Astmakatten och Pannbenspetter på nya äventyr

Ibland under vissa dagar är livet som en bilderbok, skulle man kunna säga och hade jag ritat någorlunda bra hade jag illustrerat dagens runda med fina, tecknade bilder. Akvarell med svarta konturer hade det fått bli. Nu gör jag inte det, så det får bli foton istället.


Petter är på återhämtningsstigen, så det var lugnt tempo som gällde för dagen. Jag hade hunnit sitta och lapa lite sol i lugn och ro innan mannen som skulle ha karta med sig dök upp. Skulle ha karta... Ja, det spelade inte så stor roll. Vi visste ungefär hur vi skulle cykla och ingen av oss har något emot att köra vilse, bara det är på mysiga vägar och där hade vi det första abret. 10,34 ringer vi helpdesken (Ola - vi hade verkligen slarvat bort oss och vi ringde inte bara för att höra att du var på jobbet). Vi hade visst hamnat på väg 113 och det var inte meningen. Nu hjälpte Ola oss och det visade sig att vi var nästan där det var meningen att vi skulle vara, så efter en stund var vi på rätt väg igen.

Jag vurpade under dagen. Hade så där lite lagom fart nedför när Petter hojtar bakifrån: "Vi ska vänster!", varpå jag tar en skarp vänstersväng, rätt in i gruset och sedan tappade jag grepp och balans och gjorde en (antagligen väldigt) snygg luftfärd, innan jag hamnade på höger axel och rullade över på rygg.

De gånger jag har vurpat innan har händelseförloppet varit något liknande det här:
- Oh-oh. Det här klarar jag inte av...
- Under efterföljande luftfärd har jag tänkt att jag ska slappna av och sedan har jag landat på höger eller vänster axel och rullat över på rygg, som i en sned kullerbytta. Något jag är rätt glad för, eftersom jag på det sättet sluppit de värsta skrapsåren.
- Sedan har jag tänkt att det gör ont. Sedan har jag känt efter hur och var det gör ont och konstaterat att det har gjort mindre ont än det skulle kunna göra. Konstaterat att jag nog har haft tur. Känt efter om nacken känts okay, vilket den har gjort mer eller mindre.
- I det läget börjar jag tänka på min cykel och sätter mig upp för att lite yrvaket se var den har landat.
- ... och så har det beroende på hur illa jag har vurpat antingen fortsatt med att jag sett cykeln och suttit kvar och varit helt vimmelkantig eller så har jag gått fram till den för att börja undersöka den.

Idag var inte som andra dagar.
- "Oh-oh. Shit, shit, shit! Jag får inte skada mig nu."
- Flygfärd, slappna av, hamna på höger axel.
- "Aj, det gör lite ont. Jag får inte ha skadat mig nu."
- Jag hade inte skadat mig speciellt. Reste mig upp och tänkte:"Åh, så bra att jag klarade mig så bra!." Kände efter lite till och var återigen glad att jag verkade vara helt cykelbar. Lite ont i armen bara, lite ont i benet bara och lite ont i nacken bara. Nacken skulle kunna bli ett problem, men förhoppningsvis inte. "Ah, så bra." Jag ville definitivt inte riskera Dolomiternaresan ju.
- Ja, just det ja. Där låg cykeln. Lite nya skrapmärken på den. Hjulen verkade ha klarat sig. Testade växlingen och den verkade fungera också, fast nej, inte riktigt. Den började växla lite av sig själv och i gengäld den var lite seg i responsen när jag försökte ta kommandot igen, men det gick att fortsätta turen i alla fall. Det är skönt att ha fler cyklar än en. Italienhojen var i trygghet hemma.

Sedan började alla stoppen. Petter sa att han såg hallon vid vägen. Efter att förhört mig om att de var röda så bestämde jag mig för att vi skulle vända.


Efter det såg Petter en groda på vägen som han försökte prata med. Den svarade inte och vi cyklade vidare.

Sedan skulle han (Petter inte grodan) stanna vid ett fält med digitalis och fota, för så många hade han aldrig sett samtidigt förut. Det var många blommor och eftersom Petter envisades med att fota med stängslet i förgrunden, var jag tvungen att hjälpa honom och fota genom stängslet.


Planerat fikastopp skedde i Ljungbyhed där jag förvånat insåg att jag var väldigt hungrig.

Efter fikat stannade vi två gånger under Lotta på Åsen. Ena gången för att Petter ville titta vilket meny som fikastället i backen hade och andra gången för att min kedja envisades att lägga sig mellan kassett och ekrar och sedan fastna där.

Nästföljande två stopp berodde på att Petters framhjul lät som om att navet skulle skära och han ville ta av hjulmagneten för att försäkra sig om att det inte var den inte lät. Magneten var oskyldig, så vi stannade för att sätta tillbaka den igen.

Jag såg till att vi tog ett kort toalettstopp vid Trollenäs slott och sedan tror jag faktiskt att vi har täckt in dagens runda relativt bra. Ja, det förstås - nämnas kan att vi hade soligt, fint väder nästan hela rundan, medvind, motvind och bra sällskap.