Jag skulle haft en kartläsare! Hur kan man titta på kartan över vägen till startplatsen så många gånger och ändå inte hitta dit? Helt otroligt. Jag brukar anse mig vara rätt bra på att hitta, bara genom att i förväg studera kartan. Så gick det inte idag. Som tur var hade jag gett mig av i god tid hemifrån, och var framme en timme innan start. Men ett tag undrade jag!
Härligt att se så många människor i tights samlade på ett ställe. En härlig blandning av olika åldrar, storlekar,utrustnings- och ambitionsnivå. Det är inte varje dag man ser barn på carbonhojar med diskhjul! Inte heller ser man folk på trainer utomhus särskilt ofta.
När jag hittat en parkering klampade jag glatt iväg, i min nya Lunedi-tröja(obs!) till tältet där man skulle anmäla sig. -"Hej, jag efteranmäld till att starta i H-30." En tonåring som sitter djupt nedsjunken i en plaststol tittar förvånat på mig. -"Vilken klubb?" Varpå jag lite diskret sneglar ner för att kolla så jag verkligen har klubbtröjan på mig. -"Lunedi." Därefter följer ett mycket förvirrat och till synes oorganiserat händelseförlopp som jag inte tänker redogöra för, men som gav mig intrycket att ingen hade varit med om detta tidigare. Hur som helst så löste sig allt på bästa sätt, jag fick min nummerlapp och betalde min engångslicens.
Sedan följde såklart en lång uppvärmning med ett par kisspauser, som jag tillskriver nervositet, innan det var dags för start. Ganska svårt att veta hur hårt och hur länge man ska värma upp tycker jag. Man måste ju vara rätt varm eftersom man ska upp nära max direkt efter start. Samtidigt vill man inte bli trött. Tyckte dock att jag kom igång ganska bra även om pulsen gick ner lite lågt någon minut innan start.
Jag har aldrig förut startat sittande på cykeln, när någon håller den åt mig. Det var lite spännande. Tror dock inte att det var anledningen till att pulsen plötsligt steg med 20 slag när det var 15-20 sekunder kvar till start. Så jäkla laddad jag var! Starten gick och jag var iväg. På ett litet kick var jag uppe i 90% av maxpuls. Sedan låg jag mellan 90-95% av max hela vägen (lite högre på slutet). Vilken härlig känsla det är när tröttheten börjar komma, synfältet dras ihop och koncentrationen bara är på att köra, köra, köra! Jag tycker det är underbart att vara i den zonen. Att ta ut allt som finns ur kroppen. Vilken kick!
De 15 kilometrarna avverkade jag på exakt 25 minuter, vilket skulle ge en snitthastighet på 36km/h om jag har räknat rätt. Inte fantastiskt fort men jag är nöjd. Framför allt fick jag blodad tand. Det är kul att köra tempo! Jag vill tävla mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar