Nu hade jag förvisso inte klarat mitt mål ändå, de ynka 200 extra meterna tar inte 1 minut och 40 sekunder att springa, det vill säga den tid jag hade över 2.15.
2.16.40 blev tiden och en 600 nånting plats. Initialt en besvikelse, 2.16 på lidingö är sämre än 1.23 på en halvmara om ni frågar mig. Men sen så la sig besvikelsen och jag kunde konstatera att jag inte riktigt orkar springa fort i 30 kilometer utan att träna mer distansträning. Har inte sprungit längre än 21 kilometer sedan i maj och det kändes.
Det kändes bra i 17-18 kilometer, då sprang jag runt och mös och tänkte att det här är ju hur lugnt som helst. Och med 10 kilometer kvar hade jag god marginal till mitt mål då jag passerade kontrollen vid 1.28 cirka.
Men sen, backen ut från Grönsta var ren terror och redan där förstod jag att det kanske inte skulle gå. Jag slet mig upp men det var på vippen att jag fick gå. GÅ! Ni hör ju. Så länge det var flackt, så länge det gick utför höll jag uppenbarligen farten bra - måste ha legat runt 4.30. Men så fort det bar uppför så bara totaldog jag. Aborrbacken forcerades men jag fick snällt gå en bit. Samma med några senare backar.
Med 3 kilometer kvar ville jag bryta, då vet man att man är trött. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det utan bet ihop och gick i mål 7 sekunder före skidskyttehjältinnan Helena Ekholm. Fin skalp av mig. Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar