Språksvårigheter

Sagt om mig: ”Nu är hon så där jävla positiv igen.”

Det stämmer emellanåt och ibland orsakas det av cykling. Andra gånger kan jag inte förklara varför jag känner mig så där lycklig i tillvaron, men det är en känsla som bubblar över och folk i min närhet märker det ganska tydligt. Just nu till exempel, så har jag den där härliga känslan och vad jag vet finns det ingen speciell anledning till det. Det gör mig inte särskilt konfunderad utan jag passar på att njuta av känslan istället. Livet är helt enkelt ganska skönt trots allt.

Den här lilla introduktionen förklarar varför jag inte tänker pipa och gnälla över mitt medicinska tillstånd (lätt hänt), som resulterar i en ”viss rastlöshet”, utan istället beskriva begreppsförvirringen som kan uppstå när en mycket trevlig läkare och en mycket desperat cykelmupp samtalar. Efter att ha fått höra en del skrämselpropaganda blev jag nämligen övertalad till att gå och kontrollera mig på en vårdcentral eller liknande.

Det visade sig att jag har en luftvägsinfektion orsakad av virus och att den är på väg att försvinna. Mina testvärden är okay och jag ska bara snällt låta kroppen återhämta sig och använda mitt sunda förnuft innan jag börjar träna på allvar igen. Eftersom jag inte har något sunt förnuft i det här fallet, så var jag tvungen att få tydliga instruktioner och där började problemen.

Som direkt svar på min fråga tyckte läkaren att jag kunde börja träna lite försiktigt redan i denna vecka, bara jag inte tog ut mig.

”Jaha då skulle jag i princip kunna gå på ett aerobicspass om några dagar, även om jag ska ta det lugnt med cyklingen”, tyckte jag.

”Va? Nej, Absolut inte”, skrattade läkaren. ”Du får inte ta ut dig, sa jag”, fortsatte han och tittade lite undrande på mig.

”Men jag lär ju inte köra slut på mig på ett danceaerobicspass heller”, sa jag och lyfte på ögonbrynen. ”...och dessutom varar de bara en timme.”

Läkaren skakade på huvudet och hjälpte mig att förstå att det kanske inte var så lämpligt och så här fortsatte det. Till slut skrattade vi bara. Vi hade helt olika definitioner på att träna, på vad som är hög belastning och på att köra slut på sig. Träning på läkarspråk kan innebära att inte sitta stilla, utan att istället ta raska promenader och liknande. Dessutom tyckte han att jag hade höga krav på min kropps återhämtningsförmåga, som om man skulle ha tålamod att vara sjuk i mer än en vecka. Ja, hur som helst så ska jag ta det lugnt minst en vecka och sedan försiktigt känna mig fram.

En positiv bieffekt av det här är att mitt sociala liv, som är icke-cykelrelaterat är mer lättplanerat nuförtiden. Alltså - Jag är ledsen, men fram till dess att jag kan börja cykla igen, så blir det sådant här navelskådande från min sida. En kollega undrade hur det gick med mig och om det var länge sedan jag cyklade. Efter mitt svar tittade han medlidsamt på mig, knöt högernäven, böjde armen och klappade på den. Ni förstår nog gesten och jag kunde bara le vemodigt och nicka. Jag räknar för övrigt med att så fort jag är ute på vägarna igen, så kommer gnällandet att kompenseras av euforiskt jubel, när jag som resultat blir så där ”jävla positiv” igen.