Rundans glädjeämnen var som vanligt sträckningen och Bjärerundan gällde för dagen. Vi var på några oerhört fina, slingriga vägar, som i och för sig hade lite risig asfalt, men de var så roliga att köra på. De gick uppför och nedför, där man kunde ta med sig rörelseenergin, likväl som man kunde göra det in i och ut från kurvor. Det var balansförflyttningar till höger och vänster och jag kastade mig i och ur sadeln bara för att det var så roligt att vara aktiv på cykeln. Vad kan jag säga mer? Glädje!
Sedan hade vi ju återigen omgivningen. Alltså det där med att cykla med alla sinnen blir verkligen belönat under sådana här förutsättningar - vädret, klungan, omgivningarna. Allt samverkade till att bli en smältdegel av ljud, dofter, syn- och känselintryck. Vi cyklade förbi hallonsnår som doftade så intensivt att jag kunde känna smaken av de söta rackarna - fullmogna. Att jag inte stannade där berodde på att det är så otroligt roligt att ligga i en klunga och susa fram, vare sig jag är trött eller stark för tillfället.
Jag lyckades under en längre utförskörning med en hänförande vy (som jag hade blivit tipsad om i förväg), dunka cykeln rakt ner i ett hål på vägen. Inte ett av dagens bästa känselintryck precis och jag höll ögonen lite mer på vägen efter det. Det smällde till rejält, men jag måste säga att jag är nöjd med mina hjul. De misshandlas lite då och då, men håller riktigt bra.
Ett annat av dagens glädjeämnen var den känsla jag hade när vår lilla klunga med mig i täten jagade ikapp klungan framför. I ett kort uppförslut kände jag mig helt plötsligt förvånansvärt pigg och när jag kom på att jag ville komma ikapp klungan som skymtade framför oss hade jag massor av krafter att trycka in i vevpartiet. Det tog liksom inte slut förrän vi var framme hos den andra klungan. Jag blev i och för sig trött med en gång när vi väl var framme hos dem och jag fick lida en del för det efteråt, men det var det värt. Min intuition visade sig vara bra, för den klungan innehöll en SLC-SL, så samlingen blev komplett. Dessutom var just den cykelns ryttare väldigt snäll och la sig och tog mycket vind, när jag var sliten efter mitt plötsliga energiutbrott.
Efter 70 km var det pannkaksdepå och vilka hittade jag där om inte Inge och JonW, som hade varit de första som stannade i depån och sedan hade de fastnat. Även Björn var där och mumsade glatt i sig pannkakor, som han precis hämtat. Vad göra? Jo, självklart fastna i depån. Jag var där i en timme tillsammans med grabbarna och hälsade på den ena cyklisten efter den andra som kom in och begav sig iväg igen. En av M6s punkakungar var på ett längre besök.
Precis när vi reste oss sa JonW att han egentligen nog ville ha lite mer pannkaka. Vi var på väg att fastna igen, när han ångrade sig och så lämnade vi depån i alla fall. Min plan under dagen hade egentligen varit att ta det ganska lugnt under fredagen, sitta länge i pannkaksdepån och sedan ösa på lite mer under lördagen. Det lyckades hyfsat fram till pannkaksdepån, alldeles utmärkt under depåstoppet, men sedan misslyckades planeringen totalt. Med JonW och Inge som lok och Björn som bisittare kunde man ju tro att det skulle kunna bli en behaglig färd hemåt, men jag var toktrött och jag klarade inte av det långa depåstoppet. Min kropp hade nog ställt in sig på fler pannkakor och mer vila i solen helt enkelt. Det blev en slitig färd hem, där jag ädelt erbjöd killarna att kapa tömmarna för att släppa dem fria, men förutom under en lång slakmota och efterföljande nedförsbacke där de trampade iväg i sitt eget tempo, så låg de där framför mig och kastade ett öga på mig då och då för att se om jag hängde med. Tungt var det, men vad jag var tacksam för dem under den sista biten hem, då vi vände rätt in i motvinden.
Sedan var det ju rätt roligt när jag försökte få Inge att uppskatta omgivningen istället för att hänga med huvudet ner mot ramen hela tiden. "Höger Inge", ropade jag, varpå han förvirrat tittade ut över havet och fälten och undrande frågade vad jag menade. Där kunde han ju inte svänga, rätt ut i fältet eller vadå?
Efter att vi hade kommit i mål och en av dagens vinster gått till Björn, satt vi sedan hur länge som helst och väntade på att överblivna och övergivna pannkakor skulle hitta tillbaka till målfållan och landa hos oss. Det skedde aldrig, men vi hade en rätt bra stund i solen ändå. Vi var definitivt de som hade längst sammanlagd tid i depå och målfålla, även om vi hade bra konkurrens av andra, som hade stannat i alla tre depåer. Ingen slog JonW's och Inges tid i Pannkaksdepån hur som helst. Imponerande 1h och en kvart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar