Det förvånar mig att jag inte redan nu har hittat minst två inlägg som kommenterar de sista milen på söndagens etapp under Vänern Runt, men jag är säker på att det kommer och vill därför passa på att vara först med att ta upp ett och annat. Det finns nämligen så mycket omtanke i cykelvärlden och jag har varit med om att känna av det under denna helg.
Först lite om lördagen och grupp 18 under ledning av Bo Sjöberg (som för övrigt snart har namnsdag). Det hela började efter sista depån vid Kinnekulle då jag insåg att jag inte längre orkade hålla vår grupps tempo och eftersom jag var lite känslig på den punkten efter fredagens tur då vi fick cykla lite väl långsamt, ville jag absolut inte vara orsak till något liknande. Därför passade jag på att prata med en grupp som vi cyklade förbi och frågade om inte jag kunde haka på dem istället och visst jag var välkommen där. Nu visade det sig bara att de jag pratat med, efter en liten stund var tvungna att stanna och vänta in resten av sin grupp. Jag ville inte riskera att förlora momentum så jag valde att fortsätta själv. Istället skulle jag haka på dem igen när de kom ikapp mig. Det här valet gjorde jag för att är det något jag vet om min cykelkapacitet så är det att det passar mig mycket bättre att cykla lite lugnt ett tag än att stanna. Jag återhämtar mig helt enkelt bättre så, för stannar jag när jag är trött så är det oerhört trögt att starta igen.
De kom aldrig ikapp mig utan jag trampade på själv i cirka 15 minuter sedan kom räddarna i nöden – Fredrikshofs IF CK (Jespers klubb) i from av grupp 18 Jag skulle kunna skriva upp alla namnen i gruppen, men ni vet vilka ni är och tack till er alla. Helt plötsligt flöt allt på igen och från att ha varit rätt slut, så fick jag faktiskt en värdig avslutning på den dagens etapp i alla fall. Jag var nära att falla ifrån med en liten bit kvar då gruppen med solen i ryggen och rastlösa ben valde att öka farten, men jag antar att jag antog en rätt plågad min för gruppledare Bosse tyglade sina ystra gruppmedlemmar och fick ner farten igen. Det hela slutade med att jag kom in ~5 minuter efter min egen grupp och jag hade efter att jag blivit upplockad av Hofvet hållit samma fart som min grupp i alla fall. Även om jag kom att bli väldigt förtjust i min grupp 17, så är det ju inte helt fel att vidga sina vyer lite och varför då inte med en så ypperlig klunga som grupp 18?
Sedan har vi söndagen då jag kom att bli riktigt trött och jag bär speciellt med mig två saker från den dagen. Det ena är att jag kunde vara så slut, ha så ont på så många ställen, känna mig illamående och likväl fanns det en del av min hjärna som registrerade välbehag eftersom jag var ute och cyklade med människor som jag tyckte om, i strålande sol och i vackra omgivningar. Det kändes lite märkligt och jag har upprepat detta för ett antal personer. Jag visste inte om att jag kunde känna mig så kass och kraftlös och ändå ha ett mentalt välmående vid sidan av det.
Jag tog det lite lugnare på söndagen och valde redan från början att dra ganska sparsamt. Det räckte återigen till efter sista depån och sedan resterade 3 slitsamma mil där jag trots allt kunde hålla cirka 30 km/h i snitt (tror jag-måste kolla med grabbarna). Det enda skälet till att jag kunde göra det var att Jonas och Jesper hjälpte till att putta mig uppför de flesta av backarna och de var så söta. De stod en air av omtanke kring dem. Inte nog med att de puffade på mig när det behövdes, de småpratade lite uppmuntrande med mig också. Jag kom aldrig så långt att jag kraschade mentalt, men hade jag varit i farozonen så hade de säkert kunnat manövrera mig bort från det också. Medan jag började muttra något om att jag gott kunde ha hållit lite till och att jag inte ville sinka gruppen, så började de arbetet med att hjälpa mig hem och menade att det ju fick dem att framstå som starka och vältränade (vilket inte är helt ologiskt i min värld eftersom de är starka och vältränade cyklister med tanke på hur länge de har hållit på). Detta är det andra som jag tar med mig från söndagens etapp. Omtanken från hela min grupp när jag var så pass sliten och att jag inte kände av någon irritation från deras sida över att jag var så svag efter det sista depåstoppet. Grabbarna hjälpte mig inte bara för att de ville att gruppen skulle hålla en acceptabel hastighet. De gjorde det för att skona mig (inbillar jag mig) och jag var så trött att jag inte var speciellt irriterad över att jag behövde hjälpen, utan jag var mest tacksam över att den fanns där och att den erbjöds med ett leende.
Nu har jag alltså blivit puttad uppför backar för att jag är slut och min cykelskolning fortsätter sålunda, även om jag själv gärna hade väntat med just det här inslaget. Jag vet inte om jag kan säga att jag har fått hammaren ännu, för jag totalkraschade ju inte. Jag låter det vara en tolkningsfråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar