Just nu sitter jag hemma i min favoritfåtölj och bara myser. Det är lite endorfiner i omlopp i kroppen och jag är dessutom ganska nöjd och glad över dagens träningspass.
Efter sjukfrånvaro från all träning i två frustrerande veckor bestämde jag mig idag för att ge mig på årets första klubbträning med CK Lunedi. Jag var mentalt förberedd på ett rejält magplask. Med tanke på att jag inte har kunnat träna på ett tag och dessförinnan mest tränat på låg intensitet, var jag med rätta ganska osäker på formen. Jag laddade upp med vätska och pasta för att ha en hyfsad chans att inte bli helt förödmjukad.
Träningspasset inleddes alltså med lite nervositet och jag vara lite spänd och stirrig i början, får tillstå att jag gjorde en del märkliga manövrar som kan ha förorsakat en del irritation bland bakomvarande cyklister. När vi kom ut ur stan och farten började stabilisera sig en bit över 30 km/timmen så kändes det faktiskt helt OK. Det har dock förekommit mer än en gång att jag har känt mig urstark i början av ett pass, bara för att senare gå rakt in i väggen. Så när gruppen delades i två grupper valde jag det något långsammare alternativet. Det var ett bra val, det gick alldeles tillräckligt fort.
Pulsen drog iväg rejält några gånger, mjölksyra ansamlades i stor mängd i värkande lår. Det fina var dock att jag återhämtade mig efter varje krisläge. Jag såg också att jag inte var den ende som fick bita ihop ordentligt, det gav välbehövlig råg i ryggen när det var krisartat. Jag låg ändå och väntade på hammaren. Den kom aldrig, tvärtom kände jag mig ganska stark igen på slutet.
På slutet dök svettona (snabbare gruppen) upp bakifrån, de hade tagit en lite längre runda. Det blev en ganska lekfull avslutning på passet. Efter att svettona dök upp, upphörde jag med att dra och började ladda för det stora rycket. Tyvärr blev det aldrig något bra tillfälle eftersom att jag och några till var tvungna att stanna vid en korsning, och därmed fick roa oss med att jaga ikapp övriga cyklister istället. Vi hade som tur var den ärrade tempohästen, Torbjörn, med oss och han kan konsten att hålla ett jämnt och högt tempo.
På det hela taget var det ett riktigt härligt pass. Mitt enda mål på förhand var att inte bli avhakad och det uppnåddes med god marginal. Livet är härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar