tisdag, maj 22, 2007

Tjena mellanfartgruppen och hejdå

Jag har varit med om en mycket märklig känsla i benen idag. Vadmusklerna slutade att samarbeta och drog ihop och lade sig strax under knävecken. Ni vet, så där lite lagom kompakta. Aha – kramp tänker ni, men det var precis vad som inte hände. Istället började musklerna ovan knäna jobba mer effektivt, vilket innebar att de trilskande vadmusklerna i princip kunde slappna av igen. De envisades med att ligga kvar under knävecken, men cementförnimmelsen började liksom att lösas upp lite i taget. Det var en mycket märklig upplevelse och ingenting som jag gjorde medvetet. Kroppen kompenserade självmant för att bespara mig smärta och jag kände en stor tacksamhet gentemot mina lårmuskler. Vad fint de arbetade för mig.

Det är väl lika bra att börja från början. Jo, så här var det. Samling 18.15 för Lunediklubbens medlemmar en alldeles strålande vacker vårkväll. Eftersom jag var lite snopen förra gången jag cyklade med klubben, då jag hade lite för mycket krafter kvar efter backträningen, hade jag lite tankar på att jag faktiskt skulle kunna fortsätta lite själv om jag tyckte att det blev en för kort och lätt runda. Jag hade ingen brådska ikväll och kunde mycket väl tänka mig att cykla på till det blev mörkt.

Jodå, så värst pigg var jag väl inte efteråt. Jag frågade en viss Ola innan träningen om han tyckte att jag kunde hänga på mellanfartgruppen eller snarare sagt jag tvingade honom att svara ja genom att formulera en fråga som gick något i stil med ”Det här kommer jag att klara va? Jag borde testa mellangruppen, eller hur?” Det lämnade väl inte så mycket val annat än att svara ja. Han kunde i och för sig svarat. ”Nej, Anette, jag tror inte att du är tillräckligt stark för att klara av den gruppen. Jag vill inte att du ska sinka oss mer än nödvändigt, så håll du dig till en lite långsammare fartgrupp.” Nu gjorde han inte det.

Någonstans i bakhuvudet satt vetskapen om söndagens mjölksyratest (den gällande bortförklaringen denna gång), för jag hade tryckt ut en karta över rundan och lagt i bakfickan om (det vill säga när) jag blev avhängd. Det är framför allt när jag är trött i uppförsbackar som jag inte riktigt orkar med och det var även där jag släppte. Då hade jag föredömligt förvarnat om att jag antagligen inte skulle orka, att jag hade karta med mig och att de inte behövde vänta in mig om jag hamnade för långt på efterkälken. När jag flåsade på i en uppförsbacke någonstans i Bokskogstrakten mötte vi snabba gruppen och minsann om det inte en av dem bytte håll och slog följe med oss. Den här nya bekantskapen Magnus gjorde att jag snabbt slog av lite på takten, förklarade mig slut och sedan hade jag ett mycket trevligt sällskap resten av vägen hem. Vad som var lite roligt var att när jag presenterade mig fick jag direkt frågan om jag var en av Cykelmupparna. Vi höll sedan ett rätt komfortabelt tempo utan att det gick långsamt hela vägen hem.

Jag tror att jag hängde med mellangruppen runt eller strax över en timme eller liknande, men jag vet faktiskt inte. Vad jag vet är att min maxpuls ligger ett slag högre än jag har registrerat innan. 50% av rundan gick i pulszon 4 och jag hade trots det en alldeles härligt vacker runda. Jag är kanske inte så bekväm av mig ändå. Det var verkligen en alldeles härlig kväll. Solen sken och det var fullt med fina cyklister på vägarna. Fåglarna kvittrade och jag kämpade på och förundrades över att musklerna över knäna kunde ta över när de under knäna kollapsade. Vad kan jag säga? Livet är vackert, helt enkelt.

Nu sitter jag här och undrar om jag ska få uppleva mitt första nattliga krampanfall i benen. Jag har köpt mitt första nummer av Kadens, jag har gjort första turen i Lotta på Åsen, jag har kört premiärturen i min ena klubbs kläder och allt inom loppet av en månad. Jag känner i och för sig inget skriande behov av en ny upplevelse i form av nattlig kramp, så jag tror nog att jag måste stretcha vaderna lite till nu och dricka lite till och få i mig mer salt och massera vaderna lite och övertala dem att slappna av lite till och så vidare...

4 kommentarer:

Jonas Sundewall sa...

En fullkomligt giltlig ursäkt tycker jag! Kunde dock ha kommit lite tidigare i inlägget för säkerhets skull.

Själv är jag som sagt mycket allvarligt skadad, och kunde av den anledningen inte ens vara med idag!

Jesper Sundewall sa...

Bortförklaringar är bra - jag bjuder på en i mitt senaste inlägg också...

Anette Kiss sa...

Jag får utöka mitt lager av dem. Ursäkterna alltså, för det verkar som att de kan behövas emellanåt. Jag har dock inte gett upp mellangruppen ännu. För övrigt är jag förhållandevis fräsch idag -faktiskt.

Anette Kiss sa...

Jag har gått in och rättat ett stavfel som jag egentligen funderade på att låta stå kvar. Nattligt krampanfall, blev visst i ursprungsformen kramanfall. Nu var jag hur som helst varken utsatt för krampanfall eller kramanfall i natt. Ska man skriva fel ska man göra det med stil ;-)