Stelvio

Om jag avslutade resan med Zoncolandagen. Hur inleddes den då? Jodå FRM-tröjan satt som den skulle och nydopad (Oxis Turbuhaler ligger på röda listan, men lindrar min fantomastma) och klar begav jag mig ut för att hälsa på Stelvio. In i det sista visste vi inte om vi skulle kunna klättra uppför de 48 serpentinerna eller inte. Ett av åskoväder orsakat skred, hade gjort att den vägen var avstängd. In i det sista hoppades vi på att vägen skulle öppnas, men det blev inga 48 serpentiner för vår del. Tacksamt nog blev det inget åskväder heller (på vägen upp det vill säga). Istället begav vi oss till Santa Maria Val Mustair i Schweiz, så nu har jag cyklat i Schweiz också.

På vägen till foten av Stelvio kände jag mig inte riktigt pigg och inte blev jag något vidare starkare av att vara ett dopingfall heller. Det är snudd på bedrägeri att överhuvudtaget kalla den där inhalatorn för någon med "turbo" i namnet tänkte jag lätt flåsande. Jag hade utan att tveka placerat mig i hold 3, dvs det minst starka laget och jag insåg snabbt att jag där inte var den starkast lysande stjärnan heller. Faktum är att jag inte alls kände det där flytet som infinner sig ibland, utan det var snarare en kamp för överlevnad. Väl framme vid stigningens start såg jag de andra försvinna uppför, medan jag desperat letade efter "känslan". Efter några kilometer såg jag asfaltsbeläggningen förvandlas till grus. Nej, det här vill inte jag, tänkte jag och frågade raskt nästa mötande cyklist hur lång den här sträckan var innan jag skulle få färdas på asfalt igen. Cirka tre kilometer, blev svaret och jag blev lite lugnad igen. Tre kilometer är inte så farligt och det visade sig vara en snäll grusväg, som inte var så slirig eller speciellt brant. Som tur var så orsakade den inte några punkteringar för min del heller.

Slutligen efter en alldeles för lång period för min smak, så infann den sig den, det vill säga den härliga känslan. Det var när jag hörde en hel kör av individer som manade mig framåt. Jag har ju sedan Gran Fondot i Falun blivit van vid signalhorn och koskällor som förgyller forcerandet av vägsträckan. Här hade jag en hel hjord av nötdjur eller snarare två stycken hjordar, en på var sida vägen och alla hade de sina bjällror runt halsen och hejade på mig. Då blev livet så där vackert igen. Vissa riktade sina milda ögon mot mig och följde lugnt, men nyfiket min framfärd. Jag hade fortfarande inte flytet i kroppen tyvärr, men lugnet i sinnet hade infunnit sig. Jag var halvvägs hemma.

Sedan blev det kallt och det började regna, men inte frös jag inte, för jag hade hamnat halvvägs in i mitt lyckliga tillstånd. Tyvärr så började det visst åska lite också och nedfärden blev lite långsammare än jag hade tänkt mig, då det flöt floder av vatten på vägen. Jag åkte i alla fall ikapp hold 2 på vägen ner och även om uppför inte gick så bra som jag hade önskat, så var det härligt att kunna lita på sin cykel på nedvägen.