Hård morgon

Verkade som det skulle bli en lugn cykling till jobbet - men ack så jag bedrog mig. Fram till Tegelbacken allt lugnt, men där samlades några vildhästar och sen var kampen igång. Jag undrar varför cyklister snällt kan vänta på grönt för att komma över första vägen, men vid trafikljuset över Vasagatan kör hälften helt plötsligt mot rött.

Jag lovar, det lönar sig inte för då missar du gröna vågen på Vasagatan. Tro mig, jag har provat alla varianter.

Hur som helst. Jag svänger ut ganska långt efter de första cyklisterna, som inte väntat på trafiksignalens gröna skimmer. Innan Kungsgatan är jag ikapp och förbi samtliga. Vi hejdas dock alla vid trafikljuset vid LO-borgen.

Sen drar vi iväg. Jag hamnar bakom buss medans konkurrent ett tar bussen på utsidan (våghalsig men snabb väg) och konkurrent två tar trottoaren (blir stängd av några fotgängare). Konkurrent ett leder med 50-talet meter men till Bonnierhuset är jag ikapp efter en oerhörd forcering. Jag frihjular lite nonchalant bakom och märker hur han försöker öka. Lönlöst tänker jag, här ligger jag och har det bra i din vindskugga.

Vid passering Odengatan börjar han mattas och jag sätter in dödsstöten. Vi passerade odengatan lite sent vilket betyder att det gäller att stå på för att ta alla tre trafikljus. Jag ser min chans att avgöra kampen för dagen. Gubben hänger med huvudet, han är trött, lite överviktig och det går svagt uppför.

Jag tar sista trafikljuset perfekt innan det slår om. Konkurrent ett hinner inte, han blir fast och kampen är över. Konkurrent två har jag inte sett sedan Bonnierhuset. Jag rullar i maklig takt mot KI, trampar om en hurtig MTB-are på slutet. Bara för att.