Desperation

Min nya cykel hade varit i min ägo i drygt tre veckor när jag checkade in den för hemfärd från Milano, Linate i söndags. Jag har nämligen varit i Italien, men mer om det senare.

Idag är det tisdag och cykeln står ännu inte i mitt vardagsrum. Igår kom väska nummer 1, den mindre viktiga ryggsäcken med allehanda vardagsting - lättersättliga sådana. Min handgjorda italienska vän är dock fortfarande på vift.

Igår fick jag inga nyheter och jag bävar för att ringa idag. Vis av erfarenhet från resande så vet jag att det i princip alltid ordnar sig. Väskor hittar rätt förr eller senare. Det vore dock bara så obeskrivligt jobbigt om detta visade sig inte stämma denna gången.

Det är som att få ta en smakbit av den där allra godaste kakan och sen snor någon den. Som en ny himlastormande kärlek som hastigt försvinner ur ditt liv.

Dramatik - absolut. Överdramatiserat - inte alls.

Så nu en uppmaning: kollektiv tumhållning för min cykels säkra hemkomst.