Hjälmtvång

Nu har mina saker, som ska förverkliga drömmen i carbon, anlänt till Malmö. Där ska de nu sorteras i ett antal dagar för att sedan transporteras till Lund. Förhoppningsvis kan jag glida runt på min brandbilsröda racerhoj reedan nästa helg! Hoppas att det fina vädret håller i sig!



Igår skulle jag ut på gruppträning med Lunedi. Precis när jag skulle åka upptäckte jag att jag
glömt hjälmen hemma hos min farbror när jag var där och åt middag. Fan, fan, fan... Vi har ju krav på hjälm i klubben så det var bara att dra på sig en cykelkeps och hojja iväg och hämta den. Det är härligt att cykla i keps. På något sätt lättare... friare, men framför allt väldigt väldigt mycket coolare! Lägligt nog skulle Lunedigänget köra en runda som går så jag enkelt kunde åka och möta dem på vägen efter att jag hämtat hjälmjäveln.

Efter att ha gjort mitt lilla ärende så cyklade jag mot Kävlinge. Där mötte jag en liten klunga från Lunedi. Det visade sig vara den snabba gruppen. Efter mitt senaste försök att hänga med de killarna på distanspasset för ett par veckor sedan, tycker man att jag borde ha lärt mig något (se tidigare inlägg "taktisk miss på distanspasset"). Tack och lov verkar jag inte ha fattat något alls. Följdaktligen tyckte jag naturligtvis att det verkade vara en bra ide att köra med den gruppen.

Min första reaktion var att det inte gick så himla fort. Jag låg längst bak i klungan på en behaglig puls. Detta skulle snart ändras. Temat för dagen verkade inte vara jämn belastning utan snarare jämn fart. Med den inställningen blir det riktigt jobbigt när det går uppför. Det var jobbigt! Till och med riktigt jobbigt. Men jag hängde med hela vägen hem till Lund(inte så långt iofs), och hade faktiskt lite krafter kvar på slutet. Fick faktiskt en känsla av att några av de andra var lika trötta som jag. Önsketänkande, tja vem vet? Kanske håller formen på att infinna sig!?