Så nöjd

Igår var jag rätt så nöjd med väderprognosen. Lite kallt kanske, men med en härlig strålande sol hela dagen. Jag skulle ut på AW med tjejerna, så jag hade hintat lite om att jag gärna startade lite senare på lördagsmorgonen. Den officiella ursäkten för det var i och för sig att det skulle kunna vara lite kallt direkt på morgonen och det skulle säkert bli mer behagligt att starta lite senare. Hur som helst var jag nöjd med att de andra inte hade något emot att senarelägga starten. För att inte tala om hur nöjd jag var med den klarblå himlen i morse. Att cykeln sedan hade ett gnisslande ljud när jag startade mot samlingsplatsen, var en en liten malört i bägaren, som dränktes i det allmänna välmåendet när jag vände ansiktet mot solen och njöt av värmen.

Slöt upp med de andra cyklisterna och var mindre nöjd då jag insåg ganska snabbt att jag hade det jobbigt. Efter en timme tackade jag för mig och skyllde på after worken som trots att den inte var helt snäll, inte hade varit helt blodig heller. Jag var väl inte bättre än så, just då. Solen sken och jag var inställd på att köra två timmar till själv och var ganska nöjd med att jag inte lät cyklingen styra mitt liv helt och hållet. Det har blivit lite after work den här veckan och det har varit så trevligt så.

Efter en stund ringde Petter. Han och Niklas hade släppt Lars och Lukas då vägarna började bli väl isiga norröver och nu undrade de om de kunde locka med mig till Veberöd och fika. Jag hade börjat piggna till lite igen och var rätt lättövertalad och väldigt nöjd med att få så trevligt sällskap igen. Vi mötte återigen upp och fortsatte en betydligt mer behaglig timme mot Veberöd, där jag stannade cykeln och bar den en en bit innan den lutades mot en vägg. Lägg märke till att jag bar den för det är av betydelse för resten av historien.


När vi steg ut efter fikastoppet skulle jag leda ned cykeln på vägen igen, men den ville inte följa med. Framhjulet ville inte riktigt samarbeta.

"Nejmen titta! Vad har hänt här?", sa jag och började skratta.

Det gick att snurra hjulet ett varv sedan tog det tvärstopp till man tvingade runt det och sedan gick det ett varv till innan det tog tvärstopp igen. Bromsarna låg inte emot. Det var här Hjälten Petter steg in, tittade på cykeln och konstaterade att hjulet gick emot framgaffeln en gång varje varv. Ekerbrott var förklaringen och den felande ekern hade väldigt keligt (så här på alla hjärtans dag) snott sig runt en annan. Fråga mig inte hur det har hänt. Några varv med ekernyckeln så hade Petter fixat min cykel, medan jag bara skrattade. Den där skiten hade jag trampat runt på och slitit som en gnu under två timmar tillsammans med cyklister som knappast behöver något handikapp jämfört med mig. Jag är en riktigt fighter ju!

I första uppförsbacken började jag fnittra högt. "Vad är det nu då?", undrade Petter. "Det går så löjligt lätt", svarade jag.

Jag struntar i om det är vansinnigt pinsamt att jag inte har koll på min utrustning. Resten av rundan var hur bra som helst. Det blev 4h20min till slut och jag är hur nöjd som helst. Fantastisk dag!