Ännu en säsongspremiär

Som jag tidigare rapporterat är jag för närvarande i Zambia. Idag gick den årliga triathlontävlingen på Amerikanska Skolan av stapeln. Jag hade framgångar från 2005 att försvara och var därför laddad till tusen när jag trampade iväg till starten klockan 7 i morse. På väg ut till tävlingsbanan förbannade jag den tidiga starten. Senare skulle jag dock vara mycket tacksam för att jag slapp springa i den obarmhärtiga lunchsolen.

Efter registrering smög jag runt och kollade in övriga deltagare. Några bekanta ansikten från 2005 syntes till, men också många okända. Jag kände mig trygg om att formen är ganska god, men samtidigt nervös över att jag inte hade någon som helst koll på konkurrenterna. Slutsats: bara att köra för allt vad tygen håller från start och se hur långt det bär.

Simningen var i bassäng (fara för krokodiler gör simning i öppet vatten eller dammar omöjligt) och därför startade vi i heat. Jag var i heat tre tillsammans med några herrar i fyrtioårsåldern. Att jag skulle slå dem på simningen kändes givet, men i övrigt hade jag ingen aning.

Starten gick och jag kom iväg bra. Har inte simmat på ett år men det kändes ändå förvånansvärt bra. 400 meter avklarades på strax under 6 minuter och jag växlade i ledning med cirka 10 sekunder. Min ledning ökade snabbt eftersom mannen närmast bakom valde att spendera cirka 15 sekunder på att ta på sig handskar. Jag har en del att lära när det kommer till det där med att växla snabbt då jag spenderade lite väl lång tid på att få på mig skor och cykelbyxor. Övriga deltagare var, tur nog, inte heller imponerande snabba i det avseendet.

Cyklingen gick på grusvägar i varierande skick. Bitvis bra och jag kunde stå på. Andra avsnitt var snarare traktorstigar med stenar lite här och var. Inte skoj. Paris-Roubaix flimarde förbi framför mina ögon – det är så här det känns alltså att köra odämpat på risigt underlag. Tidvis var jag också tvungen att parera för bilar och människor som körde och gick på de små vägarna. Gjorde en vansinnigt snygg och snabb omkörning av en lastbil fullpackad med folk som hejade samtidigt som de tittade frågande på vad vi i hela friden vi höll på med.

Tyvärr tog de inga split-tider, men uppskattningsvis gick de elva kilometerna på cirka 24-25 minuter vilket kändes mer än godkänt givet underlaget. När jag växlade till löpning hade jag drygat ut ledningen till övriga i heatet till cirka två minuter.

Alla som har provat på triathlon vet hur fruktansvärt det är att börja springa efter att ha cyklat hårt. Det är som att man springer i slow-motion. Världen rör sig knappt. Oerhört stressande men det är bara att försöka hitta ett bra tempo lugnt och metodiskt. Löpningen är 4 kilometer varav de första två är svagt uppför och de sista två svagt nerför. Killen som låg näst bakom mig tävlade iklädd en maratontröja vilket gjorde mig än mer nervös. Tänk om han är värsta superlöparen som bara kommer att skutta om mig när jag klappat ihop, vilket inte kändes osannolikt då det började bli varmt och jag var duktigt trött.

Tittade bakåt vid ett par tillfällen och insåg att jag fortfarande hade en betryggande ledning. Vid vändpunkten var jag definitivt på det klara med att han inte skulle komma ikapp då jag snarare utökat avståndet bakåt. Sista kilometern hade jag hittat ett fint flyt och lyckades hålla stilen hela vägen till målsnöret. Tiden stannade på 52.05 vilket innebar att löpningen måste tagit cirka 19 minuter. Mer än godkänt tyckte jag själv.

Tiden räckte till seger med dryga två minuter. Lite knäckande var att killen som kom tvåa bara var 14 år. Huvudet längre än mig såg han dock ett antal år äldre ut. Skall jag kunna försvara titeln nästa år är det bara att ligga i med träningen. Borde också komma hit lite längre innan så jag hinner acklimatisera mig bättre. Lusaka ligger trots allt 1.300 meter över havet. Det känns.