Johan Månson har varit i Italien över påsken och rapporterar nedan om ett episkt träningspass. Ser ut som lång läsning, men klart värt. Blir du inte cykelsugen efter ha läst detta så lär du aldrig bli det.
Det är en sval påskdagsmorgon – åtminstone med italienska mått, mätt. Efter dagar av sommarvärme och sol har vi plötsligt svala vindar och mulet väder. Cyklisterna som står i klungor utanför Bar Roma är klädda i toppluvor och benvärmare. Jag borde kanske anat oråd när jag ser raderna av blänkande nya Time, Cervelo och Pinarellos med maffiga, svarta, högprofil hjul, men efter 10 dagars träning och en begynnande form, kan man drabbas av hybris. Det ser ut som pre race bilder från Cyclingnews.Com, tänker jag när jag hälsar på cyklisterna. Där står Parker Pre, Ali Verti, Tarducci och några andra duktiga amatörlag från Versilia och samtidigt som jag försiktigt ställer mig bland ”amatörerna” de som inte har klubb ställ och högprofil, glider den stenhårde kaptenen, Guiseppe, för Cicli Maggi upp. Förra årets tempomästare för amatörer. Med sig har han två andra uttryckslösa, muskulösa killar med svarta glasögon på sina små FWR hojar. De nickar och pratar lite med några av de andra lagen.
Ut från Bar Roma kommer så ledaren, Massimo, med sig har han sin äldre bror, Franco. Massimo har cyklat 2 försäsonger på ”try out” för olika proffslag men inte platsat. Han är fårad och solbränd – som alla den här dagen, och utan hjälm. Som många andra den här dagen. Han kliver upp på sin Cannondale med Lightweight och så rullar vi ut ur stan mot den breda, platta kustvägen. Vi ska hämta upp Petacchi. Vi ”ofrälse” tar platserna längst bak. Jag kurar i
blåsten och tittar ut över havet och den blygrå himlen. Hela tiden möter vi andra ”gruppos” som
vinkar och hälsar. Massimo och Franco håller farten och täten, fastvuxna på sina cyklar som cyklande cowboys, ungefär. Så ringer Massimos mobil – Petacchi är på g. Vi ökar farten och sträcker på oss lite extra. Och där, mycket riktigt– lite längre bort på den breda landsvägen kommer den långe, smale Petacchi. Han har 2 svartklädda killar med sig på svarta Pinarellos
– mycket effektfullt – som sällskap. Petacchi är säkert i slutet av sin karriär och har inget motvapen mot den unge Cavendish raketspurter som han tränat upp efter år som bancyklist, men han är ändå Petacchi. Och han har redan vunnit 8 etappsegrar i bra lopp den här säsongen…
Petacchi har LPR dress utan benvärmare och sladdriga, tunna armvärmare. Runt huvudet har han en ”krona” av blå ull, ett gigantiskt svettband/öronvärmare. Han bänder sig fram på tunga växlar på en ny blå/vit prototyp de Rosa som ska vara ännu styvare för att matcha hans kraft och körstil. Så här i början på passen verkar han arg, sur och inte alls kompis med sig själv eller hojen. Han nickar kort åt Massimo, och sen tar han spets – pang, utan förvarning eller uppvärmning är vi uppe i 40 km/h.Solen bryter plötsligt fram ut molnen och Petacchi som står upp och mosar på badar i solljus som en strålkastare. Cyklisterna som möter oss eller blir omkörda ropar: Ale, Ale Forza! Grande campione! Petacchi bara tittar rakt fram, och borrar sig
framåt i motvinden på den breda, platta kustvägen upp mot Ligurien. Rödljusen rusar förbi, som tur är kan jag alla hål och faror på vägen, så jag kan bara njuta och ta hjul.Solen bryter fram på allvar efter en timme, vi har snittat 40 km.
Jag har lyckats förstå att de duktiga amatörerna och exproffsen är här för att sparra Petacchi för Girot. Inga berg, bara branta kullar och småberg och hög fart på slätan – i fyra timmar och utan hänsyn till den allt mer tilltagande helgtrafiken på vägarna. Mina tankar störs av att min granne ropar: Cuorto me dura (kort men hård), 24%!! Vi svänger plötsligt in till första backen, en liten
trång, slingrande, asfalterad cykel väg genom lövskogen upp mot ”himlen”. Alla går in full fart,
axel mot axel, man hör flåsningarna och ropen. De svartklädda killarna tar täten med Petacchi bakom. De är fruktansvärt brant, framhjulet lättar hela tiden och jag försöker stå och sitta som de andra, de som är vana vid + 20 stigningar. Lungorna skriker och mjölksyran kommer smygande, men så är vi äntligen uppe och racet går vidare, för det känns inte som träning direkt. Och de andra killarna är sammanbitna och tysta numera… Efter 2 timmar har jag börjar räkna ”hjälmar och mössor” – hjälmarna faller mest bort, men också några mössor. Vi är ca trettio kvar. 8 av dom är ”hjälmar” Jag tar inte en enda förning och försöker att inte titta på fartmätaren. Eller klockan så mycket. Så rullar v på i 40 – 50 med de olika lagen som tar var sin förning. På nåt sätt vänjer man sig, inbäddad som man är i gruppen, det är nästan uthärdligt.
Efter 3 timmar och några mindre berg är det så dags för kaffe och coca cola. Petacchi har sitt favoritkonditori med söta tjejer som gör kaffe och hembakta kakor och små bakelser i rader.
Ingen sitter ner av oss, bara Petacchi. På nära håll är han lite trött och härjad, han är orakad men glad. Han börjar skämta med sina kompisar medan han äter små fyllda canelonis och dricker sin espresso. Hans bara armar är fulla av sårskorpor och ärr, benen likaså. Hans ena knä är lite svullet och på vänstra knäet löper ett stort vitt ärr som minne från 18:e etappen av girot för 2 år sen när han spräckte knäskålen i en vurpa på såphala bergsvägar men ändå cyklade in som topp 20 den dagen…Han är så smal tänker jag, och har nästan inga vader. Men så stark och snabb. 35 och snart pensionär i en av världens hårdaste sporter, lansdvägscykling, sitter han här i tio minuter och skämtar och skrattar och berättar om olika tävlingar. Han är nöjd med farten och oss. Idag i alla fall.
Så är det dags för finalen: vi ska köra sista timmen, 90 minuterna hem. Petacchi vill ha race
fart och ett berg, säger han och de svartklädda killarna på sina Pinarellos nickar. Vi kör ut på
asfalten igen, jag hinner se att träden i allen ut mot den större landsvägen slagit ut och att bergen långt borta har vita toppar och barnen som vi möter har fina, glansiga påskägg klädda med cellofan. Sen bryter helvetet ut.Vi är snabbt uppe i 50-60 utan hänsyn till trafik, kurvor, vägarbete eller rondeller. Petacchi piskar på; han glider upp och ned i gruppon – alltid på insidan. Det ser ut som han ler bakom sina stora, vita Silka solglasögon. Han är som en ljusgrå
rocka som glider förbi och sen piskar upp farten ytterligare. Skriken tilltar för att vi ska hitta och varna varandra. Alla är nere i bocken och benen pumpar. Det går fort. Alldeles för fort. Efter en halvtimmes tokkörning är vi framme vid Ortonovo en snäll, vacker stigning mellan vingårdar och olivträd. Farten går ned men de svartklädda är hela tiden uppe och kör ihop med Maggi och Petacchi. Vi kvarvarande hjälmar försöker haka på, men det finns ingen kraft kvar. På trötta ben rullar vi så in i Forte dei Marmi. Upplyfta, glada, svettiga. Hungriga och fruktansvärt trötta. Petacchi står säkert redan i duschen, tänker jag. En vanlig dag på jobbet. Inget mer.
//Johan Månson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar