Bedömd och klar

Klomp, klomp, klomp. Uppför trappan stampade jag omklädd och klar för hemfärd från jobb. Jag var på väg att hämta cykeln, då jag stötte på några kollegor.

"Du ser så cool ut varje gång du kommer och ska cykla hem."

Förvånat blinkade jag till. Hörde jag fel? Drev de med mig? Minns att jag var cykellös vid tillfället och som alla vet så ser en cyklist så mycket bättre ut i sina kläder med en cykel i sin omedelbara närhet.

"Så ni tycker inte att det ser fjantigt ut med lycrakläder?"

"Nej, du ser hård ut."

"Ja, som när du cyklade förbi mig. Jag hann knappt se vad det var. Swosh! A real super hero!"

"Haha, SuperBikeWoman. Det är du det."

Vid det laget var jag ganska förbryllad. Inser även icke-cyklister nuförtiden hur hårda landsvägscyklister är? Jag tror bestämt att jag hade slappnat av så där coolt och med ena handen på höften stod jag säkert med ett snett leende på läpparna.

Alltså hård var visst beskrivningen... Det var visst det som jag var... Alltså jag lovar - Jag tror verkligen att de menade allvar.

Lahom och halva M6 - dag 3

Tredje dagen gällde Sydhalland Runt och oj vad mina ben var slut så fort en längre backe visade sig. Jag tror bestämt att det räckte att jag informerade dem om att en längre backe nalkades, så började de släcka ner funktionaliteten hos sig. Någonstans mellan 20-30 minuter så försvann tätklungan utom synhåll och jag var mest bara glad över att slippa försöka hålla skenet uppe. Det var en märklig dag. Nedför, på platten och i så korta uppförsbackar att jag kunde utnyttja energin som jag hade med mig in i dem, var jag helt okay. Jag hade till och med mina ljusa stunder i fronten av den massiva klunga som bildades. Fast så var det det där med uppförsbackar som var lite längre. För att använda ett slitet uttryck, jag sjönk som en sten i fältet och eftersom jag trivdes ganska långt fram i klungan, så passerade i princip alla mig varenda gång jag segade mig uppför ett längre backskrälle (verkade det som i alla fall). Inte krävdes det så mycket lutning heller innan jag kände att benen protesterade. Som tur var, så var det färre mastiga uppförsbackar denna dag.

Det lottades som sagt ut en del vinster varje dag och vanlig ordning så räknade inte jag med att vinna något, men det verkar inte stämma så bra längre. Förra året i Kävlinge, så vann jag en tröja. Visserligen oanvändbar för mig, men bara det att jag vann den var ett otroligt steg framåt. Sedan i Eslöv under Gran Fondot vann jag ett par däck, visserligen väldigt ljusblå, men fullt användbara på någon cykel inomhus eller under årets mörkare period, så de inte syns så mycket (i alla fall om de skulle sitta på mina cyklar - alltså ljusblått fungerar inte där). Nu vann jag igen och den här gången var det ett pris som passade mig hur bra som helst. Jag fick en fristart i Kungsbackas Gran Fondo och dit hade jag ändå tänkt att åka.


En liten reflektion bara. Då jag lätt kunde ta med mig cykeln uppför backar eller smidigt kunde hantera den genom en serie kurvor tänkte jag att det är verkligen en bra cykel. Den har de egenskaper som jag eftertraktar och den gör arbetet lättare för mig. Då jag däremot inte hade någon kraft i uppförsbackar eller var tvungen att släppa rullen (bakom JonW och Inge till exempel), så tänkte jag genast att det här måste jag bli bättre på. Jag måste bli starkare, uthålligare, tåligare, etc. Ser ni mönstret? Bra utfört arbete - bra cykel. Dåligt utfört arbete - inte tillräckligt bra ryttare. Alltså det här kan bli ekonomiskt lönsamt för mig, för jag kan inte direkt köpa mig till bättre egenskaper som cyklist på samma sätt som jag kan köpa och uppdatera utrustningen och den är ju bra som den är. Blygsam? Nej, nej, inte alls. Bara ekonomiskt förutseende.

Mer om hår. På benen

Provade epilera mina ben i förrgår. Det tar tid när lurvet fått ordentligt fäste men i efterhand kan konstateras att det var mödan värt. Även om viss efterrakning med hyvel krävdes. Så här 2 dagar efter proceduren kan nöjt noteras att benen fortfarande är nyrakat lena. Det är ju annars i detta läge som den där förhatliga stubben börjar förstöra känslan av sammetslena ben.

Pröva själv.

Äntligen någon som erkänner

Fan vad gött. Ricco nekade ett tag men kom på bättre tankar och erkänner EPO-användningen.

Men att misstaget var hans allena tror jag inte ett dugg på. Och förklaringen "After the Giro, I had no plans to go to the Tour, and that is why I have taken the substance," Riccò said. "I made a mistake of youth."

Jag menar Ricco, om du nu inte skulle till Touren - then why did you taaaake it? Det går liksom inte ihop. Man tar inte EPO för att ligga hemma på sofflocket utan man tar det för att cykla som en jävul uppför bergen.

Antagligen gav de honom en variant (2:a generationens) av EPO som de trodde inte skulle kunna upptäckas. Och mycket riktigt gav ju flera tester negativt utslag. Halveringstiden av de nya EPO-läkemedlen gör ju också att man inte behöver ta dem lika ofta och därför kan Ricco mycket väl tagit det redan innan touren startade. Kanske spekulerade man i att "om jag tar det lite innan kommer det vara mer svårspårat vid start" - vad vet jag.

Hela historien visar också att myckna tester är ett måste för att komma tillrätta med fuskarna. Dopningspolisen hade ju också fokuserat på Ricco - och det var antagligen inte helt utan grund som den bedömningen gjordes.

Men återigen, tack för att du erkänner Ricco. Synd bara att du inte har vett att ta med dig övriga skyldiga i fallet. För jag tror inte att du injecerat på egen hand.

Läs mer här och här

PBK rockar - 2 till priset av 1

Jag upphör aldrig förvånas över prisskillnaderna på cykelprylar. När det kommer till småplock som däck, slangar, styrstammar etc är min absoluta favorit probikekit.com. Jag har lovordat dem tidigare - men de förtjänar ytterligare pris. Nu senast idag beställde jag två stycken Vittoria Rubino Pro däck (smutt vita). Schyssta, bra träningsdäck som duger bra också att tävla på. Dessa kostar på exempelvis Racerdepån 299 kronor styck. På PBK får du dem för 15 euro styck - och då är det fri frakt till Sverige. Totalt 30,48 euro blev notan för de två däcken.

Snygga däck till vrakpris

Lahom och halva M6 - dag 2

Andra dagen släppte jag tätklungan redan i första backen efter 15 km ungefär. Ganska snart var vi en klunga på 6 man där vi hade en R3SL, en R3 (med Lightweighthjul minsann) och en Soloist. Tjusigt värre. Vi samarbetade bra, men jag hade en lite tyngre dag med en segare kropp överlag. Andningen fungerade inte riktigt som jag hade tänkt och när jag kom hem och såg inhalatorn stå på nattduksbordet kom jag på att jag hade glömt min dagliga dos. Antingen är fantomastman verklig eller så har jag en undermedveten hypokondriker i mig, som håller reda på sina placeboeffekter. Hur som helst i augusti faller den domen.

Rundans glädjeämnen var som vanligt sträckningen och Bjärerundan gällde för dagen. Vi var på några oerhört fina, slingriga vägar, som i och för sig hade lite risig asfalt, men de var så roliga att köra på. De gick uppför och nedför, där man kunde ta med sig rörelseenergin, likväl som man kunde göra det in i och ut från kurvor. Det var balansförflyttningar till höger och vänster och jag kastade mig i och ur sadeln bara för att det var så roligt att vara aktiv på cykeln. Vad kan jag säga mer? Glädje!

Sedan hade vi ju återigen omgivningen. Alltså det där med att cykla med alla sinnen blir verkligen belönat under sådana här förutsättningar - vädret, klungan, omgivningarna. Allt samverkade till att bli en smältdegel av ljud, dofter, syn- och känselintryck. Vi cyklade förbi hallonsnår som doftade så intensivt att jag kunde känna smaken av de söta rackarna - fullmogna. Att jag inte stannade där berodde på att det är så otroligt roligt att ligga i en klunga och susa fram, vare sig jag är trött eller stark för tillfället.

Jag lyckades under en längre utförskörning med en hänförande vy (som jag hade blivit tipsad om i förväg), dunka cykeln rakt ner i ett hål på vägen. Inte ett av dagens bästa känselintryck precis och jag höll ögonen lite mer på vägen efter det. Det smällde till rejält, men jag måste säga att jag är nöjd med mina hjul. De misshandlas lite då och då, men håller riktigt bra.

Ett annat av dagens glädjeämnen var den känsla jag hade när vår lilla klunga med mig i täten jagade ikapp klungan framför. I ett kort uppförslut kände jag mig helt plötsligt förvånansvärt pigg och när jag kom på att jag ville komma ikapp klungan som skymtade framför oss hade jag massor av krafter att trycka in i vevpartiet. Det tog liksom inte slut förrän vi var framme hos den andra klungan. Jag blev i och för sig trött med en gång när vi väl var framme hos dem och jag fick lida en del för det efteråt, men det var det värt. Min intuition visade sig vara bra, för den klungan innehöll en SLC-SL, så samlingen blev komplett. Dessutom var just den cykelns ryttare väldigt snäll och la sig och tog mycket vind, när jag var sliten efter mitt plötsliga energiutbrott.

Efter 70 km var det pannkaksdepå och vilka hittade jag där om inte Inge och JonW, som hade varit de första som stannade i depån och sedan hade de fastnat. Även Björn var där och mumsade glatt i sig pannkakor, som han precis hämtat. Vad göra? Jo, självklart fastna i depån. Jag var där i en timme tillsammans med grabbarna och hälsade på den ena cyklisten efter den andra som kom in och begav sig iväg igen. En av M6s punkakungar var på ett längre besök.


Precis när vi reste oss sa JonW att han egentligen nog ville ha lite mer pannkaka. Vi var på väg att fastna igen, när han ångrade sig och så lämnade vi depån i alla fall. Min plan under dagen hade egentligen varit att ta det ganska lugnt under fredagen, sitta länge i pannkaksdepån och sedan ösa på lite mer under lördagen. Det lyckades hyfsat fram till pannkaksdepån, alldeles utmärkt under depåstoppet, men sedan misslyckades planeringen totalt. Med JonW och Inge som lok och Björn som bisittare kunde man ju tro att det skulle kunna bli en behaglig färd hemåt, men jag var toktrött och jag klarade inte av det långa depåstoppet. Min kropp hade nog ställt in sig på fler pannkakor och mer vila i solen helt enkelt. Det blev en slitig färd hem, där jag ädelt erbjöd killarna att kapa tömmarna för att släppa dem fria, men förutom under en lång slakmota och efterföljande nedförsbacke där de trampade iväg i sitt eget tempo, så låg de där framför mig och kastade ett öga på mig då och då för att se om jag hängde med. Tungt var det, men vad jag var tacksam för dem under den sista biten hem, då vi vände rätt in i motvinden.

Sedan var det ju rätt roligt när jag försökte få Inge att uppskatta omgivningen istället för att hänga med huvudet ner mot ramen hela tiden. "Höger Inge", ropade jag, varpå han förvirrat tittade ut över havet och fälten och undrande frågade vad jag menade. Där kunde han ju inte svänga, rätt ut i fältet eller vadå?

Efter att vi hade kommit i mål och en av dagens vinster gått till Björn, satt vi sedan hur länge som helst och väntade på att överblivna och övergivna pannkakor skulle hitta tillbaka till målfållan och landa hos oss. Det skedde aldrig, men vi hade en rätt bra stund i solen ändå. Vi var definitivt de som hade längst sammanlagd tid i depå och målfålla, även om vi hade bra konkurrens av andra, som hade stannat i alla tre depåer. Ingen slog JonW's och Inges tid i Pannkaksdepån hur som helst. Imponerande 1h och en kvart.

Inställt

Tyvärr var intresset för Skellefte GP sisådär. Det slutade med att loppet ställdes in tre dagar före start. Så nu blev det inget genrep innan helgens stundande NM.

Synd att intresset för tävlingen inte var större, men jag applåderar klubben ambition att få igång fler tävlingar i de norra landsändarna. Jag hade förhoppningar om en kul tävling eftersom exempelvis Gimonäs CK i Umeå nu har en större verksamhet än på länge. Och tävlingar närmare Umeå än Skellefteå är det ont om.

Snart i en tidning nära dig

I nästa nummer av Kadens som kom i brevlådan idag och till butik nästa vecka kan du läsa om cykling i Texas. Spring iväg och köp ett nummer redan nu - vacker fotomodell utlovas!

Laholm och halva M6 - dag 1

Sista skälvande tiden av semestern för den här gången och vad bättre än att lägga in lite mer cykelaktiviteter? Halva M6 var nästan bokat i kalendern, då min planerade rumskompis fick förhinder. Istället snabbinkallade jag ner en Haningebo till M6 genom att först locka med en distansrunda i natursköna omgivningar på tisdagen. Förutom ett getingstick och lätta kramptendenser, så var det en härlig runda och så begav vi oss iväg till Halmstad och Motions 6-dagars. För vår del blev det cykling under dagarna tre med Bergsetappen (ca 120 km), Bjärerundan (ca 113 km)och Sydhalland Runt (ca 92 km). En liten snabb rapport från mitt perspektiv då.

Dag 1 Bergsetappen och grillpartaj

Det är kul att hänga på första klungan så länge det går och första dagen blev jag avhängd i andra backen. Det var jag nöjd med och efter det bildades snabbt en bra klunga, som i princip höll ända in i mål. Det var en vacker sträckning och "min klunga", höll mig uppdaterad om var det skulle komma extra fina avsnitt. Dessutom hade jag redan innan start fått lite information från M6-ryttare med erfarenhet, om var det kunde dyka upp vackra vyer och trevliga slingriga vägsträckor. När jag tänker efter så fick jag faktiskt tips varje dag om var jag skulle hålla ögonen öppna. Som när man kommer upp på en höjd och ser hela Laholmsbukten framför sig med segelbåtar som små vita prickar, slumpvis utkastade i det klarblå vattnet. Överlag kände jag mig ganska pigg, även om jag måste erkänna att jag i längre backar inte räcker till så långt som jag skulle vilja. Jag var också framme en hel del i täten och tog mina förningar utan att knota. Ett ganska bra dagsverke alltså.

Tyvärr hade jag känningar av det förargliga getingsticket, så om någon såg en kvinnlig cyklist som bar sina cykelbyxor något oortodoxt med vänstra benet uppdraget väldigt högt, så kan det ha varit jag. Jag gjorde det inte för att det var snyggt, utan för att jag hade ett cirkulärt område på låret som molade och som vägrade att samarbeta om en cykelbyxlinning befann sig på det. Jag måste påpeka att byxbenet befann sig bara så märkvärdigt placerat när jag cyklade och så fort jag steg av cykeln så korrigerade jag eländet.

En av dagens vinster gick till JonW, som vann en flaska med lite energiprodukter i och det var nog lite julafton att öppna och titta efter vad den innehöll.


Många vallfärdade dit och vad är det som anas på husväggen? Jo, det röda fältet är precis vad det ser ut att vara, vilket i det här fallet symboliserade en grillkväll hemma hos Familjen W.


Stort tack till hela Familjen W. Det blev en väldigt bra kväll med mycket gott att äta och det fanns mycket trevligt folk på plats (och en väldigt fin tårta).


Första dagen gav mersmak. Jag hade redan träffat flera nya bekantskaper och många som var roligt att återse. En bra dag. En vacker dag.

Mitt lyxiga I-landsproblem

Idag var jag så hungrig att magen krampade innan jag kom hem och kunde kasta mig in i skafferi och kylskåp, men benen hade inte något bränslestopp överhuvudtaget. Det kändes fint, men det har inte med rubriken att göra.

Det har däremot det faktum att det finns så många trevliga cyklister och jag träffar bara fler och fler. Fortfarande inget problem, utan problemet i sig uppstår när jag vill cykla med alla och många bor utspridda geografiskt. Det är ett alldeles förtjusande delikat problem, som alltså bottnar i att jag hela tiden utökar mitt cykelkontaktnät.

Vad göra då? Jo, lösningen är väldigt trevlig den också. Man skickar ut ett massmail och hoppas att så många som möjligt kan delta i ett distans- och fikapass i vackra miljöer och helst med bra väder. I tisdags så var det precis det som genomfördes och vi hade deltagare från Skåne, där det det lilla villagettot Bjärred dominerade fältet och cyklister från Karlshamn och Stockholm hade sällat sig till skaran. Vackra miljöer passerades under (för vissa av oss) dryga 16 mil (Petter cyklade en kortare sträcka - minsann). Dagen bjöd på strålande sol, vackra cyklar och ystra cyklister.


Sedan så invigde jag mina nya flaskor också. Det enda som inte passade in i idyllen var det där getingsticket som jag fick under nedförsbacken, men, men... Det förstörde ju inte dagen för det och den getingen sticker inte fler gånger. Det såg jag allt till.


Tänk inte problem tänk lösningar. Ja, gärna för mig. En ny runda är planerad till helgen och färden går söderut.

Att resa med danskar

Jag fick ett tips på att jag kunde ju skriva en blogg om hur det är att åka med ett danskt företag tillsammans med en majoritet av danskar. Vad ska jag säga? De var starkare cyklister än jag (tack och lov för nedförsbackar), de vet hur man hyger sig, är trevliga och nästan som vanliga människor, men så har vi det här med språket då.



Ja, just det ja - Ibland fick vi gå över till engelska.

Mortirolo

Dag nummer två var det tänkt att vi skulle ta oss an Gavia, men en väderprognos talade emot det och plan B innebar att vi istället begav oss mot Mortirolo. Jag klagade inte. Tänk vilka omgivningar - Här i Skåne är vi glada att vi åtminstone har lite åsar att färdas över (fram och tillbaka, fram och tillbaka). På plats i Italien kunde vi byta ut en fantastisk stigning mot en annan och sedan lägga till dagens andra stigning (endast en liten knäpp). Tonale är i och för sig dryga 10 km lång, men har "bara" en medelstigning på 6%, där max är 8%.

Dagen började med den jobbigaste och minst behagliga delen för mig. Färden till Mortirolo gick först nedåt i några kilometer, sedan följde en slags slakmota blandat med lite uppförsknäppar och jag led både i det tysta och högt klagande. Jag var säker på att det var något som var fel med mig, för även om jag var lite hängig så skulle jag definitivt inte vara så där dålig. Så illa kunde det väl ändå inte vara? Längst bak och tidvis utan draghjälp kämpade jag mig till Mortirolo, lätt nedslagen och fundersam på vad och hur jag skulle agera för att kunna orka hela veckan.

Äntligen var vi framme och när jag tog några tuggor av en energikaka tittade solen fram bakom molnen. Härifrån blev allt bättre. För det första hade jag för mycket kläder på mig, vilka jag snabbt tog av. I fortsättningen var jag ganska försiktigt när reseledar-Kassler sa att vi skulle ta på oss något speciellt plagg. Han verkade visst lite frusen av sig och rekommenderade han jacka räckte det oftast med väst för min del. Sedan fick jag nog inse att på väg till Mortirolo så skulle jag ha haft ett eget litet hold 4, som både åkte saktare och startade mjukare. Bättre än så var jag helt enkelt inte då.


När alla onödiga kläder väl åkt av och stigningen började, lossnade det direkt för mig. Jag kom in i min zon och malde på långsamt, men stadigt. Solen sken och utsikten var bedövande vacker. Mitt kompaktvevparti i kombination med min bergskassett ger mig 34-29 som lättast och det innebär att jag kan sitta i princip hela vägen om jag vill. Under Mortirolo ställde jag mig regelbundet upp en liten sträcka var 15-20 minut, för att jag inte skulle bli för sadelöm och så passade jag på att dricka samtidigt. En rutin som fungerade bra, då jag inte ville få vätskebrist i värmen.

Återigen cyklade jag förbi en flock nötdjur som hade fullt upp med att låta sina skällor ljuda medan jag tog mig förbi. Någonstans i backen hittade jag det här monumentet och då kunde jag ju inte låta bli att stanna och fotografera det.


Trots den mindre bra början på dagen så hjälpte Mortirolo mig att vända på situationen och det var på ett mycket bra humör som jag kom upp på toppen. Även om man sliter sig uppför stigningen på jakt efter en bra tid, så är det definitivt värt att lyfta på huvudet emellanåt. Utsikten är hänförande och vägen går igenom passager där det blir ett otroligt vackert ljusspel.

Stelvio

Om jag avslutade resan med Zoncolandagen. Hur inleddes den då? Jodå FRM-tröjan satt som den skulle och nydopad (Oxis Turbuhaler ligger på röda listan, men lindrar min fantomastma) och klar begav jag mig ut för att hälsa på Stelvio. In i det sista visste vi inte om vi skulle kunna klättra uppför de 48 serpentinerna eller inte. Ett av åskoväder orsakat skred, hade gjort att den vägen var avstängd. In i det sista hoppades vi på att vägen skulle öppnas, men det blev inga 48 serpentiner för vår del. Tacksamt nog blev det inget åskväder heller (på vägen upp det vill säga). Istället begav vi oss till Santa Maria Val Mustair i Schweiz, så nu har jag cyklat i Schweiz också.

På vägen till foten av Stelvio kände jag mig inte riktigt pigg och inte blev jag något vidare starkare av att vara ett dopingfall heller. Det är snudd på bedrägeri att överhuvudtaget kalla den där inhalatorn för någon med "turbo" i namnet tänkte jag lätt flåsande. Jag hade utan att tveka placerat mig i hold 3, dvs det minst starka laget och jag insåg snabbt att jag där inte var den starkast lysande stjärnan heller. Faktum är att jag inte alls kände det där flytet som infinner sig ibland, utan det var snarare en kamp för överlevnad. Väl framme vid stigningens start såg jag de andra försvinna uppför, medan jag desperat letade efter "känslan". Efter några kilometer såg jag asfaltsbeläggningen förvandlas till grus. Nej, det här vill inte jag, tänkte jag och frågade raskt nästa mötande cyklist hur lång den här sträckan var innan jag skulle få färdas på asfalt igen. Cirka tre kilometer, blev svaret och jag blev lite lugnad igen. Tre kilometer är inte så farligt och det visade sig vara en snäll grusväg, som inte var så slirig eller speciellt brant. Som tur var så orsakade den inte några punkteringar för min del heller.

Slutligen efter en alldeles för lång period för min smak, så infann den sig den, det vill säga den härliga känslan. Det var när jag hörde en hel kör av individer som manade mig framåt. Jag har ju sedan Gran Fondot i Falun blivit van vid signalhorn och koskällor som förgyller forcerandet av vägsträckan. Här hade jag en hel hjord av nötdjur eller snarare två stycken hjordar, en på var sida vägen och alla hade de sina bjällror runt halsen och hejade på mig. Då blev livet så där vackert igen. Vissa riktade sina milda ögon mot mig och följde lugnt, men nyfiket min framfärd. Jag hade fortfarande inte flytet i kroppen tyvärr, men lugnet i sinnet hade infunnit sig. Jag var halvvägs hemma.

Sedan blev det kallt och det började regna, men inte frös jag inte, för jag hade hamnat halvvägs in i mitt lyckliga tillstånd. Tyvärr så började det visst åska lite också och nedfärden blev lite långsammare än jag hade tänkt mig, då det flöt floder av vatten på vägen. Jag åkte i alla fall ikapp hold 2 på vägen ner och även om uppför inte gick så bra som jag hade önskat, så var det härligt att kunna lita på sin cykel på nedvägen.

Åh vad de är söta :-D

Jag var och hämtade min Vola hos CykelCity idag. Den hade som bekant varit något illa tilltygad efter en vurpa med en inte alltför dramatisk utgång.

Som vanligt hade jag svårt att slita mig därifrån, utan att stanna och prata en hel del cykel och cykling (de är ju så trevliga), men kön växte bakom mig och jag kände mig lite i vägen för kommersen.

När jag kom hem såg jag den. Så himla gulligt! Jag hade ingen sadelväska på när jag lämnade in Volan hos "uppfödarna".

Zoncolan - en vacker klättring

Det hela började redan i Sverige. Inför den här resan har jag varit medveten om klättringarna på ett helt annat sätt än jag har varit förut. Till exempel har jag varit inne och tittat på höjdprofiler och det var med en viss nyfikenhet som jag tänkte på Zoncolan. Hur brant kunde det vara egentligen? Inte för att jag tvivlade på att jag skulle ta med upp med cykeln med min bergsutväxling 34-29, utan frågan var snarare hur jobbigt skulle det vara.

Sedan stötte jag på danskarna.Första kvällen på plats nere i Italien fick jag mig en tankeställare direkt. En av cyklisterna i bordssällskapet som cyklade i hold 1 (bästa gruppen) menade att Zoncolan var oerhört tufft och att det knappt fanns några stället att stanna och vila på utan svårigheter att starta igen. Hur svårt kan det vara? Var det något jäkla stup vi skulle uppför undrade jag då. Sedan satte tvivlet igång, för jag är inte någon supercyklist precis och om en cyklist, som är så många klasser bättre än jag säger att det är så oerhört tufft, så hade jag väl varit dum om jag inte lyssnade. Jag fick sedan tipsen att det fanns två ställen att vila på och det var i en by i början och sedan i en serie tunnlar på slutet. Tänk om jag verkligen skulle behöva förnedra mig och gå en sträcka (aldrig i livet).
Efter att ha tagit mig uppför Mortirolo under veckan och efter att ha tagit det riktigt försiktigt under klättringarna på tisdagen var jag lugnare igen och full av tillförsikt inför onsdagens Zoncolanklättring, men då stötte jag på ett självförtroendesänkande par danskar. Återigen var det riktigt bra cyklister, av den typ som har en form som jag aldrig kommer att nå.

Den här gången var sågningen lite brutalare. De var helt säkra på att jag skulle få gå en bit av vägen. Jag försökte förklara att jag skulle cykla riktigt sakta. Spelade ingen roll - jag skulle nog behöva gå en del. Jag talade om vilken utväxling jag hade - samma dom, jag skulle antagligen behöva gå ibland. Jag menade på att jag visst inte skulle gå, men jag skulle kanske behöva stanna och hämta andan någon gång. Mer stora leenden, för jag fick höra att det inte fanns några ställen att stanna på. Ja, men det måste ju finnas lite serpentiner man kan vila i? Jo, serpentiner fanns det, men de var alldeles för branta att starta i igen - alltså skulle jag nog behöva gå i alla fall. Det gick rundgång i diskussionen och jag tittade med sorgsna ögon in i ett annat par, förklarade att jag är ganska seg i vissa situationer och frågade sedan:

"Tror du verkligen inte att jag kan klara det utan att behöva gå?"

Svaret var nekande och jag började tvivla på mitt eget omdöme. Det var nämligen så att jag inte trodde att jag skulle behöva gå någon sträcka alls. I värsta fall kunde man väl rulla tillbaka 100 meter till ett ställe där man kan starta igen. Ändå, det här var som sagt inte några svaga cyklister och de menade att det inte fanns några bra ställen att stanna och vila på eftersom det skulle vara svårt att starta i en så brant backe igen. Sedan visade det sig att även Petter började bli orolig för att han inte skulle kunna cykla hela sträckan. Något som lät fullständigt absurt i mitt sinne med tanke på hans styrka och med tanke på att han hade samma utväxling som jag, men om han började tvivla borde inte jag göra det också i så fall? Jag är tveklöst sämre.

Efter det här gick jag och studerade höjdprofilen. Det lugnade mig något, för jag vet att jag med min bergsutväxling, klarar av att starta i lutningar på upp till 15% i alla fall. Jag visste att jag hade ställen som jag kunde stanna på. Jag planerade in ett stopp för vila och fotografering någon gång efter 4,5 km, då det skulle vara ett snitt på drygt 8% lutning och sedan planerade jag in ett stopp för att ta en gel strax innan kilometern mellan 6 och 7, som på den höjdprofil jag tittade på hade en snittlutning på 19%. Efter det tog jag höjdprofilen och gick fram till de tvivlande danskarna och visade att det visst fanns många ställen att stanna och vila på om det skulle behövas, men jag övertygade dem inte den här gången heller.

Märklig känsla - jag visste ju att jag skulle ta mig upp cyklande, för så var det bara i min sinnesvärld, samtidigt som jag insåg att de andra förmodligen hade rätt. Jag bara vägrade att tro på dem.

Vad hände sedan då? Jo, vi gav oss iväg på morgonen dagen efter och jag var rejält omskakad i tron på mig själv (även om jag vägrade acceptera att jag skulle behöva gå något). Arrangören hade lagt upp det hela på ett optimalt sätt så att vi var uppvärmda, men inte trötta när stigningen började. Folk gav sig iväg medan jag tog av mig underställ och sedan trampade även jag iväg sakta och försiktigt. Jag skulle inte ta ut mig, så mycket hade danskarna påverkat mig.

Vet ni vad? Jag hade en underbar klättring! Efter att vi hade passerat en by efter två kilometer började stigningen på allvar och det var fantastiskt. Det var oerhört vackert, så vansinnigt vackert. Jag log för mig själv när jag lät blicken svepa ut efter vägen. Det fanns massor ställen att stanna på, men jag höll mig till planen. Fotograferingsstopp.


Efter 6 kilometer kände jag egentligen inte behovet av att stanna, men de tvivlande danskarna och studien av höjdprofilen hade påverkat mig, så jag stannade och petade i mig en gel som jag inte var sugen på. Det visade sig att följande kilometer inte var så farlig och jag verkade ha passerat det brantaste partiet redan.

Under de 10 kilometer som stigningen pågick var jag sällan över min tröskelpuls. Faktum är att jag inte låg högre än mitten av pulszon 3 och fördelningen var 15% i pulszon 3, 73% i pulszon 2 och 12% i pulszon 1. Detta beror absolut inte på att jag är en speciellt vältränad och stark cyklist utan på att danskarna hade påverkat mig så mycket att jag låg och tog det lugnt, så lugnt i hela backen ända till jag kom fram till tunnlarna och insåg att jag hade relativt mycket krafter kvar. Lämpligt nog kom en långsamt gående bil, som hetsade mig lite igenom tunnlarna. Efter det var jag trött, mycket trött och sliten kan jag tillägga. Jag drog ner på belastningen och "vilade" sista biten upp. När jag såg toppen närma sig tänkte jag på misstron till min kapacitet och la upp kedjan på stora klingan fram de sista 30 metrarna. DET var tungt kan jag lova!

Så här i efterhand kan jag vara irriterad för att jag lät mig skrämmas på det sätt som jag gjorde, men jag tror att vi angriper klättringar på helt olika sätt. Jag ser inte berget som en tävling som jag måste vinna. Jag har absolut inget behov av att besegra berget. Istället har jag har ofta härliga stigningar då jag insuper de fantastiska omgivningarna. Förutsatt att jag har någorlunda krafter kvar så njuter jag av turen upp. Jag tar mig tid att titta på utsikten och märka hur ljud, ljus och dofter förändras ju högre man kommer. Luften blir krispigare och klarare och ofta får jag en känsla av att jag är privilegierad som får vara just där, just då. Det är inte plågsamt för mig att ta mig uppför branterna på grund av att jag njuter av miljön och därför behöver jag inget tjockt pannben eller någon vilja av stål. Det är säkert en stor fördel också att jag har en utväxling som i princip tillåter mig att sitta hela vägen uppför om jag skulle vilja det. Jag ställer mig mest upp för att variera kroppsställningen och inte bli för sadelöm.

Faktum är att jag tycker mig känna min kapacitet så väl, att jag anser att jag hade kunnat ta hela stigningen utan stopp. Jag är rätt säker på det, men det är kanske lite väl kaxigt att säga det här på en stol vid tangentbordet. Inte för att jag hade kunnat göra det mycket snabbare, men definitivt utan att stanna och vila.

Dagens mest plågsamma stigning för mig var alltså inte Zoncolan, utan snarare den efter - Passo Croce Cárnico, med sina 10,5 kilometer och en snittlutning på 5,3%. På toppen av det passet ligger gränsen mot Österrike. Det var mycket svårt att trivas under den stigningen med en kropp som vägrar svara. Man skulle kunna tro att det var sviterna efter klättringen på Zoncolan. Själv tror jag att det berodde på att det här var min kropps sätt att tydligt demonstrera sitt missnöje med att lämna Italien.

Dagens minst attraktiva uppdrag hade Jens Kassler som fick stå på den väldigt svala toppen av Zoncolan och vänta in alla.

Budskapet till alla cyklister där ute som funderar på riktigt branta stigningar är - Det går visst. Se bara till att ha lättast möjliga utväxling och ta det lugnt. Passa samtidigt på och njut av livet för det är vidunderligt vackert. Råd nummer två är att inte lyssna på män med konstig smak vad gäller huvudbeklädnader. De kan rubba ditt självförtroende.

Ringenloppet

Eftersom Jeppe har varnat om att det kan bli sparsamt med inlägg från hans sida, är det bra att jag är hemma med massa material från Italien. Samtidigt som jag mellanlandar lite i tillvaron, så försöker jag cykelsysselsätta mig så att jag inte drabbas av akut Italienlängtan och postcykelresesyndromet - tomhet.

Som tur är finns det en kaffemaskin i köket fylld av italienska bönor och Skåne bjuder nu på en del cykelevent. Idag kördes Ringenloppet i Hököpinge. Även om jag inte tävlar själv är det alltid kul att köra dit och hälsa på alla cykelvänner som finns på plats.


På hemvägen stannade jag till för att fota Jonas i det skånska landskapet. När jag trampade ikapp honom igen passade jag på att öka pulsen lite och det var med mjölksyra upp i höfthöjd ungefär som jag nådde honom. Jonas hade kastat blickar bakåt medan jag närmade mig honom och sakta ökat farten för att anpassa sig till mig. Han när ju som bekant en rent sjuklig drift att haka på alla ryck. Min tempoökning hade triggat den impulsen och när jag gled förbi sa han. "Nu, kör vi på lite." Jag hade räknat med att kunna gå tillbaka i prattempo när jag kommit upp jämsides med honom, men nu blev jag grillad en bra stund istället, medan mjölksyrahalten steg i blodet. Jag gjorde misstaget att glida förbi honom i en korsning och genast sjönk farten, pulsen och motivationen att trycka på medan fartvinden pressade tillbaka mig och försökte övertala mig att slå av rejält på takten. Jonas var uppe och förbi rätt så snart igen och jag sög mig åter fast vid hans hjul. Det var en rätt matt version av mig som bara nickade när han tecknade att vi skulle sakta ner, innan vi gled hem sista biten genom staden. Här är bilden som orsakade allt. Fast kul var det att upptäcka att det finns lite tryck i benen.


Imorgon är det Elisedals GP och som det ser ut nu så kommer jag befinna mig där med (utom tävlan).

Settimana Dolomiti

Äntligen lite riktiga berg igen! Min första cykelresa någonsin gick till Franska alperna och Ventoux, Provence förra sommaren. Med en hel del långa klättringar och svepande utförskörningar var jag fast för bergskörning. Det är något visst med att kunna gå in i en brant stigning och mala på i sin egen takt i 10-20 km. Samtidigt är omgivningen så vansinnigt vacker att den kräver uppmärksamhet. Den fysiska prestationen och så alla sinnesintrycken. Mäktigt! Efteråt väntar en annan upplevelse - utförsåkningen. Tillfredsställelsen när man skär en snäv serpentin rätt eller att känna att man kontrollerar balansförflyttningarna i en serie av kurvor. Fartvinden rätt mot ansiktet och kroppen. Fartkänslan!

Jag hade inte insett hur mycket jag saknade det egentligen. Det är som när jag är långvarigt sjuk och jag vet om att jag saknar cyklingen något vansinnigt, fast det är inte förrän jag är i sadeln igen som jag förstår hur mycket. Det är först då jag åter inser var jag hör hemma.

Det var på nytt dags att åka till "riktiga" berg, till Dolomiterna. När jag åkte till Frankrike hade jag egentligen ingen aning om vilka historiska klättringar jag skulle göra. Det var i efterhand när jag har kommit in mer i cykelvärlden, som jag förstod varför cykelfolk fick längtan i blicken när de hörde vart jag var på väg. Den här gången var jag mer förberedd och det var till delar av Giro d'Italias historiska spår som färden gick.

När jag skulle stiga på bussen kom jag på att jag skulle ha köpt stödstrumpor. Nåja, nästa gång så... Medan mina anklar svullnade till elefantiasisproportioner, kunde jag roa mig åt det danska ordningssinnet. Erik och jag som satt brevid varandra var något olydiga genom att emellanåt byta platser med varandra, annars sov jag mest på resan ner.



Tidigt på morgonen när vi nästan var framme syntes de, bergen där molnen ängsligt låg ankrade vid bergssidorna. Förväntan. Medan molnen brändes bort av solen närmade vi oss vårt första mål, Chiusa. Ut med allt ut bussen och så småningom, äntligen, äntligen i det där landskapet som vi längtat efter, med solen som vi hoppats på, kunde vi rulla ut på en första runda.


Dagarna efter följde i rask takt Stelvio, Mortirolo, Pordoi, Fedaia, Sella, Gardena, Giau, Zoncolan och en hel del annat. Mer rapportering följer, men under tiden kan ni roa er med att titta på bilderna som finns i albumet till vänster under Våra bildarkiv.

Så till tacktalet. Tack för allt härligt sällskap (inte minst min rumskompis - som vanligt hade jag fått en vinstlott vad det gäller rumsindelningen), för lånet av drickaflaska när jag glömde min ena på toppen av Fedaia och givetvis stort tack för att jag äntligen kan klä mig stilenligt.

Tillbaka i Skåne

Idag kom jag tillbaka till Skåne. Istället för att genast ta itu med en del av det som väntar på mig som tvätt, telefonsamtal, planering och så vidare, så unnade jag mig lyxen att läsa lite, sova lite och så givetvis ge mig ut och cykla lite. Det blev en lugn, kort runda, en återhämtningsrunda där jag passade på att fota en del. Som vanligt så är omgivningen här rätt så platt och blåsig, men det är vackert även om det inte är lika dramatiskt som i ett bergslandskap. Kvällsolen ger skarpa skuggor, fast jag hade svårt att få bra bilder idag.


Det gick ovanligt enkelt att hålla sig till rätt belastning vare sig jag körde i medvind eller motvind. Jag struntade till och med att rejsa en hare, vilket kan bero på att jag missade starten rätt totalt. Det ryckte till lite i kroppen och sedan var jag rätt nöjd med att titta på den där den sprang framför mig. Däremot kunde jag inte stå emot kombinationen nedförslut, kurva in i ett uppförslut. Jag undrar om det inte är på snudd en naturlag att man måste lägga lite extra tryck på pedalerna i de vägsituationerna. Annars - ett landskap som det här är inte fel de gånger som man bara ska ut och snurra lätt på benen och meditera över hur bra cykeln känns.

Iväg på holiday

Åker norröver i eftermiddag. Vandring i fjällen och sen allmän Norrlandsemester som kulminerar med Skellefteå GP. Kan bli sparsamt med skrivande fram tills jag är åter om en dryg vecka.

Träningstävling

Åkte ut till Fisksätra igår för deltävling två i Valhalls KM-CUP. Jag är ju inte medlem men fick köra ändå - tack för det!

10*2,5 km stod på agendan i vad de kallar Ghetto GP. Kul och tuff bana och jag gick loss direkt tillsammans med den som senare kom att stå som slutsegrare. Vi var loss i cirka två varv innan klungan började köra. Sen blev det det lite småstök innan fyra gick loss varav (minst) tre elitåkare. Oreda och dragovilja i "klungan" ledde till att vi aldrig kom ikapp.

Men skoj var det och jag tränade på sådant jag vill bli bättre på. Nämligen att gå på utbrytning samt dra en långrökarspurt. Inget höll, men det är ju bara att träna.

Bilder från loppet hittar ni här och här

Foto: Andreas Slättner

MIRCERA is da shit

Läste på lite snabbt om MIRCERA, den produkt som Monsieur Ricco kan ha tagit. Det är, precis som andra EPO-preparat förskrivet till människor som lider av anemi, eller blodbrist.

Inget nytt i det. Den stora skillnaden mot traditionell EPO verkar mer vara i hur länge preparatet är verksamt. Tidigare krävdes cirka 3 injektioner i veckan för att uppnå samma hemoglobinnivåer som MIRCEA når med en injektion varannan vecka. Alltså mindre nålar i armen för samma resultat. Kanske upptäcktes användningen vid ett specifikt test för att Ricco precis fått en booster?

Och allt snack om att stallet är "lika förvånade som ni" tror jag inte en minut på.

Halveringstiden jämfört med "vanlig" EPO

FRÅN FASS OM MIRCEA:

Du har fått denna medicin ordinerad eftersom du har anemi (blodbrist). Det betyder att du har för få röda blodkroppar och att din hemoglobinnivå är för låg (vilket kan medföra att vävnaderna i din kropp inte får tillräckligt med syre). Symtomen kan vara trötthet, svaghet och andnöd.

MIRCERA är ett läkemedel som tillverkas genom genteknologi. Den aktiva substansen är metoxi-polyetylenglykol-epoetin beta. I likhet med det naturliga hormonet erytropoietin ökar MIRCERA antalet röda blodkroppar och hemoglobinnivån i ditt blod.

Allt är precis som vanligt

I takt med att touren når ett par veckor in så börjar dopningsfallen trilla in. Att det skulle vara helt dopningsfritt trodde jag inte, men att riktiga stjärnor som Ricco skulle åka dit - det trodde jag faktiskt inte.

3:e generationens EPO tydligen, vad det nu betyder. Antagligen en mer raffinerad och svårupptäckt variant vilket därmed förklarar att det krävdes så många tester för att avslöja det. För enligt cyclingnews.com har Ricco redan testats vid ett antal tillfällen denna tour. Och det positiva provet kom efter tempoloppet - och det var inte då han presterade som bäst om man säger så.

Jag skrev tidigare att jag hoppades att vi skulle slippa dessa "för bra för att vara sant" ögonblick under denna tour. Hmmm, att Saunier Duval tar tre av de första 10 etapperna kanske var just det. Och att Ricco kaxigt säger att han skall vinna etapp sex och sedan gör det.

Hade Kirchen kört ifrån alla i bergen så hade jag kategoriserat det som ett sådant ögonblick. Förhoppningsvis slipper vi se just det när cyklisterna kommer till L'Alpe D'Huez.

Dopning suger, men det är kul att cykla ändå. Ikväll skall jag roa mig med en fintur till Fisksätra för att titta på när CK Valhall kör deltävling i klubbmästerskapsserien. Fett Ghetto GP.

Nere i botten

Igår var jag på ECI för att kapa gaffelrör. Det är ju så, har jag blivit varse, att riktiga cyklister kör spacersfritt.

"Ner i botten med det bara så får du vänja dig vid sittställningen."

Vad talar jag nu om - tänker kanske en del?

Jo kolla på din cykel och zooma in på styrtappen. Är det månne så att du mellan styrtapp och styrlager har ett mellanrum (alltifrån en halv till helg-galet-många centimeter)? Isåfall är du inte så cool som du skulle kunna vara.

Ringarna som skapar mellanrummet kallas "spacers" [spejsers] och finns där för att man innan man gör den oåterkalleliga kapningen av gaffelröret skall hinna med tillvänjning av sittställning. Och satan vilken rejsig ställning jag fick efter kapningen. Inte bekvämt (ännu) men snabbt.

För att komma ner i den eftertraktade botten kan man ta till lite tricks. Ett är att vinkla upp styret en smula, det kompenserar för den lägre höjden. Men vinkla inte för mycket så bromshandtagen pekar upp i skyn - för det är inte snyggt.

En som i mina ögon vinklar för mycket är Magnus Bäckstedt. Nu är Magnus så cool att han kommer undan med det mesta (det ursäktar dock inte likvärdigt beteende hos oss vanliga dödliga). Särskilt när Maggy vinklar styret så för att "inte kunna nå bromshandtagen när jag har händerna i bocken under en spurt". För bara man funderar på att bromsa så är man chanslös i en spurt...

Storvinklarn Maggy

Crescendo kör tejpat

Rullarna från Grizzy Grip har kommit. Nästa gång det är dags för tävling kan vi lämna nålarna hemma.

Skellefteå GP

Har nu anmält mig till Skellefteå GP som går av stapeln nästa söndag, den 27 juli.

Skoj med tävling mitt i Norrlandssemestern som jag och S påbörjar på fredag. Resan går till Umeå via i nämnd ordning; Orsa, Vålådalen, Vilhelmina. Tour of Riksväg 45 med andra ord.

Känner du dig manad att komma och mosa med en nystockholmare nästa söndag. Kolla då in info på Skellefteå AIK Cykels hemsida.

Ses i norr!

Ha!

Så det bra med att få saker stulna är ju att läge att uppgradera infinner sig.

Min första tanke var att ta min kolfiberstolpe + finsadel från min (numer) gamracer. Men SLR Kit Carbonio känns lite väl lyxig att köra till och från jobbet på. Och grymt surt om den blir stulen.

Så glöm det tjuvjävel.

Däremot hittar jag lite andra intressanta stolpar och sadlar som kan vara något att ha. Och det går ju dessutom att hitta till mycket överkomliga priser.

Det som stals från min hoj ses nedan. Jag menar ju att min cykel är snygg, men varken sadel eller stolpe är det jag är mest nöjd med.

Högst oglamourös Ritcheysadel

Rentav osexig G2-stolpe som blev en nödlösning för cykellabbet lyckades tappa bort min fina alu-stolpe.

Tjuvjävlar

Kommer ner till cykeln i morse. Har inget cykelförråd hos S så där får singlespeeden snällt sova på gatan. Inte optimalt men vad gör man.

I alla fall - någon jävel har snott min sadel och sadelstolpe!

Alltså de har bemödat sig med att ta med verktyg för att lossa på min sadel och gå iväg med denna. Dock har de lämnat framhjulet som nog både är dyrare och dessutom är lätt att lossa med snabbkopplingen.

Jag blir så trött. Fick stå och cykla hela vägen till jobbet. Av det blev jag ännu tröttare.

Det var tänkt att jag skulle cykla till Huddinge efter jobbet. 2 mil enkel väg. Stå hela vägen dit? Skulle inte tro det.

Pa plats i Dolomiterna

Jag taenkte bara meddela att jag lever fortfarande och jag har klaettrat uppfor Stelvio och Mortirolo aen saa laenge. Jag skulle kunna vara baettre uppfor om man saeger saa, men det gaar meget gott nedfor aen saa laenge. Det blir inga foton nu och fraagan aer om det blir saa mycket bilder overhuvudtaget. Jag aer lite sysselsatt med annat aen att fotografera. Typ att overhuvudtaget komma uppfor dessa vidunderliga stigningar. Jag kanske inte ska saega det, men jag tyckte om Mortirolo. Det aer saa vackert haer. Jag tror dessutom inte att jag hade vunnit saa mycket mer paa att forsoka cykla snabbare uppfor. Jag tycker om att ha tillraeckligt kraft att orka vaenda paa huvudet daa och daa och bara njuta av utsikten och livet. For ovrigt aer det tufft och for att min kropp ska orka saa tror jag att den behover de hear skonhetsupplevelserna som jag unnar mig sjaelv.

Jag aaterkommer med mer saa smaaningom.

Cykelfilmer du inte får missa: Hell on Wheels

Under några inlägg framöver kommer redogöras för cykelfilmer du inte får missa. Först ut är Tour de France eposet ”Hell on Wheels”

I Hell on Wheels följer vi Team T-Mobile under Tour de France 2003. Filmen är fokuserad kring tre av cyklisterna; Andreas Klöden, Rolf Aldag och Erik Zabel. Vi får följa dem före, under och efter etapperna. Deras reflektioner; frustration och glädje speglas helt rått och oregisserat och det är stort underhållningsvärde under två timmar.

Vi får höra hur Klöden hanterar sina krascher. Zabels frustration över uteblivna etappvinster och Aldags tankar som hjälpryttare.

Bästa pulshöjaren är när vi får följa lagtempot. Det är vackert och eggande filmat och ger en känsla för den intensitet som det innebär att ligga och dunka på i grupp.

Roligaste momentet är när Zabel utmattad efter en tempoetapp konstaterar att han var orolig för att klara tidsgränsen. Han tittar förtvivlat på massören och säger ”42 i snitt, fattar du hur dåligt det är. Och det värsta är att Rolf (Aldag) körde snabbare trots att han är förkyld…”. Massören försöker trösta ”Ete” så gott det går och torkar den tårögda Zabels kropp med en trasa. Magnifikt!

Skrupellösa människor hittar den på Piratebay. Andra hittar den... öh, jag vet inte.

Touren och dopning

Har tänkt en del på det här med dopning, något som känns ständigt aktuellt när touren drar igång. Tyvärr.

Kompisar som inte cyklar säger gärna ”men är inte typ alla cyklister dopade” när man berättar att man håller på med cykling. Så får man ge sig in i en diskussion där jag förklarar min syn på saken: att visst har sporten stora problem, och det ligger i viss mån i sportens natur – att den är så fruktansvärt hård (vilket är coolt) men också i att cyklister testas oftare och mer rigoröst än många andra idrottare.

Detta i sig försvarar inte dopning som företeelse, men det kan i viss mån förklara den. Nu gör man en hel del inom cykelsporten för att stävja dopningen och jag vill tro att man nått viss framgång. Att vara proffscyklist i pro tour innebär att underkasta sig ett inrutat och otroligt kontrollerat liv. Det är tester, biologiska pass och ständigt ifrågasättande och granskande.

En del hävdar att det bidragit till att Touren i år är öppnare än på länge. Också att det lett till en annan typ av cykelåkning med mer attacker och fler som kan vinna varje lopp. Är det så är det ju alldeles prima. Det innebär också att vi förhoppningsvis i år kommer skonas från ”det här är för bra för att vara sant” ögonblick. Jag menar som Vinokourovs etappseger förra året och Landis året därinnan. När man liksom kände på sig att så här kan man bara inte köra.

Den alltid lika charmerande Jens Voigt talar i en videosnutt på velonews.com om hans syn på hur långt man har kommit och vad mer man kan göra i dopningsfrågan och killen har en del vettiga synpunkter. Se själv

Lite segt just nu

Det är sisådär med motivationen just nu och jag har kommit fram till att det är okej. Det är inga viktiga tävlingar nära förestående. Det är sommar och mycket annat som händer. Jag har sedan februari varit otroligt strukturerad (med mina mått mätt) och regelbunden (enligt objektiva mätmetoder) i min träning och jag känner att jag behöver ett litet avbrott.

Alltså har jag bestämt mig att under denna och nästa vecka bara cykla när det är roligt. Och eftersom det är så roligt att cykla så kommer det nog ändå bli några gånger. Som i tisdags när jag och MO och GS körde intervaller på Gärdet. Fan vad fort det gick, vi bombade på 43,5 i snitt och jag var nog den som led mest. MO såg ut som Mr Odödlig och höjde farten vid varje förning.

Igår så sprang jag på lunchen - återigen för att det är en rolig sak och jag skall ju göra roliga saker. Jag och B sprang Ursvik Extreme, en ruggigt jobbig 15km slinga i södra delen av järvafältet. Jag har aldrig sprungit den förut och jag kan skriva under på att den är fruktansvärt jobbig. Det är riktig terränglöpning över stock och sten blandat med grusvägar och ängar. Upp och ner hela tiden i sjukt branta backar. Vi öppnade i ett för banan rasande tempo och hade 4.20 i snitt efter 6 kilometer. Sen sjönk farten, men jag kom i mål med ett sub 5 minuter snitt vilket jag anser bra på den tuffa banan.

Idag värker benen nå jäävulskt. Jag har sprungit en gång sen mars så det var skitsmart att börja med 15 kilometer stenhårt. Not.

På söndag blir det distanspass med ECI. Lugn vecka var det ja...

SM revisited

Det var snart ett par veckor sedan jag cyklade linjeloppet i H30-klassen på SM. En Italienresa har kommit in och förstört kontinuiteten i rapporteringen, men bättre sent än aldrig.

Jag kände mig inte hundra när jag stod på startlinjen och det visade sig ganska snart att benen var tröga. På en bana där starkast vinner kan man inte ha en dålig dag men jag tänkte att jag kör så länge det går. Var fram och sprätte lite ett par gånger men det var inga seriösa försök. Skulle jag gå loss fick någon annan göra jobbet – och vad är oddsen för att den strategin går hem...

Efter att ha hängt på gärsgårn några gånger gav jag upp när vi för 6:e (eller var det 7:e) gången vi körde upp för den tuffa brana stigning som inledde varje varv. Jag släppte klungan – igen – och denna gång var jag för trött både fysiskt och mentalt för att kämpa ikapp. Resten av loppet käkade jag bars och hade det bra i solen.

Stort tack till Åsa, Gunilla, Sara med flera som langade dryck i värmen och hejjade friskt. Den proffsiga inramningen med kommissariebil och radiorapporter från banan gör helgen minnesvärd. Stort tack till Falu CK för det – raktigenom ett toppenarrangemang. Hoppas SM och Veteran SM körs ihop fler gånger. Annars får jag väl gå upp i Elitklassen då.

Starkast vinner bana var det alltså. Och alltså vann Den Där Lintala som hade visat sig klart starkast under hela veckan. Han cyklade helt enkelt ifrån alla andra.

Det är bara att åka hem och träna.

Bilder hittar ni här:

http://picasaweb.google.se/jsundewall/SMLinje2008H30

jomen nog är jag van vid att sätta fast ramnummerlappar...

Alltså jag fattar varför proffsen och gubbsen i Italien cyklar utan hjälm ibland. Sjukt snyggt. Och skönt
Inte starkast i klungan. Men bruna ben har jag.

Langning, tre följebilar och kommisarie som står och övervakari takluckan. Ovanligt snygg inramning på ett veteranlopp i Sverige...

Lugn igen

Det har kommit en väska till Arlanda. Någon gång i morgon mellan 15-19 körs den ut till mig. När jag lämnade Milano innehöll den en Carreracykel - jag hoppas den gör det i morgon också.

Tack för offentligt stöd, kommentarer och hållna tummar! Återkommer med klagosång om något är trasigt.

Desperation

Min nya cykel hade varit i min ägo i drygt tre veckor när jag checkade in den för hemfärd från Milano, Linate i söndags. Jag har nämligen varit i Italien, men mer om det senare.

Idag är det tisdag och cykeln står ännu inte i mitt vardagsrum. Igår kom väska nummer 1, den mindre viktiga ryggsäcken med allehanda vardagsting - lättersättliga sådana. Min handgjorda italienska vän är dock fortfarande på vift.

Igår fick jag inga nyheter och jag bävar för att ringa idag. Vis av erfarenhet från resande så vet jag att det i princip alltid ordnar sig. Väskor hittar rätt förr eller senare. Det vore dock bara så obeskrivligt jobbigt om detta visade sig inte stämma denna gången.

Det är som att få ta en smakbit av den där allra godaste kakan och sen snor någon den. Som en ny himlastormande kärlek som hastigt försvinner ur ditt liv.

Dramatik - absolut. Överdramatiserat - inte alls.

Så nu en uppmaning: kollektiv tumhållning för min cykels säkra hemkomst.

Astmakatten och Pannbenspetter på nya äventyr

Ibland under vissa dagar är livet som en bilderbok, skulle man kunna säga och hade jag ritat någorlunda bra hade jag illustrerat dagens runda med fina, tecknade bilder. Akvarell med svarta konturer hade det fått bli. Nu gör jag inte det, så det får bli foton istället.


Petter är på återhämtningsstigen, så det var lugnt tempo som gällde för dagen. Jag hade hunnit sitta och lapa lite sol i lugn och ro innan mannen som skulle ha karta med sig dök upp. Skulle ha karta... Ja, det spelade inte så stor roll. Vi visste ungefär hur vi skulle cykla och ingen av oss har något emot att köra vilse, bara det är på mysiga vägar och där hade vi det första abret. 10,34 ringer vi helpdesken (Ola - vi hade verkligen slarvat bort oss och vi ringde inte bara för att höra att du var på jobbet). Vi hade visst hamnat på väg 113 och det var inte meningen. Nu hjälpte Ola oss och det visade sig att vi var nästan där det var meningen att vi skulle vara, så efter en stund var vi på rätt väg igen.

Jag vurpade under dagen. Hade så där lite lagom fart nedför när Petter hojtar bakifrån: "Vi ska vänster!", varpå jag tar en skarp vänstersväng, rätt in i gruset och sedan tappade jag grepp och balans och gjorde en (antagligen väldigt) snygg luftfärd, innan jag hamnade på höger axel och rullade över på rygg.

De gånger jag har vurpat innan har händelseförloppet varit något liknande det här:
- Oh-oh. Det här klarar jag inte av...
- Under efterföljande luftfärd har jag tänkt att jag ska slappna av och sedan har jag landat på höger eller vänster axel och rullat över på rygg, som i en sned kullerbytta. Något jag är rätt glad för, eftersom jag på det sättet sluppit de värsta skrapsåren.
- Sedan har jag tänkt att det gör ont. Sedan har jag känt efter hur och var det gör ont och konstaterat att det har gjort mindre ont än det skulle kunna göra. Konstaterat att jag nog har haft tur. Känt efter om nacken känts okay, vilket den har gjort mer eller mindre.
- I det läget börjar jag tänka på min cykel och sätter mig upp för att lite yrvaket se var den har landat.
- ... och så har det beroende på hur illa jag har vurpat antingen fortsatt med att jag sett cykeln och suttit kvar och varit helt vimmelkantig eller så har jag gått fram till den för att börja undersöka den.

Idag var inte som andra dagar.
- "Oh-oh. Shit, shit, shit! Jag får inte skada mig nu."
- Flygfärd, slappna av, hamna på höger axel.
- "Aj, det gör lite ont. Jag får inte ha skadat mig nu."
- Jag hade inte skadat mig speciellt. Reste mig upp och tänkte:"Åh, så bra att jag klarade mig så bra!." Kände efter lite till och var återigen glad att jag verkade vara helt cykelbar. Lite ont i armen bara, lite ont i benet bara och lite ont i nacken bara. Nacken skulle kunna bli ett problem, men förhoppningsvis inte. "Ah, så bra." Jag ville definitivt inte riskera Dolomiternaresan ju.
- Ja, just det ja. Där låg cykeln. Lite nya skrapmärken på den. Hjulen verkade ha klarat sig. Testade växlingen och den verkade fungera också, fast nej, inte riktigt. Den började växla lite av sig själv och i gengäld den var lite seg i responsen när jag försökte ta kommandot igen, men det gick att fortsätta turen i alla fall. Det är skönt att ha fler cyklar än en. Italienhojen var i trygghet hemma.

Sedan började alla stoppen. Petter sa att han såg hallon vid vägen. Efter att förhört mig om att de var röda så bestämde jag mig för att vi skulle vända.


Efter det såg Petter en groda på vägen som han försökte prata med. Den svarade inte och vi cyklade vidare.

Sedan skulle han (Petter inte grodan) stanna vid ett fält med digitalis och fota, för så många hade han aldrig sett samtidigt förut. Det var många blommor och eftersom Petter envisades med att fota med stängslet i förgrunden, var jag tvungen att hjälpa honom och fota genom stängslet.


Planerat fikastopp skedde i Ljungbyhed där jag förvånat insåg att jag var väldigt hungrig.

Efter fikat stannade vi två gånger under Lotta på Åsen. Ena gången för att Petter ville titta vilket meny som fikastället i backen hade och andra gången för att min kedja envisades att lägga sig mellan kassett och ekrar och sedan fastna där.

Nästföljande två stopp berodde på att Petters framhjul lät som om att navet skulle skära och han ville ta av hjulmagneten för att försäkra sig om att det inte var den inte lät. Magneten var oskyldig, så vi stannade för att sätta tillbaka den igen.

Jag såg till att vi tog ett kort toalettstopp vid Trollenäs slott och sedan tror jag faktiskt att vi har täckt in dagens runda relativt bra. Ja, det förstås - nämnas kan att vi hade soligt, fint väder nästan hela rundan, medvind, motvind och bra sällskap.

Högtryck för cykelnördar...

Jag har alltid tyckt att Sydsvenskan är en bra tidning. Nu ännu mer så efter dagens artikel om "Högtryck för cykelnördar".

Lägg märke till de livsviktiga länkarna som listas i artikeln...

De finns alltid någon som är värre

Tipset är att hitta den som kan få dig och ditt intresse att framstå som prisvärt och måttfullt, om du nu av någon anledning skulle behöva det. Den barriären har jag passerat för ett tag sedan, men för er som fortfarande behöver några krystade ursäkter så kommer jag med lite tips.

Prata med någon som kör motorcykel. Jag fick en runda på en hyfsat sportig motorcykel i måndags. Den gick fort, det var skoj och jag kände mig avslappnad på bönpallen till den grad att när vi körde transportsträckan hem, insåg jag att jag lätt skulle kunna somna med huvudet lutat mot ryggen framför mig. Solen sken och eftersom det inte var några jordgubbsstånd inom synhåll, behövde jag inte vara så aktiv. Fast det jag skulle nämna här var - diskutera priset på däck, på hjul, på hjälmar, på vad som helst mc-relaterat så inser ni vilket billig sport cykling är.

Nästa tips är att prata med någon som har aningen fetare skygglappar än du har själv. Någon har varit "doktigt" sjuk ett tag nu. Nu är han på bättringsvägen igen och nu ska han ut och cykla varenda dag. Alltså jag känner igen det här, men han är fasen i mig värre än jag är (tycker jag i alla fall). Medan jag är fullt införstådd med att Dolomiternaresan kommer att slita på mig som bara den och att jag måste vila några dagar när jag kommer hem, innan jag kan bege mig till Laholm, är det någon som ska tävla direkt, det vill säga dagen efter vi är tillbaka i Sverige (och som verkligen tror att jag också skulle kunna vara i form för att göra det - som om. INTE - säger jag).


De goda nyheterna annars är att jag testade lite Oxis på lördagsturen och det verkar fungera. Med en Oxis Turbohaler ska jag nog kunna överleva Dolomiterna (hoppas jag). Lördagens runda var fin och solig och den innehöll både fika, mobilbloggning och punktering.

Svaret på problemet?

Jag hade dragit ihop lite folk till en lång söndagsrunda genom de backigare delarna av Skåne. John kom ner från Karlshamn och kartplanen gav en möjlighet på runt 20 mil, lite beroende på hur vi ville avsluta rundan. Vi blev rätt många, gott sällskap, solen sken och det blåste kanske lite mer än vad väderprognosen sa, men förutsättningarna fanns för en riktig härlig referensrunda.

Vi hann inte långt innan trycket över bröstet infann sig - ovanligt tidigt och den här gången hade jag i princip ingen kraft kvar i benen. Det var värre än vanligt. Ska den här jäkla luftvägsinfektionen aldrig släppa? Jag fattar inte, tänkte jag frustrerad, arg, uppgiven. Så jag var beredd att packa ihop. Jag som alltid brukar följa med till slutet, sa till de andra i klungan att jag skulle bita ihop fram till fikat, men sedan fick jag nog tacka för mig och cykla hem själv, det vill säga inte åka andra hälften av den fina rundan som jag varit med och planerat (snyft, men jag var inte bitter, näe).

Det blir kanske bättre när du har fått i dig lite energi. Det blir kanske bättre efter fikat när du fått lite mat i dig, sa folk uppmuntrande. Jag försökte förklara att nej, det var inte energibrist. Jag kände bara det vanliga trycket över bröstet och att jag började få ont i halsen. Efter det känns kroppen matt och den vill inte arbeta effektivt längre, trots att jag inte är slutkörd och att jag vet att det fortfarande finns kraft kvar.

Det hela började efter en riktigt jobbig förkylning förra påsken. Jag var helt utslagen i en vecka och gick sedan i 2 veckor till, då varje trappa var en ansträngning. Flåsande staplade jag mig uppför dylika hinder. Det här var inte någon vanlig förkylning. Det här var nämligen första gången jag kunde "känna mina lungor", som jag uttryckte det. För varje andetag var jag väldigt medveten om att jag kunde känna friktionen av luften i mina luftrör ända ner till alveolerna (hur sant som helst). Det hela slutade i ett läkarbesök, där det konstaterades att jag hade haft en efterhängsen luftvägsinfektion, men att jag var på bättringsvägen.

Det tog ett tag innan jag var tillbaka i sadeln, men efter den här perioden har jag varit mer eller mindre besvärad av min onda hals och det konstiga trycket över bröstet med jämna mellanrum. En blick i träningsdagboken konstaterar - slutet av juni "infektionen" tillbaka igen med vila som följd, början av augusti samma sak, mitten av oktober samma sak, slutet av oktober inställd cykling igen, sparsamt cyklat under november och i mitten av december känner jag att infektionen aldrig släpper. I mitten av januari beger jag mig så till läkare igen, med en hel del provtagning som följd. Alla prover visar att jag är i god form. I början av februari får jag en hästspruta med antikroppar och jag tar mig ut på vägarna alltmer igen. Jag har hittat följande citat från februari:"Härligt att kunna cykla ute, men jag verkar vara väldigt temperaturkänslig. Kallt är inte bra - alls... "

Jag var hur som helst tillbaka på ett acceptabelt sätt och jag har hunnit med två resor till Italien sedan dess, men har inte blivit av med trycket över bröstet och halsont har jag i princip varje morgon efter att jag har varit ute och cyklat. Jag vet att det inte har med överträning att göra - tro mig. Jonas har frågat då och då hur det är med mig och svaret har allt som oftast varit - "Något är fel, för jag har inget tryck i benen, men jag är inte sjuk. Jag VET att jag inte är sjuk, men jag vet inte vad det är." Jag började misstänka att det kanske kunde vara polenallergi, eftersom det blivit värre på sistone igen, men det skulle inte förklara vinterperioden.

Tillbaka till helgens långtur då. Rikard frågade hur det hela kändes och jag försökte svara på hans frågor så gott jag kunde. "Det låter som ansträngningsastma", sa han sedan. Fram ur bakfickan trollade sedan Niklas en inhalator, som jag fick prova en puff av. Det hela slutade med att jag kunde vara med hela rundan i alla fall. Okay, jag kände mig fortfarande lite sliten i luftvägarna, men trycket över bröstet försvann och helt plötsligt var jag "bara" sliten på grund av att jag fick jobba på som en jäkla iller, då vi hade pigga hetsporrar med oss, som promt skulle rycka uppför varenda liten knix. Fältet var rätt utspritt kan jag meddela.

Det var så härligt att få syre igen. Jag har ju liksom vant mig lite vid mina symptom under längre turer med någorlunda hög belastning. De har blivit ett normaltillstånd på något sätt. Efter några timmar brukar min kapacitet bli sämre och jag brukar ha ett lätt tryck över bröstet om jag inte kör väldigt lugnt, men jag har ju klarat av det för det mesta.

Tänk om det är så att jag har ansträngningsastma. Tänk om det är så att jag äntligen, äntligen kan börja träna hårt (tänk om det visar sig att jag inte vill träna hårt, fast jag skulle kunna). Med blandade känslor konstaterar jag att jag är glad för att jag äntligen, kanske, har hittat lösningen på mitt problem. Det känns logiskt och efter att ha varit inne på astmasidan, så verkar det ännu mer troligt. Samtidigt kan jag tycka att det här skulle jag kunna fått svar på för länge sedan. Jag har gått med det här i mer än ett år. Jag som i princip (av princip ;-) aldrig är sjuk har helt plötsligt varit konstant småförkyld. Ett år med perioder av vansinnig frustration, för att jag inte har kunnat cykla. Nu går jag alltså och hoppas på att jag har en lätt form av astma, för med en diagnos kan jag äntligen börja behandla mig på ett effektivt sätt.

Sedan har vi det här med vårdapparaten. Om bara 1,5 månader kan jag äntligen få komma in på utredning. Jag hade i och för sig kunnat få en tid om en månad, men det går inte för då är jag iväg och cyklar. Varför kan jag inte få en tid imorgon?

Bilden visar vändpunkten, för här på Johannas i Veberöd tar jag en dos astmamedicin. Här skymtar även ett apelsinbröd och Niklas knä. Han tar alla tillfällen att verka för apelsinbrödets överlevnad.