Hur som helst på kvällen var det dags att åka till Ballerup för tävlingarna. Alltså fy vad kurvorna ser branta ut när man står uppe vid kanten och tittar ner. Just då, när jag stod där kände jag inte den vanliga, självklara känslan att "det där skulle jag nog vara bra på". Det enda tankarna lyckades prestera var relaterade till begreppet brant och en känsla av att jag inte skulle vara så kaxig på en cykel i den där kurvan.
Den känslan försvann efter ett tag, för det såg ju ganska enkelt ut när bancyklisterna körde runt. De kunde till och med ta det lite lugnt när de kryssade fram under de varv då de inte räknades i sammandraget. Klart att jag hade trivts där på banan. Man blev sjukt sugen på att testa själv.
Sammanfattningsvis - Mycket roligt att vara publik förutom vid de två tillfällen då det var någon slags pausunderhållning med för hög volym. Som tur var, så var det korta inslag. Det händer mycket på banan och tävlingsformerna skiftar hela tiden. Det är inte så att man sitter och blir uttråkad direkt. Vilken publiksport! Det är mäktigt när hela klungan drar förbi uppe vid velodromkanten, så att man känner vinddraget.
Daniel Holloway var kvällens sanna underhållare. Till tonerna av Bruce Springsteen ledde han klungan varv efter varv och fick med sig publik på vågen, handklappningar och vad han nu ville ha av oss.
Dernyloppen är ett härligt inslag. Förarna har tjocka magar och hjulbenta positioner på dernycyklarna, som var kvällens mest välputsade fordon. Vi fick se en förare förlora sin cyklist som han precis hade dragit upp i slagläge för att attackera täten. Det händer som sagt saker hela tiden.
Det är möjligt att det kommer lite fler och bättre foton på bloggen så småningom. Dernyförarna är värda en del foton och Daniel Holloway likaså. Sedan hade vi kvällens stilsäkraste ekipage i form av par 8's vita Mercxx Track med sin raka framgaffel och sina rena linjer. Kombinerat med vita fälgar. Formsäkert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar