Det är bra just nu

Jag skrev tidigare kort om vad som är viktigt i livet. Det landade förstås inte helt osökt i cykling. Efter ytterligare ett antal träningspass och tävlingar har jag tänkt mer på detta.

Träffade en granne förra veckan och på alltför sedvanligt maner pratade hon på om hur trött hon var när hon kom från jobbet. Hur hon bara ville gå och lägga sig på soffan. Jag höll artigt med, fråga mig inte varför, för jag tyckte inte alls som henne.

På senare tid har jag nämligen varit barnsligt glad när jag gått från jobbet eller när jag är ledig. Det är väl drastiskt att säga att ”då börjar dagen” eller ”då lever jag upp”. Jag har ett jättebra jobb och så många roliga och intressanta kollegor, men just nu är det inte vad jag uppskattar mest. Just nu vill jag hem och drömma om cyklar, jag vill cykla, jag vill pilla på cykeln, jag vill prata om cykling.

Jag har det ganska förspänt eftersom jag är singel och barnlös. Mängden hänsyn som måste tas är därför starkt begränsad. Så är det inte för många av mina cykelvänner. Det blir tydligt när vi pratar om sommaren och deras funderingar kring HUR fan de skall få ihop familjeliv, husrenovering och Veteran-SM. HUR de skall kunna konservera formen under solsemestern (där cykeln inte får följa med trots att de gärna skulle vilja).

Igår efter Roslagsvåren så hastade en kompis iväg direkt efter målgång för han håller på och river ur det fuktskadade badrummet i villan. En annan skulle hem och gräva i trädgården. Själv åkte jag till mammas kolonilott och åt pizza, diskuterade ”äkta-” vs ”bonn-" syrener och tittade på den 85-åriga grannen som smög runt på sin kolonilott iklädd sin gröna joggingdress med manchesterkavaj till. Vinden fläktade runt mina nyrakade och smått utmattade ben. Jag hade det så oförskämt bra.

Bifogar några bilder från Roslagsvåren. Separat rapport kommer.