Mortirolo

Dag nummer två var det tänkt att vi skulle ta oss an Gavia, men en väderprognos talade emot det och plan B innebar att vi istället begav oss mot Mortirolo. Jag klagade inte. Tänk vilka omgivningar - Här i Skåne är vi glada att vi åtminstone har lite åsar att färdas över (fram och tillbaka, fram och tillbaka). På plats i Italien kunde vi byta ut en fantastisk stigning mot en annan och sedan lägga till dagens andra stigning (endast en liten knäpp). Tonale är i och för sig dryga 10 km lång, men har "bara" en medelstigning på 6%, där max är 8%.

Dagen började med den jobbigaste och minst behagliga delen för mig. Färden till Mortirolo gick först nedåt i några kilometer, sedan följde en slags slakmota blandat med lite uppförsknäppar och jag led både i det tysta och högt klagande. Jag var säker på att det var något som var fel med mig, för även om jag var lite hängig så skulle jag definitivt inte vara så där dålig. Så illa kunde det väl ändå inte vara? Längst bak och tidvis utan draghjälp kämpade jag mig till Mortirolo, lätt nedslagen och fundersam på vad och hur jag skulle agera för att kunna orka hela veckan.

Äntligen var vi framme och när jag tog några tuggor av en energikaka tittade solen fram bakom molnen. Härifrån blev allt bättre. För det första hade jag för mycket kläder på mig, vilka jag snabbt tog av. I fortsättningen var jag ganska försiktigt när reseledar-Kassler sa att vi skulle ta på oss något speciellt plagg. Han verkade visst lite frusen av sig och rekommenderade han jacka räckte det oftast med väst för min del. Sedan fick jag nog inse att på väg till Mortirolo så skulle jag ha haft ett eget litet hold 4, som både åkte saktare och startade mjukare. Bättre än så var jag helt enkelt inte då.


När alla onödiga kläder väl åkt av och stigningen började, lossnade det direkt för mig. Jag kom in i min zon och malde på långsamt, men stadigt. Solen sken och utsikten var bedövande vacker. Mitt kompaktvevparti i kombination med min bergskassett ger mig 34-29 som lättast och det innebär att jag kan sitta i princip hela vägen om jag vill. Under Mortirolo ställde jag mig regelbundet upp en liten sträcka var 15-20 minut, för att jag inte skulle bli för sadelöm och så passade jag på att dricka samtidigt. En rutin som fungerade bra, då jag inte ville få vätskebrist i värmen.

Återigen cyklade jag förbi en flock nötdjur som hade fullt upp med att låta sina skällor ljuda medan jag tog mig förbi. Någonstans i backen hittade jag det här monumentet och då kunde jag ju inte låta bli att stanna och fotografera det.


Trots den mindre bra början på dagen så hjälpte Mortirolo mig att vända på situationen och det var på ett mycket bra humör som jag kom upp på toppen. Även om man sliter sig uppför stigningen på jakt efter en bra tid, så är det definitivt värt att lyfta på huvudet emellanåt. Utsikten är hänförande och vägen går igenom passager där det blir ett otroligt vackert ljusspel.