Vart ska det här sluta?

Det kan man undra efter morgonens rekordnotering. Topp-100, med marginal. Och då passerades ändå kontrollen först vid 7-tiden. Har varit en kvart tidigare mina bästa morgnar och då borde man kunna ta 10-talet placeringar.

Nu hoppas jag på ett par rejäla snöoväder så att ännu fler demoraliseras. Låt gärna bli att ploga cykelbanan också så att man får kämpa lite för att ta sig förbi kontrollen. För övrigt tror jag att sensorn reagerar även på gående som måste gå förbi den nu när den vanliga gångrutten är oplogad.

Ja det här med cykelbanor det är verkligen inget som är högprioriterat i vinterstockholm. Jag förstår nästan Stockholmare som säger att det inte går att cykla på vintern (nästan). Flertalet cykelbanor i centrala Stockholm är oplogade så här en vecka efter det senaste snöovädret. Det är ganska B om ni frågar mig. Det svåraste är avsaknaden av förutsägbarhet. T.ex när man kommer upp på Slussen och svänger höger in på Hornsgatan. Det är en tvär sväng, med skymd sikt och cykelbanan därefter är smal och ligger nära gångtrafikanterna. Ett riskmoment med andra ord. Det blir inte mindre riskmoment av att man kommer från plogad cykelbana för att direkt efter högersvängen köra in i 1 dm snömodd. Om man sen kämpar sig fram så tilltar snömodden för att på det stället där man ska korsa Hornsgatspuckel-uppfarten helt enkelt sluta i en snöhög mitt på cykelbanan. Bra där plogarchauffören.

Det är uppenbart att hen som kör plogbil inte cyklar.

Det går bra nu!

Kom iväg lite sent i morse så att jag skulle klämma mig in på topp-100 med dagens pendling höll jag för osannolikt. Men nu är det så att det har snöat och då är det många som permanent parkerat cykeln. Å andra sidan är konkurrensen så klart stentuff mellan oss hårdingar som vägrar ge oss.

 

 

En tidig morgontur nästa vecka har goda chanser att slå dagens, så här långt, toppnotering.

 

 

Tävling - Om nu någon missat det

Så gå in på Öijers blogg och tävla om detta och andra fina priser nu

 

Har plank-tävlat också

Just ja, glömde berätta. Har ju läst om Elna Dahlstrand och hennes plankutmaning. Häromdagen stod hon i plankan i 4.50 och jag tänkte att det där måste jag ju bara prova. Jag har plankat förut, men aldrig maxat. Så igår gjorde jag ett försök och mäktade med 2.30 med någon slags kvalitet i det hela. Det hade gått att stå ett tag till, men jag började skaka så förbannat (av trötthet ööööh?) så då fick det vara. Det ska ju inte bara plankas, det ska ju göras ordentligt också.

Inte top 100 ens idag...

Snöstorm idag, så nu tänkte jag att jag skulle väl slå personligt rekord på munkbroräknaren. Inte många som cyklar till jobbet vid 7-snåret i snöstorm kan man konstatera.

Igår var jag 156a på munkbron så med vädret i åtanke var jag övertygad om en topp-100 placering idag. Och visst var det nära...

Nu framgår förvisso inte hur många cyklister som var cyklister som kom hem sent och inte cyklister som åkte till jobbet tidigt. Jag vet inte heller vid vilken tidpunkt som räkneverket nollställes. Vad jag vet är dock att en normal höstdag ligger räknaren på drygt 5000 vid 17-tiden. Nu när vintern kommit är 75% vips borta. Så jävla skönt att få cykla ifred igen.

Jag ska erkänna att jag när jag kom ut i morse var lite skeptisk till huruvida jag skulle palla med att ens ta mig upp för backen. Smala sommardäck är en utmaning på oplogad cykelbana med gamla spår under spetsade med salt. Skam den som ger sig dock.

Hamnade i ett meningsutbyte med en taxichaufför som tyckte att jag, för min skull, inte skulle cykla idag. Jag tror det var menat i välmening, men det blir lite konstigt när han typ försöker få det att framstå som att det skulle vara mitt fel om bilarna körde på mig bakifrån för att de inte hann stanna eller höll avstånd.

Glöm att jag lämnar cykeln en sån här dag. Jag älskar köttacykling. Jag gillar att sladda i snömodden och jag trivs när vinden och snön biter mig i ansiktet. Nu känner jag att jag lever och är totalredo för arbetsdagen.

Mitt älskade pannben

Oftast tycker jag att jag är ganska vek. Att jag viker ner mig, inte gör som jag tänkt, inte pallar ta i. Men det är nog i mångt och mycket en villfarelse. Något jag lurar mig själv att tro för att det inte ska göra något om jag nu gör det.

Träningen nu går på halvfart. Jag är inte så inspirerad och det tar emot varje gång jag släpar mig ner i gymmet. Tänker i princip varje gång att "idag skiter jag intervallerna, jag bara joggar lite, jag bara cyklar lite, jag lyfter lite skrot. Ingen press, bara träna lite, sen dusch, sen basta. Bra så".

Sen efter 10 minuters uppvärmning på löpbandet är de tankarna ganska bortblåsta. Då känner jag istället ett behov av att bevisa för mig själv att jag kan, att jag orkar. Då börjar jag förhandla med mig själv.

"Jo, men en intervall kan du väl köra. En är mycket mer än ingen".

Sen när jag kört en, ja då kör jag en till. Osv. Idag var ett typiskt sådant pass. Totalt omotiverad joggade jag upp. Räknade minuterna.

"1, 2, 3. Helvete vad sakta de går. Jag springer i 10 sen gör jag något annat. Aaaaaargh."

Efter 10 minuter så tänkte jag. Jomen en intervall får det väl allt bli. Så körde jag till slut 3x1km på 3.25 fart med 2 minuters vila.

Sen lyfter jag lite skrot av bara farten. Och så badade jag lite i poolen. Bastun struntade jag i, det hanns inte med eftersom resten av passet blev så mycket längre än tänkt.

Det där med att ompröva

Gled ner i gymmet för lite löpintervaller i morse. Kände att huvudet inte var med på det sätt som krävs för hårda kilometerintervaller. Så vad gör man? Backar ur? Mesar till det?

Nej, man omprövar.

Syftet var ju att bli trött och jag vet hur otillfredställd jag skulle lämna mig själv om jag inte uppnådde det. Så jag bytte tänkta tusingar mot 200-ingar på 20km/h. Tio stycken med en 400-ing som avslutning och lite lagom vila därimellan gjorde susen. Jag blev trött. Och svettig. Och tillfredställd.

Det är helt sinnessjukt att det finns folk, några få, som kans springa i min fart för dagen i 42195 meter. Jag tror jag är god för 1000 meter, kanske 1500, i dagsläget. Om jag har en bra dag.

Sen blev det lite mage och lite benpress.

Vad gör jag nuförtiden?

Det har varit mycket fokus på det stundande boksläppet nu till helgen. Få in böcker, skicka ut böcker, hämta böcker, lämna böcker, fakturera böcker. Böcker böcker böcker.

Men emellanåt hinner jag med lite träning och jag har egentligen tre olika pass som jag roterar på.

1. Lundquistarn: Plankat från Mattias Lundquist kör jag 4 minuter testcykel (hårt som fan) och sen springer jag 2 minuter på 4.20-4.30 fart. 3-4 varv, utan vila mellan. Avslutar det passet med 3x20 sekunder max på testcykeln.

2. Halvmara 2.0: Syftar till att pressa tiden på halvmaran genom att successivt öka antalet kilometerintervaller jag orkar i 3.20-3.30 fart. I dagsläget kör jag 3-4 stycken, målet till våren är 8-10 stycken. Jag skulle orka fler tror jag, men det är ett projekt för längre fram. Hur som helst så värmer jag upp i 10 minuter, springer mina 3-4 intervaller med valfri vila (ca 3 minuter). Sen varvar jag ner fem minuter. Allt klart på typ en halvtimme fyrtio minuter. Detta görs på löpband med 1% lutning.

3. Ranta runt i ringen: Planlös löpning på 45-60 minuter, utomhus.

Försöker vid varje pass lägga in 1-2 styrkeövningar. Populära saker är bålstabilitet samt knäböj. Och när jag är ute brukar jag roa mig med att spänsta upp på den högsta avhuggna stammen på Eriksdals utegym. Första gången jag provade tyckte jag den var jävligt hög. Nu är jag frikkin Ingemar Stenmark.

Fokus just nu

 

Ni kommer väl till Sweden Bike Expo? Där säljer vi denna sprillans nya, samt Gabriellas tidigare böcker, till mässpris. Ni hittar oss i Nordic Trades monter. Det ryktas om att stjärnbloggare som Öijer, Lisa Ström och "Big Mollo" kommer vara där. Och så jag förstås.

 

Boken om för övrigt igår. Och den blev så fin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Snart i en webbshop nära dig

SE Förlags nästa bok kommer snart. Den släpps i samband med cykelmässan i Kista 17-18 november. Denna handlar inte om cykel, men är fortfarande ett måste för den idrottsintresserade!

 

Kom och träffa oss på mässan: http://www.facebook.com/?ref=logo#!/events/165541330252772/166994213440817/?notif_t=plan_mall_activity

 

Och gilla boken på Facebook: http://www.facebook.com/?ref=logo#!/sashabatuhkin?fref=ts

 

"Det är bra nu Steffen"

Har följt dopningshärvorna som rullas upp, en efter en. Börjar bli lite blasé kan jag lugnt säga. Jaha, följt av en axelryckning, hade han/hon också varit dopad hela sin karriär.

Jag förstår också att folk blir arga, känner sig bedragna, lurade, blåsta osv. Absolut. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det går lite väl långt i fördömandet ibland.

Här är min hållning:

1. Jag gillar inte när man uppenbart dopat sig (som Armstrong) och sen blånekar och smutskastar andra.
2. Jag gillar inte när man ger stöd till personer som faller under punkt 1, som t.ex Big Mig, Valverde och Samuel Sanchez gjort i dagarna (slump att de alla är spanjorer?).

Däremot:

3. När en person varit dopat sig, möjligen under hela sin karriär, nu äntligen tar bladet från munnen och berättar "som det är" och "sanningen", då får man faktiskt ge dem ett fucking break. Ta nu Steffen Kjergaard som sätter sig i TV och berättar att han levt med denna lögn i 15 år. Till synes har han också mått dåligt av det. Han verkar också ångerfull och tycka att det är skönt att få berätta. Han ber om ursäkt.

Då känner jag att, "det är lugnt Steffen, jag förlåter dig".

Vi går vidare nu. Skit händer. Du var del av en hejdlöst dopande cykelgeneration. Javisst, det fanns "oskyldiga" odopade som drabbades. Men det är trots allt bra idrott och underhållning. Nej, det är inte på blodigt allvar. Och vi (dem) ska vara glada att inte fler strök med, bokstavligt talat, i den rovdriften på människor som det tycks ha varit när man proppade dem fulla med läkemedel, utan att de själva riktigt visste vad som injecerades.

Många ropar nu att det är förjävligt att fuskarna som erkänner får kortare straff. Ja, det kanske det är. Men det kanske också är enda sättet att få folk att berätta och därigenom komma vidare. Och jag är beredd att ta det. Om det nu var så utbrett, rentav endemiskt, i klungan så kanske en amnesti. Eller varför inte en försoningskommission, är det enda sättet att komma vidare.

Tänk  er själva, de dopade på ena sidan som berättar om sina synder, ber om förlåtelse och därigenom slipper straff. På andra sidan de odopade som får sin ursäkt, men då också måste gå med på att förlåta och gå vidare.

Men då krävs det att ALLA är beredda att prata. Än så länge är det bara de allra modigaste som sagt som det är. Som Steffen. Tänk på det nästa gång ni härjar loss över någon som väljer att ta bladet från munnen.

Insamlingen till cyklingen i Tadzjikistan - resultatet!

Fick lite nya bilder från Tadzjikistan idag. Jag är blir alldeles rörd och varm av att se hur mycket framåt det har gått för cykelsporten sedan jag bodde där för två år sedan. Då var vi några stycken, eller rättare sagt ett par, som harvade runt och tränade seriöst. Nu har man tävlingar med såväl vuxna men framförallt unga tjejer och killar.

 

Och man har det i CK UNI, Fredrikshof - ja alla möjliga kläder. Och på alla möjliga cyklar. Men glädjen och stoltheten i kidsens blickar på bilderna nedan går inte att ta miste på.

 

Så du som var med och bidrog - klappa dig själv på axeln. Det betyder något. Du som inte var med - vi ska se om det kan bli fler chanser vad det lider!

 



 



 

Lidingöloppet

Först av allt - det är ju drygt 3 mil! Vafan!

Nu hade jag förvisso inte klarat mitt mål ändå, de ynka 200 extra meterna tar inte 1 minut och 40 sekunder att springa, det vill säga den tid jag hade över 2.15.

2.16.40 blev tiden och en 600 nånting plats. Initialt en besvikelse, 2.16 på lidingö är sämre än 1.23 på en halvmara om ni frågar mig. Men sen så la sig besvikelsen  och jag kunde konstatera att jag inte riktigt orkar springa fort i 30 kilometer utan att träna mer distansträning. Har inte sprungit längre än 21 kilometer sedan i maj och det kändes.

Det kändes bra i 17-18 kilometer, då sprang jag runt och mös och tänkte att det här är ju hur lugnt som helst. Och med 10 kilometer kvar hade jag god marginal till mitt mål då jag passerade kontrollen vid 1.28 cirka.

Men sen, backen ut från Grönsta var ren terror och redan där förstod jag att det kanske inte skulle gå. Jag slet mig upp men det var på vippen att jag fick gå. GÅ! Ni hör ju. Så länge det var flackt, så länge det gick utför höll jag uppenbarligen farten bra - måste ha legat runt 4.30. Men så fort det bar uppför så bara totaldog jag. Aborrbacken forcerades men jag fick snällt gå en bit. Samma med några senare backar.

Med 3 kilometer kvar ville jag bryta, då vet man att man är trött. Nu i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det utan bet ihop och gick i mål 7 sekunder före skidskyttehjältinnan Helena Ekholm. Fin skalp av mig. Alltid något.

Lite pics

Så jag hittade lite bilder på från halvmaran på The Internet. På den första ser jag ju lite baywatch ut. Lite smådeffad, lite medelålders, lite David Hasselhoff i en ung tappning. 

 När det började närma sig mål såg jag mest trött ut. Och det var jag ju också.

Jättetrött faktiskt. 

På lördag smäller det, för sista gången i år tror jag. Lidingöloppet hägrar och målet alltjämt 2.15. Formkollen igår kändes bra. 4 kontrollerade kilometerintervaller på 3.25-3.30 fart med 90 sekunders vila. Hade nog orkat i alla fall ett par till men jag höll mig sansad och förnuftig.

Oslo

Är i Oslo på tjänsteresa så idag såg jag mig omkring under morgonlöprunda. Löpning är det bästa sättet, alla kategorier, att se sig om i en ny stad. Speciellt på morgonen, speciellt på en vacker dag som idag.

Sprang över Akershus fästning, Aaker Brygge. Vidare mot Operahuset som bara var helt magnifikt i soluppgången. För er som inte varit vid Oslo Operahus kan jag vart rekommendera det. Det är byggt med två stora ramper vilket gör att man kan promenera, flanera, springa, gå över mer eller mindre hela huset. Och tänk er då att ha det där huset helt för sig själv i en perfekt höstsoluppgång. Med Coldplays Viva la Vida i lurarna. Svårslaget.

Stockholm Halvmarathon

Oerhört nöjd, så kan man sammanfatta lördagens halvmara. Men vi tar det från början.

Vädret kunde inte vara bättre för långdistanslöpning i storstadsmiljö. Strålande sol och 15-16 grader. Lagom svalt för löpning och fint nog för publiken. Optimalt om ni frågar mig.

Var nere vid starten i god tid för idag ville jag för en gångs skull stå långt fram så jag inte skulle behöva ägna första halvtimmen till att springa om folk. Och nog stod jag långt fram alltid. Max 50 personer framför mig skulle jag gissa, och de hörde alla hemma där. 

Hade värmt upp med lite pliktskyldig jogg i 7 minuter sen stod jag bara där och försökte hålla mig lugn i de 20 som återstod till start. 

Pang, iväg. Fullt ös från början i det gäng jag beblandade mig med. Som vanligt försökte jag hålla igen och inte förivra mig vilket fick till följd att alla sprang om mig till höger och vänster. Blev lite stressad och undrade om jag sprang för sakta, samtidigt kändes det inte så. Lita på känslan sa jag till mig själv. 

Efter några hundra meter bär det ner i underjorden för en kilometer tunnellöpning. GPS:en havererade så klart så nu hade jag verkligen ingen koll på hur fort det gick. Spanade febrilt efter kilometerskyltar men såg inga. Eftersom jag fortfarande blev omsprungen började jag misströsta, hur sakta går det egentligen. 

Vid 5 km fick jag kvittot, inte sakta alls. Hållmärket passerades på 19.20, drygt 40 sekunder snabbare än planerat alltså. Vid det här laget mådde jag som prins. Jag kände mig oerhört stark. Samtidigt intalade jag mig själv att inte förivra mig. Håll i tömmarna, det är långt kvar. Så jag lunkade på i samma tempo tyckte jag men sen var det något konstigt med kilometerskyltarna för 9 km passerades på 35 minuter, men 10 km på 39.40. Det stämmer inte på långa vägar för just den 10e kilometern var väldigt lättsprungen. 

Hur som helst låg jag klart under mitt schema och jag kände mig fortsatt stark. Planen var sen att hålla i 7 kilometer till Tantolunden för att sen orka bita ihop sista 4 till mål. Från Tantolunden är det nämligen ett par tuffa kilometer. Inte så många höjdmeter egentligen, men vid det här laget är benen hyfsat sura. 

Utanför Tanto langar mamma dagens andra gel. Perfekt. Sen lite vatten på det i ett fullkomligt späckat Tanto. Det var så mycket publik. Bara att bita ihop och se stark ut. Två kilometers hårt jobb kvar sen är det lugnt tänkte jag. 

Spanade efter Sara och Penny som skulle stå vid vårt hus men de var inte där. Började misströsta, kunde jag verkligen missat dem? Det gav mig något att tänka på så jag glömde mina vid det här laget rätt stela och sura ben. Hittade dem sen en kilometer senare. Perfekt egentligen för när jag passerat dem var det bara den lilla knixen upp till Götgatan kvar, sen utför nästan hela vägen hem. 

Inser när jag svänger ut på Götgatan att om jag håller ihop det här så kommer jag till och med under 1.24 - och ännu bättre, jag får ett kilometersnitt under 4 minuter! Funderar på att försöka spurta men för vad? 10 sekunder och 2 placeringar kanske. Nej, bättre att bara harva på och inte ställa till med något. 

Joggar över mållinjen duktigt slutkörd på tiden 1.23.39 som visar sig räcka till en 181a plats utav 7909 fullföljande i herrklassen. 

Som sagt, jag är toknöjd och samtidigt lite förvånad. I ett framtida blogginlägg ska jag försöka mig på en analys av min träning som jag tycker gett väldigt bra effekt på ganska kort tid. 

 In på Götgatan med 1,5 km kvar. 

På väg in i Tanto. Bilden måste ljuga för så där grova är inte mina lår. 

Breddning

Jag breddar mig på flera sätt. Nu cyklar jag inte bara, utan springer också. Och nu ger vårt förlag inte bara ut böcker om cykel utan även barnböcker för vuxna.

25 oktober släpper SE Förlag boken "En alldeles vanlig familj", missa inte!

Finslipning inför halvmaran

På lördag är det ju dags för Stockholm halvmarathon och mitt mål på Sub 1.25 känns möjligt men utmanande, precis som det ska vara kanske.

Testade formen idag med att springa 5 stycken 800m intervaller på Stadion. Tanken var att köra hårt men utan att slita för mycket. De första 4 gick på 2.50 vilket ger en kilometerfart runt 3.33. Stabilt och bra och inte så värst jobbigt. Tänkte då att på sista får jag allt trycka på lite och då gick det vips på 2.35, vilket är typ 3.14 per kilometer. Bra där. Det var förvisso jobbigt, men inte något absolut maxande.

Så med tillförsikt tar jag mig an 21,095 kilometer på lördag. Start kl 16 och målgång förhoppningsvis senast 17.24.59.

Glada tillrop längs banan uppmuntras!

2 dagar i rad

Det är inte ofta jag tränar löpning 2 dagar i rad. Har varit medvetet försiktig med det på grund av risken för skador. Men så idag tyckte jag att vädret förtjänade att uppmärksammas med lite solig löpträning.

Gav mig av från jobbet för oklart antal intervaller på stadion som efter Friidrotts-SM, Coldplay och annat trams äntligen var ledigt för lite motionärsaktiviteter.

Konkurrerade med några häcklöpare om platsen, men banan var stor nog för oss alla kom vi fram till. Körde 6 stycken kilometerintervaller. Tanken var att ligga på 4-minutersfart med start 5-minuter, men jag kan konstatera att det är väl mesigt givet min rådande form. Det slutade med att jag låg på 3.35-3.48 med start fem minuter. Och fyra av sex intervaller gick under 3.40. Och detta utan att slita ihjäl mig på något sätt.

Skönt besked, samtidigt kan jag ju konstatera att det är tur att det går så pass fort för ska jag springa halvmaran under 1.25 krävs en kilometerfart på typ 4.01 genom hela loppet. Då hade det ju varit trist om jag  var trött redan efter 1 av 21 kilometer.

En otroligt läglig förkylning

En förkylning brukar sällan komma lägligt, men det går. Det är när den kommer en fredag eftermiddag, efter avslutad träning den dagen. Och sen försvinner den inom 48 timmar, lagom till söndagspasset.

Tog det ändå lugnt på gårdagens löprunda runt ön (aka Södermalm). 45.57 på milen är numera ett ganska behagligt löptempo, och det är ju bra det.

Har förresten testat på det här med Strava också. Nu är det ju inte alls lika välfrekventerat av löpare som av cyklister, tyvärr, men det kommer kanske. Och kanske blir det bättre om jag ber om utmaningar och pisk så här offentligt.

Så släpa er nu ut runt Årstaviken och försök slå mitt "Årstaviken Record"-rekord.

Trevligt att se att mina främsta kombatanter på sträckan är två cyklister. Jag måste säga att jag är riktigt nöjd med tiden jag lyckades prestera, framförallt var det i nedförsbackarna som jag lyckades hålla riktigt bra fart och därmed få ner snittet till 3.33/km på den kuperade sträckan. 

Segmentet hittar du här: http://app.strava.com/segments/2253071

Bellman var det ja

Torsdagens Bellmanstafett var en blöt historia. Före start väntade vi i hällregn, efter målgång dränkte vi våra sorger i lådvin och hippieöl.

Fast mitt lag var inte så sorgset, vi tog hem den interna jobbkampen med två minuter. Själv sprang jag startsträckan på 18.34 vilket ger ett kilometersnitt ganska exakt på förhoppade 3.45 (första sträckan är inte riktigt riktigt 5 kilometer.

Jag hade koll på läget hela sträckan och kände mig stark, även om jag tappade lite fart på 4:e kilometern.

Nu är det ganska exakt tre veckor kvar till Stockholm halvmarathon och läget ser väl ganska bra ut även för det. Sprang 20 kilometer i lördags på helt godkända 1.29.52 och då gick andra milen på 43 minuter. Toppade sen träningshelgen med ett besök på spårvägsmuseet som innebär ett fasligt springande efter barn.

Bellmantest

Joggade iväg till Zinkensdamms IP efter dagislämningen. Tanken var att köra lite 752 meters intervaller (ett varv på Zinken är enligt googling 376 meter). Antalet var beräknat till 5 och tänkt fart var 3.40 tempo vilket ger 2.45 per 752-metrare.

Utfallet blev

2.44
2.34
2.39
2.35

Betydligt snabbare än tänkt alltså med en kilometerfart på mellan 3.28-3.39. Det bästa var att det kändes helt hanterligt, om än jobbigt så klart. Återhämtade mig fint och kände mig ganska stark.

Nu undrar ni så klart vart den femte intervallen tog vägen. Jo, jag fegade ur lite och siktade på att köra ett maxvarv på sista. Men mitt i varvet dog tidtagningen och med den min motivation, så sista varvet blev något av en halvmesyr med fullt ös i 250 meter på okänd tid.

Bellmastafett på torsdag. Då ska jag springa under 19 minuter. Personrekordet är från Löparnas kväll då jag hade 18.45, men det var ju på bana.

Surgubbe på Stadion

För andra gången den här veckan så joggade jag iväg till Stadion för lite lunchintervaller. Första gången var i tisdags och då körde jag rätt och slätt 5 kilometer hårdlöpning. Det slutade med en hygglig tid på 19.18.

Idag så tänkte jag att jag och mitt sällskap skulle köra mer plågsamma 800m-intervaller. På Stadion pågick dock en del aktivitet inför DN-galan, men vi upplevde inte att vi störde särskilt mycket när vi höll oss på löparbanorna. Helt plötsligt dök en snubbe upp som inte höll med dock.

"Grabbar, ni kan inte springa här idag" sa han med myndig röst.
"Varför då" frågade jag
"Vad tror du?" Sa han argt och slog ut med armen mot den tomma arenan

Vi sprang ett varv till bara för att avsluta och på vägen ut så skrek han igen

"Grabbar ni får inte vara här" surt som bara den
"Jag förstod inte att vi var i vägen, här verkar vara gott om plats" sa jag så vänligt jag kunde

Då gick han på, sur så inåt helvete. Jag svarade med att han vi hade inte varit otrevliga så det fanns ingen anledning för honom att vara det. Då säger han det bästa.

"Jag orkar inte tjafsa med alla jävla friidrottare"

Alltså hum hum hum, om man inte orkar tjafsa (som han uttrycker det, jag föredrar diskutera) med friidrottare, ja då känns en friidrottsstadion som en påfrestande arbetsplats.

Löparnas kväll - trött kille

Löparnas kväll igår, alltså 10.000 meter på bana. Målsättningen var under 38 minuter och gärna ner mot 37.30, alltså 90 sek/varv. Sagt och gjort, satte av i lämpligt tempo och höll farten i cirka fem kilometer som passerades på 18.46 - perfekt. Men redan då kände jag att det här kommer bli jobbigt. Gruppen jag låg i började då tappa lite fart så jag gick om för att hålla tempot. Det höll några varv till sen kom de retfullt ikapp igen.

Var duktigt sugen på att bryta vid 7,5 för då var jag helt stekt men jag slet mig i mål utan att tappa alltför mycket fart och landade på 38.10. Segnade ihop helt utpumpad. Har inte varit så trött på länge, om någonsin förut.

En titt på pulsklockan avslöjade varför. Snittpuls 194 på hela loppet, och andra halvan hade jag nog runt 200. Kilometer 8: 201, kilometer 9: 202, kilometer 10: 201. Jag vet inte exakt vad min maxpuls i löpning ligger på, men kanske absolut max 210. Så det var ganska många minuter på +95%

Efter målgång segnade jag ner, helt utpumpad. Det tog 5-10 minuter att få ner pulsen till en behaglig nivå. Men då jag reste mig upp så kände jag mig ändå snurrig och var tvungen att sätta mig ytterligare 10 minuter innan jag kunde stappla iväg till fancluben.

Erfarenheter då? Det är jobbigt att springa 10.000 meter om man går ut lite för hårt. Det känns också som att löpekonomin gravt försämras när man börjar bli trött. Jag tyckte jag sprang lätt och avslappnat i början för att sen slugga mig fram. Kanske är det bara en känsla.

Konstaterande. Även om jag tycker att jag är ganska lätt nuförtiden så ser jag ut som en köttbulle jämfört med elitkillarna i heatet efter mig. Herregud.

En hyfsat fräsch kille

 En löjligt trött kille

Munkbron - FAIL

Begreppet FAIL är ju ett riktigt internetuttryck som används för allehanda bloopers. Dagens fail är renoveringen av cykelleden vid munkbron. Jag har varit förväntansfull under de månader som leden varit avstängd. Så när jag häromdagen närmade mig den numera öppna sträckan var jag nyfiken värre. Men, vad upptäcker jag? Det ser ut ungefär som förut. Ja visst, de har breddat lite på den inledande biten, där ligger lite ny asfalt. Men den trånga och vid högtrafik tämligen livsfarliga passagen vid vattnet har inte förändrats alls. 

Jag känner mig lurad - var det där allt? Eller kommer det mer? Någon som vet?

Intervallträsket

Har kört en serie intervallpass den senaste tiden. Det har handlat mycket om kilometerintervaller och idag var inget undantag. Det var dags för sista hårda passet innan Löparnas Kväll nu på torsdag. Då ska det springas 10.000 meter på bana och målet är ju under 38 minuter (38.56 i fjol). Jag tycker det borde vara fullt möjligt, men jag känner mig också sjukt osäker på hur svårt det är att sänka sig en minut. Tittar man på det enkla och tydliga så har jag sprungit oändligt mycket mer i år än motsvarande tid i fjol. Jag har också varit stabil på intervalltider under 3.40/km.

Idag sprang jag fyra stycken kilometrarare. Till skillnad från förra gången då jag sprang på bana var det idag grus/asfalt samt ett par backar på slingan. Utvägen var lite lättare än tillbakavägen och tiderna blev

1. 3.34
2. 3.51
3. 3.37
4. 3.51

Jämn och fin fart men ökande trötthet skvallrar om att viss syreskuld uppstod i musklerna. Och visst var det jobbigt. Men jag tänker att bana gör en 10 sek/km och tävling några sekunder till. Och då ska 38 minuter inte vara någon omöjlighet.

Formen då?

Ni sitter väl där i stugorna och undrar hur det är ställt med min form.

Jo tackar som frågar säger jag. Efter några semesterveckor där jag hunnit med både sjukdom, cykling och löpning så är den faktiskt ganska hygglig.

Testade den  på allvar med kilometerintervaller på bana igår. Körde med start fem minuter och låg mellan 3.33 och 3.41. Och med undantag för sista (som gick på 3.33) så var det hyfsat kontrollerat kändes det som.

Har sprungit fyra pass med kilometerintervaller nu och det är fan bra skit. Då pressar jag mig att springa hårt och bli trött, ni vet den där träningen som k ä n n s och som g e r. När det pyr i benen för att när man stannar explodera i ett inferno av mjölksyra. Mumma.

Djupaste Småland

På väg hem till svärföräldrarna i Kallinge bestämde jag mig för att ta en enkelresa. Det är inte ofta man får cykla från A->B, utan oftast ska man ju hem igen.

Hoppade ur bilen i Växjö bara för att konstatera att hjälmen låg hemma i Stockholm. Nåja, det fick bli proffsklunga anno 2003-känsla. Och det är faktiskt ganska härligt att cykla utan hjälm. Men dumt. Förstås.

Bjuder på lite bilder från turen som gick genom obygd efter obygd.

Först, Stockholm, några kilometer utanför Backaryd.

Sen flygrakan utanför Konga

Och slutligen en ganska härjad bil utanför någon Hult. Eller var det Ryd?

10 km hemifrån kom jag ikapp en äldre dansk som hade varit ute på en 15-milarunda. Han tittade på mig ganska omgående och konstaterade att "mitt bakhul sitter inte fast ordentligt". Du skojar tänkte jag men stannade för att kolla. Och se på fan, det gjorde det inte. Och med ens försvann knaket jag lidit av de senaste 3 rundorna.... Mekrädd? Jag?

De som inte vann blir ljudbok!

Efter en minst sagt märklig omröstning är det nu klart att "De som inte vann" ska läsas in som ljudbok. Tack alla ni som röstade på Storytels hemsida. Boken fick till slut över 700 röster!

Vi leder!

Det går bra, men vi är inte hemma förrän röstningen är över i slutet av nästa vecka. Så du som inte röstat ännu - gå in på:

http://www.storytel.se/De-som-inte-vann-dinrost-10045

Och ge ditt stöd till de som inte vann!

Ställningen just nu:

Vi behöver ditt stöd!

De som inte vann - den första cykelromanen skriven på svenska någonsin - är med i en omröstning för att bli ljudbok. Men vi behöver ditt stöd! Gå in och rösta på

http://www.storytel.se/De-som-inte-vann-dinrost-10045

Om det faller väl ut har ni något att lyssna på under vinterns träningspass!

Och sprid gärna till alla du känner!

The glamour of bike racing in Sweden

Igår bevistade jag SM-tempot i Södertälje. Alexander Gingsjö på bilden startade som trea från slutet. Ni ser glamouren, hejjaropen. Högarna av åskådare som hjälpte fram sina favoriter till stordåd.

Eller så såg vi snarare galna trafikanter som körde på och mejade ner cyklister i parti och minut. Nej, cykeltävlande i Sverige saknar glamour och fin inramning, trots den relativt höga standard som våra största stjärnor ändå håller i en världssport. Alexander punkterade tyvärr, annars hade han garanterat tagit en medalj. Nu  blev det istället fullblodsproffsen som delade på medaljerna, och det var väl inte så konstigt.

Gustav Larsson var helt överlägsen. Jag tror det helt enkelt har med hans kroppsbyggnad att göra. Han är nog den enda person jag vet som har bredare revben än axlar. Allting, nästan till och med hans huvud, är bredare än hans axlar. Den dagen han tröttnar på att cykla kan han alltid försörja sig som utbrytarkung.

Förra måndagen så fick jag och Rytz till en efterlängtad löprunda. Vi är båda inte särskilt bra på just löpning, därav är vi varandras optimala sällskap. Det var så trevligt att springa att jag var på't igen redan på onsdagen. Det var en helt vanlig joggingtur utan några större ansträngningar, men likväl så gick det åt helvete. Någonstans vid 6 kilometer hugger det till distinkt i vaden. Inga tvivel, en början till muskelbristning. Så jag stannar direkt, och tur var väl det för minuterna efter linkade jag ordentligt.

Nåja, det blir nog bra med en veckas vila eller två från löpningen. Detta fick till följd att jag dammade av cykeln som stått där och möglat ett bra tag. Nu har jag hunnit med två turer på lika många dagar. Väljer att inte kalla det träningspass eftersom jag mest myscyklat ett par timmar var gång, med fokus på upptäckande av nya platser. Samt en och annan fartökning förstås.

I förrgår hälsade jag på kungen t.ex. Och sen igår så kollade jag in den nya mutarenan i Solna. Jag svängde även förbi och morsade på Daniel, Estelle och Victoria i hagaparken. De har ju fått det så himla trevligt hemma. 

Harven

Det är mycket nu. Sliten klyscha, men det är lite mycket nu. Ska få ihop det här med jobb, familjeliv och träning. Det sistnämnda blir inte bättre av att jag har ont i ljumsken. Och så har jag haft en massa möten dagtid vilket har försvårat min annars så njutbara och välbehövliga lunchträning. 

Sen så har jag nytt jobb på gång. Inte ny arbetsgivare, men nya arbetsuppgifter. Tillbaka till det internationella blir det, jag ska arbeta med gränsöverskridande byråkratiska frågor. Mums. Plus lite biståndsarbete som grädde på moset. 

Så vad har hänt sen sist. Jo igår sprang jag sex kilometer vilket är vad jag hinner, orkar och känner att ljumsken klarar av. För första gången på ett tag så tryckte jag på och sprang första fem på 20.50, detta inklusive några fetare backar. Så det var väl bra och konditionen finns där, men det kändes som att jag bara på några veckor tappat det fina och avslappnade löpsteg jag tyckte att jag började få. 

Men jag skynda långsamt. I helgen ska bror få undersöka min ljumske (han vet det inte ännu, men förhoppningsvis läser han det här) och med hans mirakelfingrar ska vi nog få bukt på problemet. Sen kommer det ju en semester och då vore det väl attans om man inte kunde få till lite mer strukturerad träning igen. 

Det går inte att komma ifrån att det är lite surt

Har testat springa igen nu tisdag och onsdag. På tisdagspasset kändes det så jävelusiskt bra. Då går det inte att komma ifrån att det är lite surt att jag inte kunde springa maran. Formen hade funnits där, och även om vädrets makter hade varit emot mig hade jag satt ett prydligt personrekord.

Nåja, nu har jag ju som sig bör överkompenserat med att anmäla mig till tre nya evenemang.

Löparnas kväll på stadion 9 augusti: 10.000 meter på bana. Mål: under 37.30
Stockholm Halvmarathon 15 september. Mål: under 1.25
Lidingöloppet 29 september. Mål: Medaljtid (under 2.15).

Målsatt och klart, inga konstigheter.

INSTÄLLT

Yep, så blir det. Förkylningen ger inte med sig och jag har redan nu gett upp alla tankar på start i morgon. Månne skulle jag kunna släpa mig runt, men med risk att förvärra läget och absolut inte på en tid jag skulle vara nöjd med. Att prognosen dessutom är blåsig, regnig och en temperatur på 8 grader gjorde inte beslutet svårare.

Det är ju bara ett lopp, och sådana kommer det fler av. Men visst är det surt som satan. Och det kändes så pass surt att jag omedelbart anmälde mig till Lidingöloppet. Oops.

Ny blogg!

Lisa Ström på Kadens har i blogginlägg rört om lite i jämställdhetsfrågorna i sporten. Äntligen säger jag. Nu har Lisa tagit ytterligare ett steg och startat en blogg på ämnet: Osportsligt. Självklar läsning och en ny favorit i blogg-rollen till höger på Cykelmuppar.

Förkylning i stallet

Satan! Efter att ha varit frisk sen i januari åkte jag igår, fem dagar före marathonstarten, på en förkylning. Vaknade med halsont igår morse och idag låter jag som en kraxande korp. I morgon blir något av en ödesdag, fortsätter det att försämras ser det inte ljust ut.

Huskurer, Yoga, kvacksalveri - alla tips för ett snabbt tillfrisknande mottages tacksamt.

Totalt suboptimal avslutning på tävlingsförberedelserna alltså. Tyckte när jag sprang en halvmara i söndags att det inte kändes lika bra som tidigare. Trots detta sprang jag på 1.36 utan större svårigheter vilket indikerar att formen är god. Jag har inga problem att jogga i ett 4.30-4.40 tempo nuförtiden, det känns helt behagligt och under kontroll. Det enda fartinslaget i söndagens pass var en fartökning mellan kilometer 11-15 då jag gick ner på 4.05 fart.

Nya prylar

Det är alldeles för få som tänker på det här med stil inom löpningen. Jag går just nu och fnular på min outfit till maran, hur den ska kunnas matchas på bästa sätt.

Igår så krånglade jag till det för mig genom att köpa ett par nya skor. Saucony Grid Fastwitch blev det. Ville helst ha ett par orangea Adidas Adios, men de var slut i min storlek och det är för ont om tid för nätorder om jag ska hinna springa in dem.

Så det blev ett par bjärt gröna dojor som väger in på 222 gram. Det är 43 gram lättare än mina Adidas Adizero Boston som jag sprang med förra maran. Tänk då att jag springer 30.000 steg under en mara ungefär så innebär det 1290 kilo mindre att lyfta.

Tyvärr väger jag väl själv cirka 1,5-2 kg mer... Förhoppningsvis är det dock muskler och inget annat.

Matchningen kvar att göra är att köpa ett löparlinne, helst i grönt då så att jag syns ordentligt. Har inte hittat något riktigt bra ännu, men jag har ju en vecka på mig. Om inte annat så kanske de säljer något på Marathonmässan där man hämtar ut nummerlappen.

På lunchen ska dojorna testas. Återkommer med utfall!

Sen senast

Så efter min 36,5 km monsterrrunda har jag så smått börjat finslipa formen. Har kört kortare pass, men med kvalitetsinslag i varje pass. Någon form av fartökning eller intervaller. Förra torsdagen körde jag en stege med 200+400+600+800+1000 meter i hög hög fart. Sen på lördagen var det en halvmara med fartökning sista 5 km. Tiden på halvmaran blev 1.33 ungefär och sista 5 gick på runt 21 minuter. Så igår var det lite knapert med tid så då sprang jag två stycken 4-minutersintervaller på 3.30 fart. Följer Lunkans devis om att även lite är jävligt mycket mer än ingenting.

Nu är planen att springa varannan dag ungefär med sista längre (20+) passet i helgen. Sista riktigt hårda intervallerna blir i morgon eller på fredag. Sista veckan blir det finlir med lite fartlekar för att behålla känslan i kroppen och inte såsa ihop totalt men mest ska jag bara jogga.

När det här är avklarat, då ska jag banne mig cykla lite också.

Också ett slags genrep

Idag slog jag på stort, mitt längsta löpträningspass någonsin. 36,5 kilometer blev det i något som kan kallas god fart. 2.53 blev tiden och kilometerfarten därmed cirka 4.45.

Var så crazy att jag faktiskt tog med mig lite energi på träningsrundan. Två gel och en halv lite sportdryck gjorde susen. Kände mig inte alls så mentalt slut som jag gjort på tidigare långpass. Nu kunde jag hålla fokus, och därmed också fart, hela vägen.

Hade jag fortsatt i samma tempo hade maran idag klarats på cirka 3.20. Det är ett bra besked inför prövningen om tre veckor. 3.15 helt klart ett realistiskt mål.

Snart är jag på bilisternas sida

Jag har snart svängt helt och hållet, från att förakta bilisterna i trafiken till dito känslor för cyklisterna.

För 6-7 år sedan var jag ofta arg på bilister när jag cyklade till och från jobbet. Det kan jag fortfarande vara, men mycket mer sällan. Då viftade jag med näven och slängde ur mig fulheter till bilister som t.ex stod parkerade i cykelbanan.

Sen så för ett par år sedan bestämde jag mig för att lugna ner mig. Till viss del var den en effekt av att jag höll på att bli nedslagen av en skogstokig taxichaufför efter ett väl motiverat finger från min sida. Det gav mig insikten att min aggressivitet, hur befogad den än kunde vara, bara kommer leda till dåliga saker. Särskilt för mig själv.

Jag anammade istället hållningen att försöka vara positiv. Tänka att oavsett om du är bilist, cyklist eller gångtrafikant så ska vi samsas om det gemensamma utrymmet och visa hänsyn. Alla kan göra, och gör, fel ibland. Det är ju oftast inte hela världen och om vi ler och vinkar lite så kanske vi alla tänker efter lite mer, är lite försiktigare, nästa gång. Det funkade bra för min egen del. Jag var gladare, och därmed trevligare och mer hänsynsfull, i trafiken. Jag blev inte på dåligt humör utan det överlät jag till de surpuppor som finns därute, som sen fick åka hem och stå ut med sig själv och sin ilska hela kvällen.

Men nu har jag nästan svängt och tagit bilisternas parti. Visst finns det bilistpuckon, men undrar om inte cyklistpuckona snart är fler. Det är så många pendlingscyklister som kategoriskt bryter mot trafikregler. Och som inte det vore nog så blir de framför allt helt bindgalna när sen någon stackars bilist råkar göra ett misstag.

Hur många stackars bilister ser jag inte som försöker göra en högersväng samtidigt som horder av cyklister cyklar om på vardera sida och viftar med näven, suckar och himlar med ögonen. Jag ser hur den halvdesperata bilisten försöker hitta en lucka där de faktiskt kan svänga och inte bli stående mitt i korsningen, samtidigt som de inte vill köra på någon. Så klart. För det vill ju inte de flesta bilister. Cyklisterna å sin sida, visar ingen som helst förståelse för att bilen faktiskt också vill komma fram till sitt mål och inte bli stående i en korsning där de förstör trafikmiljön för alla, bilar, cyklister och gående.

Samma cyklister flyger också förbi rödljus som de bedömer att de inte spelar någon roll att de cyklar förbi. Men sen när en bilist gör en lite tokig manöver framför dem så är det som hela helvetet bryter lös. Själva har cyklisterna både omdöme och rätt att tolka trafikregler lite som det passar dem, men om en bilist gör ett misstag så behandlas de som att de var ute efter att medvetet mörda cyklisten.

Jag är själv givetvis inte fläckfri, jag bryter mot trafikregler emellanåt och respekterar inte alla stopplikter och enkelriktningar. Men jag försöker vara ödmjuk i detta och inte i nästa läge gå bananas på andra trafikanter när de gör tokigheter.

Daniel Rytz är något på spåren när han vill att vi ska kramas mer i trafiken. Mer kärlek på gatan. Helt enkelt.

Bra genrep

Årets första, och enda, tävling innan Stockholm Marathon är avklarad. Det blev en premiär med mersmak.

Målet för dagen var att springa halvmaran under 1.30. Ett högst realistiskt mål, men jag har aldrig gjort det förut så visst fanns där ett mått av nervositet. Jag var rädd för att inte orka, rädd för att gå in i väggen. Det skulle visa sig helt omotiverat.

Efter en i mina ögon toklugn öppning kunde jag vid två kilometer konstatera att jag höll 4.07 fart. Oerhört bra känsla, men jag tordes inte dra för stora växlar av den utan fortsatte hålla igen. Milen passerades på 41.30, långt under det 4.15 tempo jag satt som mål.

Vid det laget var det dock dags att gå på lite tuffare. Kunde jag springa och må så bra på 4.09 så vore det väl attans om jag skulle vägga.

Så jag drog på lite och sprang om löpare i det 4.00 tempo jag höll på andra varvets inledning. Vid 16 kilometer kändes det fortfarande väldigt bra, även om distansen började ta ut sin rätt. Vid 18 kilometer var jag för första gången ordentligt trött i motlutet upp mot Fredhäll. Men det var också det sista jobbiga på hela banan, och målet hägrade. Andra milen måste gått på runt 40.40 för vid 20 kilometer insåg jag att jag skulle komma under 1.27.

Tänkte klokt nog att "dra nu inte på någon raketspurt", för jag visste att risken för att sträcka min ansträngda vad då skulle vara överhängande. Istället tryckte jag på lite lagom och avslutade med en kilometer på 3.57.

I mål stod klockan på 1.26.33 (min klocka alltså, official race time 9 sek långsammare), ett personrekord på sträckan med 8 minuter sisådär. Och långt under målsättningen.

En riktigt bra dag helt enkelt.

Toppsöndag

Demolition och demonstration. Det blir inte bättre än så här.

Först gav jag mig i morse av på en 30 kilometers löprunda. Bestämde mig någonstans under första kilometern för att idag skiter jag i allt vad mysigt distanstempo heter. Idag ska jag springa fortare än jag någonsin gjort förut.

Sagt och gjort. Första milen på 44.25, den andra på 44.50. Halvmaran passerades på ett finfint personrekord: 1.34.10. Sen började jag svikta lite, men det blev trots allt 29 kilometer på drygt 2.10 och 4.30/km-fart genom hela runda alltså. Var duktigt trött på slutet, kanske mest för att jag började gå kolhydrattom. Hade jag fått i mig några glas sportdryck kanske jag hade hållit den här farten till 35 km.

Målet med 3.15 känns mer och mer realistiskt för varje formtest jag ger mig på. Nu blir det lite korta intervaller på torsdag innan det är dags för att Kungsholmen runt halvmaran på söndag. Då är det Sub 1.30 som är det självklara målet.

Sen drog jag iväg och demonstrerade. Släpade med Miss P på vad som för alltid kommer vara hennes första firande av arbetarklassens högtidsdag. Första maj var helig under min uppväxt. Då fick vi skrika ramsor om Ronald Reagan och vi fick känna att det där bojkottandet av Coca-Cola och Shell, det var vi inte ensamma om och det kanske ändå ändå gav lite resultat.

Nu har det chanserat en smula. Jag tog på Penny hennes Adidas-outfit, stannade på McDonalds på vägen dit. Sen satt jag där, med min Cola, mina strips, i mina märkesjeans och märkesbrillor, och lyssnade på ord och agitation om klasskamp, de fattiga och fackföreningar. Myspys.

Den skönaste känslan

Det är inte ofta, men ibland händer det. Att jag är bäst.

Ikväll tränade jag med IF Linnea och jag är van att det åtminstone finns en handfull snabblöpare med som sätter mig på plats, ibland rejält så.

På schemat ikväll stod kort backe, upp och ner under 20 minuter. Redan från start kände jag mig ganska stark och hängde på i täten. Efter 7 av vad som skulle bli 16 varv gick jag om ledaren och sen körde jag på och fick rentav en lucka. Med luckan växte både moral och pannben och benen kändes bara bättre ju längre jag höll på.

Visst kan jag hitta förklaringar, de bästa var säkert inte där ikväll. Men det spelar ingen roll, för det var kul att vara bäst. För en gångs skull.

Distansrekord

Så där ja. Då har jag slagit personligt rekord i träningslöpning. Dagens 32 kilometer avverkades i ett fullt godkänt 5.05-tempo som lämnade mig en smula trött, men långt ifrån slutkörd. Hoppas hinna med ytterligare 3 30+-pass innan det är dags för maran och distansen ska kulminera på 35 km som beräknas löpas den helgen 12-13 maj.

Idag hade jag med mig sällskap på rundan och det är snabbt konstaterat att 2.45h löpning känns mycket kortare när man kan tjattra bort det med en snacksalig kompis. Elin är dessutom en väldigt bra löpare vilket gör det dubbelt så kul. Hennes senaste marathonlopp slutade med en topp-100 placering. Jag kan inte riktigt stoltsera med sådana meriter.

Fortlöpande

Sen vi sist hördes har det blivit tre fina pass.

I fredags blev det 25 kilometer på 1.57 vilket ger drygt 4.40 fart. Halvmaran passerades på 1.38 ungefär så det är ett stabilt och bra tempo. Och det var mersmak.

Sen hade jag hela tre vilodagar vilket inte kan skyllas på annat än motivationsbrist och bakfylla, men igår var jag på't igen. Det blev 13 kilometer utan större plan än att ha med en rejäl fartökning någonstans under passet. Det blev efter 8 kilometer då jag drog på ordentligt i två kilometer. Milen passerades på 44.24 och då gick de sista två kilometerna på 7.35. Sen joggade jag lugnt hem för en totaltid på runt 57 minuter.

Så idag så tog jag och packade ner Miss P i barnvagnen och sprang 7 kilometer lagom till hennes lunchlur. Tanken här var bara att springa lite lugnt. Men nu verkar lugnt inte vara min grej så jag tryckte ändå på lite granna och höll ett fint 4.48 tempo. Och det är inte med någon fräsig joggingvagn utan Emmaljungastridsvagnen.

Apropå cykel, för det finns ju ändå där, så satt jag som klistrad framför upplösningen av Amstel Gold Race i söndags (en anledning till att jag inte tränade då...). Och vilken avslutning det blev. Freire är ju min absoluta favoritcyklist ända sedans hans magiska första VM-seger. Hade han hållit hela vägen hade det här varit nästan lika magiskt. Nu blev han inhämtad precis på slutet, men ack vilken hjälte han är.

Något för mig?

I tisdags körde jag vi på löpträningen korta intervaller, det vill säga 200 meter följt av 200 meters joggvila. Proceduren upprepades 16 gånger. Jobbigt liksom.

För mig är lite hela poängen med 200-metersintervaller att man verkligen springer fort. Hur lång vilan är känns inte riktigt lika viktigt. Det gör inget om pulsen sjunker ordentligt mellan intervallerna, jag tycker t.o.m att den ska det, för jag kör nog med tröskelpass ändå.

Andra resonerade inte lika och jag hamnade lite på efterkälken, trots att själva intervallhastigheten jag höll nog var bland de snabbaste i gänget. Många sprang istället mycket långsammare under intervallen, men klart snabbare under själva joggvilan.

Sen var det en del som nog inte kunde springa jättefort, fastän de är ganska snabba över längre distanser. Det förvånade mig, även om det kanske inte borde det. Det är ju en helt annan löpning när du ska ligga på 2.55 fart än när du ligger på 4.30 per km. Och det kräver stort fokus och en jävla attack i löpningen, i alla fall från mig.

Hur som helst, korta intervaller var en kul variation, men inget jag kommer lägga krutet på direkt.

Första bilderna från Tadzjikistan

Grejerna till Tadzjikistan är som tidigare meddelats framme, och av bilderna från Bakhrom har de redan kommit till användning.

Jag blir rörd av den frikostighet som flera i vårt avlånga land visat upp. Bakhrom, klubbens starke man på plats, skickar också sina djupaste tack för den generositet som ni visat.

Kul, särskilt för kidsen, som får se lite pro ut i full teammundering, må så vara att det är CK UNIs mundering.

Ingen kan göra allt, men alla kan faktiskt göra något som betyder något. Och det visar det här initiativet med största tydlighet!

Tack igen!

Riktig distans

Riktig distanslöpning börjar man, enligt mig, prata om när man når distanser om 30 km eller längre. Idag sprang jag precis 30 km, inte en meter längre. Så efter 21,1 km (japp en halvmara) på 1.36.55 i torsdags och 30 km på 2.24.29 idag så kan jag känna att jag gjort ett gott löpverke under påsken. Snittfarten blir 4.49 - pas mal.

Stenhårt.

Så fredag och söndag bjöd på lite mer ostrukturerad träning. Var nere i södern och hjälpte ärkemupp Sundewall att flytta till nya trakter och bli Västgöte. Fy för den lede. Passade där också på att se mig om i Vänersborg som var en ny bekantskap för mig. Det är fint vid Vänern kan konstateras och jag fick mig förutom 12 härliga kilometers löpning också en pratstund med en skygg fågelskådare (som mest verkade lite smått förskräckt över min morgonentusiastiska konversation).

Så igår var det dags för intervaller med IF Linnea igen. 5 varv runt sjön Trekanten som mäter 1,7 kilomter stod på schemat. Upplägget var 1+1+2+1 varv med 45 sekunders vila. Mer tröskelpass än stenhårda intervaller egentligen som ni hör. Farten i vår lilla, till slut, tremannagrupp, var god och jämn. Runt 3.55 i snitt på samtliga varv. Inte långt efter förstagruppen som låg på 3.45-3.50, och den gruppen innehåller idel 36-38 minuters löpare - på milen alltså. Så jag är väldigt nöjd med formen i det här läget.

Nu kommer en påsk och därmed gyllene läge för distansträning, vilket behövs. Pratade med en snubbe igår som berättade att han var uppe på 33 km på distanspassen. Urk säger jag som ligger en knapp mil efter på mina.

Fan fan fan. Måste. Springa. Längre.

Och vet ni vad, på annadagen kanske jag ska cykla lite.

Tadzjikistan - leveransen avklarad!

Så där ja! Nu är de prylar som flera av er så generöst skänkt framme i Tadzjikistan. Efter lite om och mycket men har Bakhrom, mottagaren, också lyckats få dem genom tullen utan att behöva betala något för införseln.

Jag och våra Tadzjikiska vänner skickar sina varmaste TACK! till alla ni som bidragit.

Bilder och mer info kommer!

Det tar och det känns

Dagen efter mitt episka kilometerintervallpass så var jag på't igen. Denna gång med lite snabbdistans. Tanken var 12-13 km med en 5 km farthöjning. Då jag inte är så mycket för farthöjningar i "tänkt tävlingsfart på marathon" eller liknande så körde jag en farthöjning Jesper-style = allt vad jag kan.

Så det blev en 5 km lång intervall som påbörjade 5,5 km in i passet. Den gick på 19.55 vilket jag är väldigt nöjd med. Hade en dålig period under km 4 då jag funderade på varför jag gör det här, men men med 3.52 på sista kilometern lyckades jag pressa mig under de magiska 20.

Sen vilade jag en dag för att på lördagen ge mig ut på ett distanspass på 24 kilometer. Denna gång på 5.03 tempo vilket kändes förhållandevis bra. Sista 5 km gick jag dock tom på både vätska och mat. Det är nog tyvärr dags att ta fram vätskebältet...

Homo vs. Hetero - cykelsverige rasar.

Ha!

Äntligen har vi lite intressanta debatter i cykelsverige.

Lisa skrev häromdagen ett kanonbra inlägg på Kadens, där hon ondgjorde sig över ett larvigt fotografi på vilket cyklister framställdes som manliga och fotbollsspelare som gay. Givetvis är de ju totala motsatser till varandra, är man manlig är man inte gay. Basta.

Och sen så kommer Team Mumien på sin blogg och skriver ett larvigt inlägg som befäster precis hur viktigt Lisas inlägg i debatten var. På Team Mumien var rubriken först (innan ändring) "Vem är mest gay?". Nu har den, efter undertecknads kommentar, ändrats till "Vem är mest hetero?". Lite kul att de ändrade rubriken, men lite sorgligt att de inte fattade vad jag menade med att inlägget var larvigt. Jag menade inte att det var taskigt att hoppa på bögarna, jag menade att det var larvigt att vara så ängslig och hålla på och sätta sexualetiketter på vissa uttryck.

Jag vet inte hur många bögar som är trötta på att associeras med pride-tåg, schlagereufori och Tina Turner. För sånt vet vi ju alla att alla bögar gillar, eller hur. För bögar har det nämligen slumpat sig så konstigt att de är på samma sätt, gillar samma saker och beter sig på samma sätt. Allihop. De kavlar t.ex upp cykelbyxorna och sätter upp benet på bakhjulet.

Jag har också varit sexualängslig, jag har också kallat vissa beteenden gay. Men då var jag typ 16 år och en liten osäker tonåring. Liten är jag fortfarande, men nu medelålders och lite mindre ängslig.

Jag har inga som helst problem i att man skämtar om saker och även jag kan se det roliga i bilden i Team Mumiens blogginlägg (för det ser ganska roligt ut när man kavlar upp cykelbyxorna och sätter upp benet på cykeln). Men den här gay/o-gay grejen som de gör av det - nja.

Jorå så va fan

För första gången på länge så tog jag mod till mig att köra lite kilometerintervaller på typ max - med fyra minuters vila. Visste att jag inte skulle orka så många, men jag tog sikte på 3 och farten skulle helt enkelt vara så hög som möjlgt för att kunna fullfölja hyggligt bra. Och det gick riktigt hyggligt faktiskt.

Intervall 1: 3.27 min
Intervall 2: 3.17 min
Intervall 3: 3.37 min.

Var framförallt nöjd med intervall två som gick överraskande fort. Kommer ihåg ett kilometerlopp på bana i Tadzjikistan där jag försökte maxa för en bra kilometertid och vill minnas att jag då hade 3.15 (eller var det 3.10). Hur som helst, det jag gjorde idag var alltså inte långt ifrån den tiden. Och det var som intervall nummer 2.

Så nu känns helt plötsligt tanken om en sub 1.30 tid på Kungsholmen runt med ens mer realistisk.

En vecka på ön

Så jag har varit på Teneriffa för rekreation och barnpoolshäng.

Hamnade på värsta pensionärs-/invalidhotellet i Puerto de la Cruz vilket passade oss perfekt. Absolut 0 konkurrens om barnpoolen. Desto hetare att få bästa solstolen, det gällde att hänga på låset. Detsamma gällde för frukosten.

Det blev sådär halvmycket tränat, men hann i alla fall med tre löppass i backig terräng. Det kändes bra, förvånansvärt bra. Särskilt att springa uppför. Varje runda innehöll ett avsnitt med 2,3 km uppför och cirka 100 höjdmeter. Det är inte något man bara småjoggar uppför vet ni som provat. Hur som helst så hade jag inga problem att hålla 5-minutersfart uppför detta motlut. Och sista dagen sprang jag en runda, med backen inkluderad, på totalt 4.24 tempo.

Väl hemma igen är jag nu inspirerad att träna lite hårdare. Inte mer, men hårdare. Så idag blev det backintervaller fram och tillbaka över västerbron. Fan det var jobbigt. Jag är i så pass bra slag nu att jag kan köra riktigt satans hård fart. Flera gånger. Det börjar helt enkelt likna något som kan kallas vid form.

Nytt längdrekord

Såja, nu börjar det bli lite ordning på löpningen igen.

I tisdags var det träning med Linnea och vi körde 4x15 minuter progressivt. 4.30, 4.15, 4.00 och sen upp till. 4.15 var tempot för dagen. Jag hängde med och kände mig bra i 45 minuter. Men sen började jag få lite ont i vaden så jag släppte och joggade mitt eget tempo sista 15 minuterna.

Fredags var det finlöpning i största allmänhet för att igår köra ett rejält distanspass. Det blev 25 kilomter på 5.14 tempo. 25 kilometer på 5.14 gör att jag blir trött, även om det inte känns så de första 15 kilometerna. Det maler liksom kraften ur en och det är väl därför distansträningen är så jävla viktig inför ett marathonlopp.

Nu åker jag till Tenerifa en vecka och hoppas därmed komma hem lite mer vackert brunbränd för de första vårpassen i Sverige.

Tillbaks till intervallträsket

Har provat på något så ovanligt som att jobba den här veckan. Det har sina fördelar för då kan man träna effektivt på lunchen.

Sprang ner och sprang (hö hö) lite löpbandsintervaller alldeles nyss. Första gången på länge som jag körde lite strukturerade intervaller och det kändes hyggligt bra, även om jag tycker att mitt löpsteg i hög fart har chanserat.

6x4 min med 1 minuts vila på 4.00 tempo blev det. Fullt kontrollerat och hade jag haft tid hade jag nog utan större svårigheter orkat med 10 stycken vilket är tanken att jag ska köra längre fram. Dessa ska varvas med pass då jag kör kilometerintervaller på 3.30 fart eller snabbare med lång vila. Krydda med lite backintervaller så har ni mitt intervallschema klart. Sen lite distanspass på det så har man ett komplett marathonträningsprogram. Det är ju inte så jävla svårt liksom.

Det lunkas på

Löpningen fortsätter utan mer plan än att få till ett distanpass i veckan. Så gångna vecka sprangs det tre gånger 6+8+20 kilometer. De 20 på söndagen var en angenäm upplevelse. Stabilt "dryga 5" tempo som är behagligt, även om det såklart blir jobbigt efter 15 kilometer.

Jag tar det försiktigt som fan, för jag känner att mina vader är klena och känsliga.

Sen så satte jag mig på cykeln för första gången på länge. Och inte skulle det ens tränas utan för en gångs skulle cykla 6 kilometer till jobbet.

Herre
Jävla
Gud

Vad jobbigt det var! Alltså det är ingen fel på min kondis, men lokal kapacitet för cykel är som utplånad. Jag tryckte på i vanligt tempo på pendlarmonstret och kände efter några hundra meter hur syran smög på. Inget ont i det, eller jo, massa ont. Vanligtvis kan jag hantera att ligga där på gränsen ganska länge, men nu surnade benen till stopp inom bara någon kilometer. Pinsamt.

Blev omcyklad av en dam på en monark. Så illa var det.

Cykelmupparna lagar mat i TV

Ni har väl inte missat yours truly när han lagar mat i TV4 den här veckan. Gå isåfall ögonaböj in på TV4Play och titta!

På längden

Min väg mot någon slags form kantas av ideliga förkylningar. Inga stora grejer, men tillräckligt för att skrämma mig från träning i några dagar.

Hur som helst. Fick till fyra fina, om än korta, löppass förra veckan innan snoret slog till. Vilade därför måndag-torsdag men testade lungorna, med gott svar, på fredagskvällen. Efter en lugn lördag så bestämde jag mig därför att damma av längdskidorna för första gången sedan mitt vasaloppsdeltagande 2006.

Det var ingen angenäm upplevelse. Kondisen och benen är ju helt ok, så uppförsbackar var ett välkommet avbrott till den annars ohyggligt plågsamma stakningen. Lägg till ett närapå obefintligt glid förstår ni att den där känslan aldrig riktigt infann sig.

Fick till 20 kilometer, och i morgon kommer jag ha ont både här och där.

Veckan som varit

Mitt vadproblem var lindrigare än befarat, men det blev trots detta en hel veckas vila. Nu har jag smugit igång med träning igen, men denna gång ska jag fan ta det lite lugnt. Det suger att ta det lugnt. Jag kommer hem från träningspass endast delvis tillfredställd och inte alls särskilt trött. Visst, det räcker för att sätta igång lite endorfinproduktion så humöret får sig en skjuts uppåt - men det där härliga tröttpirret i benen lyser med sin frånvaro.

Två stycken 5-6 km pass har det blivit med lite backspurter. Jag känner att det ligger någe skit där i vaden och därför får jag hålla det på den här nivån för närvarande. Nästa vecka, om gud vill, ökar jag distansen med 1-2 km per pass.

Det blir seriös vinterträning de kommande dagarna då jag tar med mig Miss P och åker till Umeå. Där är det kallt och snöigt har jag hört.

Tack igen!

Denna gång till....


Som så generöst har lovat att stå för frakten till Tadzjikistan. Jag skulle gissa att vi nu har en 70-80 kilo saker som jag hoppas kommer iväg i månadsskiftet eller strax därefter!

überambitiös

Haft en fin träningsvecka enligt plan vilket ser ut som följer.

Tisdag: Löpning i grupp - intervaller (denna vecka backintervaller)
Fredag: Löpning på egen hand, planlöst, med styrkeövningar, ca 1 timme
Söndag: Distanslöpning, minimum 20 kilometer.

Dagens distans fick dock brytas efter 19,25 kilometer då det högg till i vaden. Inte bra. Jag har fan problem med mina vader när jag springer. Fram tills dess var tempot bra och jag låg på precis på 5.00 fart, utan större problem.

Nu får vi se hur vadsituationen utvecklar sig...

Stort tack till....

Mikael

Lars

Trimtex

Kadens

Göran

Mats-Olov

Joachim

Alla dessa har de senaste veckorna bidragit till insamlingen till Tadzjikistan.

Det börjar bli en ansenlig mängd prylar!

Återuppstånden

Såja. Jag lever.

Det har, som märkts, varit si och så med bloggandet. Det kan väl bli så när man går in på sitt 7e år som bloggskrivare. Ja, se på fan. Jag har faktiskt skrivit på denna blogg från 2006-2012. Från lite lönndryg vätterncyklist till hyggligt vältränad wannabe. Mer har inte hänt på 6 år.

Men vad har hänt sen sist.

1. Vi var på mässa och sålde böcker och där sålde både den första och andra bra. Vi hade en fotoutställning också som inte sålde lika bra. Men det gör inget för syftet var i första hand att ge montern en snygg inramning - och det tycker i alla fall jag att vi lyckades med. Responsen på böckerna är underbart härlig. Det känns faktiskt som vi gjort något bra. Sen är det en ekonomisk framgång också, för nu har vi faktiskt snart sålt 4.000 böcker. Vem trodde det?

2. Jag var sjuk. Jag misstänkte mykoplasma för jag hostade i cirka fem veckor men var under de sista tre i övrigt helt frisk. Försökte mig på lite löpning varje vecka, men det var inte förrän till jul som jag började träna på allvar.

3. Jag har börjat träna på allvar igen. Fick ihop sex löppass under julen och har fortsatt på inslagen bana.

4. Jag har upptäckt tjusningen med löpträning i grupp. Inga konstigheter egentligen, men precis som på cykel så kan i alla fall jag träna snabbare och hårdare i sällskap av varandra.

5. Jag har sprungit mitt första långpass på länge. Idag faktiskt. 22 kilometer i sällskap av före detta kollega. Fantastisk löpardag och ännu mer fantastiskt att det kan kännas så bra att springa så långt i hygglig (5.10) fart. Känner mig inte så värst sliten. Och inte så hungrig heller.

6. Jag går på diet. Vågen visade på närmare 72 kg efter jul, trots högst blygsamt frossande. Inte ok, nu ska vi ner till mer drägliga 68 illa kvickt. Och sen deffa lite senare i vår för att kanske nå en matchvikt runt marathon 2010's 65 kilo.

Det kommer nog bli lite mer sparsmakat bloggande under våren. Motivationen är inte lika stor som förr - men emellanåt kommer det uppdateringar!