Distanspass i pulszon 2... eller hur!

Som det har nämnts tidigare så blev det en intensiv cykelhelg här i skåne! I fredags var jag en smula bekymrad för formen inför helgen. Med all rätt visade det sig. När jag vaknade på lördag morgon så kände jag mig pigg och stark! Redo för en riktig lång träningsrunda. Åt frukost två gånger innan det var dags att ge sig av. Det var underbart att ge sig ut på årets premiärtur trots relativt låg temperatur och lite dimma. När vi kom till Landskrona var det sol och blå himmel. Allt var perfekt! Mat i magen, pigga ben och gott sällskap! Man kan säga att livet lekte. Hur lätt är det att hålla sig i pulszon två när det är på det viset!? Tycker ändå att jag var rätt så duktig på att ta det lugnt. Visst var jag uppe för högt i de flesta backarna (uppför), men det kan väl vara okej.

Trots det låga tempot började jag känna mig lite seg när vi var på väg tillbaka till Häljarp. Vi cyklade längs kusten, norr om barsebäck, med vinden i ryggen. Då hände det! Jag låg fint på andrarulle bakom Simon när en av de andra killarna kom susande förbi i hög fart. Simon tvekade bråkdelen av en sekund innan han satte av efter utbrytaren. Jag såg mig om för att se om någon annan tänkte reagera samtidigt som jag gick igenom en inre kris. Mitt uppsatta mål att köra ett distanspass med relativt konstant och låg puls ställdes mot min irrationela instinkt att alltid försöka köra ikapp ett utbrytningsförsök. På några tiondelar hann jag vända på problemet fram och tillbaka flera gånger innan jag, efter att jag bestämt mig för att inte göra något dumt, satte händerna i bocken, slängde i en jätteväxel och ställde mig på pedalerna. Hej vad det gick! Upp i maxpuls för att sedan ligga på tröskelfart eller strax över i flera minuter. Inte fan kom jag ikapp dem heller! Sedan var jag för trött för att hängas med klungan när de väl kom ikapp (även de hade skruvat upp tempot något). Det slutade med att jag cyklade själv tillbaka till Häljarp. Inte alltför långt förvisso. Men det tog!

Hemfärden till Lund därefter var ingen angenäm upplevelse. Den berömda bonken var inte långt borta. Snudd på omöjligt att hålla pulsen nere i zon två!

För övrigt visade det sig att killen jag försökte köra ikapp är elitsatsande cyklist. Dessutom hade han inte försökt rycka, utan skulle bara köra några intervaller innan stoppet i Häljarp! Suck!