lördag, april 18, 2009

Östgöta once more

Ok, eftersom mina loppreferat är så oerhört hett eftertraktade spiller jag ingen tid.


Kände mig mindre nervös än väntat före start, antagligen eftersom fiaskopremiären avklarades redan i onsdags, det kunde väl ändå inte gå värre idag? Och nej det gjorde det inte heller trots sega ben till en början.


Början ja. Vi var väl 80-90 man som satte av kl 14.15. Cykelcity sjukt proffsiga med sina radios. Vi uppspelta och taggade. Också Mariestad, Valhall, Värnamo och Fredrikshof mönstrade större trupper.


Så satte det iväg och första kilometrarna gick det löjligt lugnt, ingen ville krascha direkt. Sen gick det också ganska lugnt där förra årets jättevurpa hände. Sen blev det åka av. Jag var livrädd för vinden, min näsa gillar inte den. Såg vad den hade ställt till med i elitklungan som var en spridd skur av grupper runt hela banan efter bara fyra mils åkning. Jag tyckte det var jobbigt och många med mig men det var ändå kontrollerat jobbigt vilket är ungefär så mycket som jag kan hoppas på, bättre är jag inte.


Tanken var att vara offensiva från start men vi blev låsta långt bak. Det kräver lite mod att trycka sig fram i klungan på de smala slingrande vägarna. Och jag höll mig medvetet bak för tanken var att jag skulle bida min tid och eventuellt vara med och leka i en spurt.


Lite ströattacker och Göran täckte förtjänstfullt upp. Sedermera kom fler och fler ur klubben fram och gick även loss i kortare eskapader men inget fick något utrymme. Tyvärr brände vi en hel del krut på detta och när en utbrytning gick iväg med 3,5 varv kvar hade vi ingen med. Jag körde på tillsammans med Göran och vi knappade in lite granna. Gick sen ner för att mana på mannarna att nu måste vi köra, för det här är på allvar. David och Jocke körde sen stenhårt tillsammans med några Wänershofvare och det var sånär att det gick ihop igen när vi gick ut på sista varvet. Finns det något bättre än att sitta i klungan och åka förbi speakern som skriker ”och nu körs det på hårt i klungan, det till och med spricker av!” och veta att det är mina klubbkamrater som grillar de andra. Fan vad gött.


När jag insåg att det inte skulle bli någon spurt om segern gjorde jag några tafatta försök att stöta ikapp solo bara för att titta bak och finna Cykelcity och Valhall som frimärken i rumpan på mig med stängda munnar. ”Låt mig vara” skrek jag men de lyssnade inte på det örat.


Så vi gick in i allen cirka 30 sek bakom utbrytarna och jag sket i att spurta och rullade i mål vad jag tror sist av alla i huvudfältet. Enligt resultatlistan var jag typ fem minuter bakom. Det var de kortaste fem minuterna i mitt liv.

Summa summarum. Det var mer race än förra året, inget tivel om det. Mer sofistikerad lagkörning och allmänt kul. Ganska disciplinerad klunga så inga incidenter.


Bilder har jag inga. Till skillnad från under Solleröloppet så gavs ingen tid för fotograferande på denna fikaturen. Men jag är säker på att andraa har. En del bilder från elitklungan kommer under morgondagen.

2 kommentarer:

mo sa...

Ni körde otroligt bra.

Själv är jag bara bitter. På riktigt. Inte ens i gröten fann jag tröst.

Jag ska bara köra tempo hädanefter(TM).

Joachim sa...

MO! Eller MTB i vägrenen... :-)
Hammarö nästa, då sparkar vi stjärt!