Med vår avlägsna resa till Frankrikes legendariska berg i åtanke, drog jag och Jonas i afton ut till Hammarlunda och körde ett intervallpass i backarna där. Min omfattande blygsamhet förhindrar mig från att dryfta vilken stjärna som lyste starkast i backarna.
Det kändes faktiskt riktigt bra idag, kroppen svarade ordentligt när jag tryckte på och det är alltid en härlig känsla. Återhämtningen mellan intervallerna var också över förväntan. Det har varit flera sådana positiva överraskningar under den här säsongens första cykelpass. När jag inte har cyklat på ett par månader så förväntar jag mig bara blod, svett och tårar när jag ger mig ut på vägen igen. I lördags körde jag årets första distanspass tillsammans med Jonas och Anette med flera. Även efter tre och en halv timme kände jag mig, till min stora förvåning och glädje, fortfarande stark. Jag hade förväntat att vingla hem från Landskrona som ett dräglande vrak.
Veckorna innan jag började cykla utomhus tränade jag uteslutande spinning på Gerdahallen, 3-4 pass i veckan ungefär. Jag har dock länge betraktat detta som ett ganska dåligt substitut för riktig cykelträning. Nu förefaller det som att jag måste ompröva denna inställning. Därför tänker jag fortsätta köra ungefär ett spinningpass i veckan även om det nu går utmärkt att vara ute på vägarna.
Det enda som känns lite negativt med spinning som träningsform är att det inte får antalet mil i träningsdagboken att öka. Åtminstone för mig är årets första hundra mil någon slags magisk milstolpe i försäsongsträningen.
På tal om försäsongsträning så kändes det uthärdligt att sitta på sadeln idag. Så sent som i söndags var smärtan i den delen av kroppen som vilar på sadeln nästan outhärdlig.
1 kommentar:
Min oändliga blygsamhet förhindrar mig från att påpeka vem som aldrig lämnade pulszon två...:-)
Skicka en kommentar