Köldkänslighet och cyklisten inom mig

Cyklingen är definitivt som bäst när jag känner sig i form. När jag är stark, smidig, tålig och explosiv. Alltså oavsett om jag verkligen är det eller inte enligt någons standard. Kroppen är ett vidunderligt ting och att man kan känna välbefinnande mitt i smärta och illamående är en häftig upplevelse. Det går alltid att hämta lite mer kraft någonstans. Märkvärdigt för att inte tala om användbart. Nu har ju jag inte varit i form på ett tag, men jag försöker ivrigt locka fram det spänstiga rovdjuret, som jag hoppas finns där.

Förra söndagen cyklade jag ute igen, vilket jag inte hade gjort på väldigt länge. Alldeles för länge sedan enligt mig och det blev en skaplig runda med lite vårkänning i 9 graders värme och rätt mycket blåst. Jag var inte helt förnuftig, men det kändes ganska okay ändå. Cyklisten i mig vaknade till liv och till min stora glädje så kunde jag med lätta tramptag spurta uppför en och annan kort backe utan att jag behövde betala för mycket för det. Alltså missförstå mig inte. Det var en lite blek och klen version av mig som var ute och cyklade, men jag kände att det trots allt fanns hopp för den här säsongen.

Så föll temperaturen och under onsdagen så visade sig min cyklistsjäl för den huskatt den egentligen är. När jag lockade på eftermiddagen, sträckte den på sig, gäspade lite och stack ut en tass, innan den tvärvände.

”Inte en chans att jag ger mig ut i det här”, sa den och kurade ihop sig med nosen under svansen.

”Det är ljust någon timme till”, lockade jag.

”Du, temperaturen ligger strax över nollan. Väck mig när vi är i Italien”, sa min inre cyklist innan hon somnade och lämnade mig att cykla själv i ett fuktkallt Skåne med stela och rosslande luftrör.

Hon vaknade inte till förrän idag igen. Det var återigen varmare, vi hade en mysig medvind och fullmånen lyste upp vår väg hem. Tack vare medvinden så kunde vi höra i hur gott skick cykeln var. Kedjan surrade förnöjsamt.

Med en ynka liten mil kvar hem, så krampade vaden. ”Ja, jag är ändå nöjd för idag”, sa cyklistsjälen och gick och gömde sig djupt inne i mig igen.

”Jameeeen”, sa jag till vaden, "Jag har ju knappt belastat dig idag. Vi har ju en så’n medvind så du behöver knappt jobba alls ju”.

”Jo, tjena”, hälsade vaden. ”Kom igen när du har skaffat dig ett bollsinne”.

Vad som åsyftades var det faktum att jag har råkat spela lite badminton. Något som jag inte har gjort på över 5 år. I brist på färskt bollsinne, så sprang jag mycket och tillräckligt snabbt för att kompensera en hel del. Jo, ja, det hade väl sina orsaker att vaden var lite trött. Så vi fortsatte hemåt – jag, benen och den slumrande cyklistsjälen medan fullmånen fortsatte att lysa upp vår väg.


Jag som så gärna vill vara en hardcorecyklist. Jag som åtminstone var den odiskutabla vintercyklisten i det här gänget av fyra stycken cykelmuppar. Tronen är ledig nu grabbar. Jag kan inte göra anspråk på den längre. Inte den här säsongen i alla fall.