kilometers cykelåkning. Helt plötsligt insåg jag att vi var vid dagens bergspris. Bergspris innebär ju också brant åkning uppför ganska länge och nu blev det jobbigt. Med ens splittrades fältet upp i flera mindre grupper. Jag stressade inte upp mig utan gick på lagom uppför vilket resulterade i att jag släppte en liten lucka till tätklungan på nu cirka 20 man. Big Mistake. Istället för att snabbt ansluta såg jag hur de satte iväg och jag befann mig nu främst i klungan som jagade. En halsbrytande utförskörning med Krister på våghalsig rulle gjorde att vi tog in lite men vi var fortfarande cirka 50 meter bakom. Krister kom upp brevid mig och sa ”nu kör vi ikapp dem”. Och som vi körde (se bild, jag längst till vänster med Krister brevid). Särskilt han. Men inte fan kom vi ikapp utan vi såg hur avståndet sakta växa sig större och större. ”Jaha, där gick tåget” tänkte jag moloket.

Snart så anslöt fler och fler till vår grupp och vi var snart cirka 20 stycken som låg på i bra tempo, dock utan förhoppning om att komma ikapp täten igen. Men vad händer, efter några kilometer får vi ögonkontakt igen. De har slagit av på takten inser vi. Med ens blev det febril aktivitet i klungan. Nu jävlar skulle vi komma ikapp. Vi var cirka 10 som rullade runt på korta förningar och efter några minuter kunde vi nöjt ansluta till täten – som numera rullade på högst maklig takt.

Efter detta följde ett antal mil av ganska behaglig cykelåkning i jämnt och snabbt tempo. Det visade sig att det låg en utbrytning framför vår cirka 40 man starka grupp och det verkade klart att segraren skulle koras i detta gäng. Björn var alltjämt aktiv därframme och försökte skapa någon utbrytning men fick inte den respons han hade hoppats på. Jag låg och funderade på livet och passade på att kolla in hårdingarna från cykelcity lite närmare. Rullade ett tag bredvid Petter Renäng (Svensk Mästare 2004). Han och en lagkamrat diskuterade puls och Petter kunde konstatera att han just vid det tillfället låg på cirka 110 i puls. Va! Hörde jag rätt? Jag kollade förtvivlat ner på min mätare som visade på mindre måttliga 158. När jag påtalade det för Petter så svarade han: ”Va! Jag har inte varit över 150 på hela dagen” Det är skillnad på folk och folk...

Sista milen gick på bekanta vägar in mot Tullinge. Jag höll mig långt framme och testade (fruktlöst) ett par tempohöjningar. Insåg så snart jag ställde mig upp på pedalerna att jag aldrig skulle lyckas med en längre utbrytning. Föll istället tillbaka i fältet och väntade på den avslutande klättringen upp på Tullingeberg, 80 höjdmeter på 1,5 kilometer. När vi nådde dit efter dryga 130 kilometer splittrade klungan omedelbart. Jag kände mig bra – i 100 meter ungefär – och gick sen in i en mer normal lunk. Jag brukar vara stark uppför Tullingeberg på onsdagsträningarna, men då har vi såklart inte kört 130 km innan. Nu var det en helt annan femma. Jag lyckades dock hålla huvuddelen av vår klunga bakom mig och rullade i mål på totalt 30e plats av 247 som gick i mål. Fick stryk av både Kenneth och Krister uppför sista backen men tog mig enkelt förbi Björn som välte i diket till följd av en akut krampattack. Han kämpade sig dock upp för backen till slut och klarade sig utan blessyrer.

Sammantaget en otroligt kul dag. Massor av Hofvare deltog och kul att vi lyckades hålla oss så förhållandevis långt framme. Åt Cykelcitycyklisterna fanns inget att göra. Förstås.

Men jag slog i och för sig Petter Renäng.

Tack till Anders Jansson för lånet av foton!