Toppsöndag

Demolition och demonstration. Det blir inte bättre än så här.

Först gav jag mig i morse av på en 30 kilometers löprunda. Bestämde mig någonstans under första kilometern för att idag skiter jag i allt vad mysigt distanstempo heter. Idag ska jag springa fortare än jag någonsin gjort förut.

Sagt och gjort. Första milen på 44.25, den andra på 44.50. Halvmaran passerades på ett finfint personrekord: 1.34.10. Sen började jag svikta lite, men det blev trots allt 29 kilometer på drygt 2.10 och 4.30/km-fart genom hela runda alltså. Var duktigt trött på slutet, kanske mest för att jag började gå kolhydrattom. Hade jag fått i mig några glas sportdryck kanske jag hade hållit den här farten till 35 km.

Målet med 3.15 känns mer och mer realistiskt för varje formtest jag ger mig på. Nu blir det lite korta intervaller på torsdag innan det är dags för att Kungsholmen runt halvmaran på söndag. Då är det Sub 1.30 som är det självklara målet.

Sen drog jag iväg och demonstrerade. Släpade med Miss P på vad som för alltid kommer vara hennes första firande av arbetarklassens högtidsdag. Första maj var helig under min uppväxt. Då fick vi skrika ramsor om Ronald Reagan och vi fick känna att det där bojkottandet av Coca-Cola och Shell, det var vi inte ensamma om och det kanske ändå ändå gav lite resultat.

Nu har det chanserat en smula. Jag tog på Penny hennes Adidas-outfit, stannade på McDonalds på vägen dit. Sen satt jag där, med min Cola, mina strips, i mina märkesjeans och märkesbrillor, och lyssnade på ord och agitation om klasskamp, de fattiga och fackföreningar. Myspys.