Har tänkt en del på det här med dopning, något som känns ständigt aktuellt när touren drar igång. Tyvärr.
Kompisar som inte cyklar säger gärna ”men är inte typ alla cyklister dopade” när man berättar att man håller på med cykling. Så får man ge sig in i en diskussion där jag förklarar min syn på saken: att visst har sporten stora problem, och det ligger i viss mån i sportens natur – att den är så fruktansvärt hård (vilket är coolt) men också i att cyklister testas oftare och mer rigoröst än många andra idrottare.
Detta i sig försvarar inte dopning som företeelse, men det kan i viss mån förklara den. Nu gör man en hel del inom cykelsporten för att stävja dopningen och jag vill tro att man nått viss framgång. Att vara proffscyklist i pro tour innebär att underkasta sig ett inrutat och otroligt kontrollerat liv. Det är tester, biologiska pass och ständigt ifrågasättande och granskande.
En del hävdar att det bidragit till att Touren i år är öppnare än på länge. Också att det lett till en annan typ av cykelåkning med mer attacker och fler som kan vinna varje lopp. Är det så är det ju alldeles prima. Det innebär också att vi förhoppningsvis i år kommer skonas från ”det här är för bra för att vara sant” ögonblick. Jag menar som Vinokourovs etappseger förra året och Landis året därinnan. När man liksom kände på sig att så här kan man bara inte köra.
Den alltid lika charmerande Jens Voigt talar i en videosnutt på velonews.com om hans syn på hur långt man har kommit och vad mer man kan göra i dopningsfrågan och killen har en del vettiga synpunkter. Se själv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar