Vi hann inte långt innan trycket över bröstet infann sig - ovanligt tidigt och den här gången hade jag i princip ingen kraft kvar i benen. Det var värre än vanligt. Ska den här jäkla luftvägsinfektionen aldrig släppa? Jag fattar inte, tänkte jag frustrerad, arg, uppgiven. Så jag var beredd att packa ihop. Jag som alltid brukar följa med till slutet, sa till de andra i klungan att jag skulle bita ihop fram till fikat, men sedan fick jag nog tacka för mig och cykla hem själv, det vill säga inte åka andra hälften av den fina rundan som jag varit med och planerat (snyft, men jag var inte bitter, näe).
Det blir kanske bättre när du har fått i dig lite energi. Det blir kanske bättre efter fikat när du fått lite mat i dig, sa folk uppmuntrande. Jag försökte förklara att nej, det var inte energibrist. Jag kände bara det vanliga trycket över bröstet och att jag började få ont i halsen. Efter det känns kroppen matt och den vill inte arbeta effektivt längre, trots att jag inte är slutkörd och att jag vet att det fortfarande finns kraft kvar.
Det hela började efter en riktigt jobbig förkylning förra påsken. Jag var helt utslagen i en vecka och gick sedan i 2 veckor till, då varje trappa var en ansträngning. Flåsande staplade jag mig uppför dylika hinder. Det här var inte någon vanlig förkylning. Det här var nämligen första gången jag kunde "känna mina lungor", som jag uttryckte det. För varje andetag var jag väldigt medveten om att jag kunde känna friktionen av luften i mina luftrör ända ner till alveolerna (hur sant som helst). Det hela slutade i ett läkarbesök, där det konstaterades att jag hade haft en efterhängsen luftvägsinfektion, men att jag var på bättringsvägen.
Det tog ett tag innan jag var tillbaka i sadeln, men efter den här perioden har jag varit mer eller mindre besvärad av min onda hals och det konstiga trycket över bröstet med jämna mellanrum. En blick i träningsdagboken konstaterar - slutet av juni "infektionen" tillbaka igen med vila som följd, början av augusti samma sak, mitten av oktober samma sak, slutet av oktober inställd cykling igen, sparsamt cyklat under november och i mitten av december känner jag att infektionen aldrig släpper. I mitten av januari beger jag mig så till läkare igen, med en hel del provtagning som följd. Alla prover visar att jag är i god form. I början av februari får jag en hästspruta med antikroppar och jag tar mig ut på vägarna alltmer igen. Jag har hittat följande citat från februari:"Härligt att kunna cykla ute, men jag verkar vara väldigt temperaturkänslig. Kallt är inte bra - alls... "
Jag var hur som helst tillbaka på ett acceptabelt sätt och jag har hunnit med två resor till Italien sedan dess, men har inte blivit av med trycket över bröstet och halsont har jag i princip varje morgon efter att jag har varit ute och cyklat. Jag vet att det inte har med överträning att göra - tro mig. Jonas har frågat då och då hur det är med mig och svaret har allt som oftast varit - "Något är fel, för jag har inget tryck i benen, men jag är inte sjuk. Jag VET att jag inte är sjuk, men jag vet inte vad det är." Jag började misstänka att det kanske kunde vara polenallergi, eftersom det blivit värre på sistone igen, men det skulle inte förklara vinterperioden.
Tillbaka till helgens långtur då. Rikard frågade hur det hela kändes och jag försökte svara på hans frågor så gott jag kunde. "Det låter som ansträngningsastma", sa han sedan. Fram ur bakfickan trollade sedan Niklas en inhalator, som jag fick prova en puff av. Det hela slutade med att jag kunde vara med hela rundan i alla fall. Okay, jag kände mig fortfarande lite sliten i luftvägarna, men trycket över bröstet försvann och helt plötsligt var jag "bara" sliten på grund av att jag fick jobba på som en jäkla iller, då vi hade pigga hetsporrar med oss, som promt skulle rycka uppför varenda liten knix. Fältet var rätt utspritt kan jag meddela.
Det var så härligt att få syre igen. Jag har ju liksom vant mig lite vid mina symptom under längre turer med någorlunda hög belastning. De har blivit ett normaltillstånd på något sätt. Efter några timmar brukar min kapacitet bli sämre och jag brukar ha ett lätt tryck över bröstet om jag inte kör väldigt lugnt, men jag har ju klarat av det för det mesta.
Tänk om det är så att jag har ansträngningsastma. Tänk om det är så att jag äntligen, äntligen kan börja träna hårt (tänk om det visar sig att jag inte vill träna hårt, fast jag skulle kunna). Med blandade känslor konstaterar jag att jag är glad för att jag äntligen, kanske, har hittat lösningen på mitt problem. Det känns logiskt och efter att ha varit inne på astmasidan, så verkar det ännu mer troligt. Samtidigt kan jag tycka att det här skulle jag kunna fått svar på för länge sedan. Jag har gått med det här i mer än ett år. Jag som i princip (av princip ;-) aldrig är sjuk har helt plötsligt varit konstant småförkyld. Ett år med perioder av vansinnig frustration, för att jag inte har kunnat cykla. Nu går jag alltså och hoppas på att jag har en lätt form av astma, för med en diagnos kan jag äntligen börja behandla mig på ett effektivt sätt.
Sedan har vi det här med vårdapparaten. Om bara 1,5 månader kan jag äntligen få komma in på utredning. Jag hade i och för sig kunnat få en tid om en månad, men det går inte för då är jag iväg och cyklar. Varför kan jag inte få en tid imorgon?
Bilden visar vändpunkten, för här på Johannas i Veberöd tar jag en dos astmamedicin. Här skymtar även ett apelsinbröd och Niklas knä. Han tar alla tillfällen att verka för apelsinbrödets överlevnad.
8 kommentarer:
Bra att du har tagit kontakt med vården, o m problemet. Men 1,5mån, är sanslöst!
Fin redogörelse av den kanonfina rundan, det var verkligen fint nere i Skåne:)
Sedan är det alltid trevligt att tillhöra Hetsporrarna:)
/John
Det låter som att det mycket väl skulle kunna vara astma. Håller med om att det är konstigt att din läkare inte har misstänkt det tidigare men att du nu inte får en tid hos läkaren förrän om en dryg månad är kanske inte så konstigt? Du verkar ju inte dödligt sjuk (även om det såklart är mycket frustrerande att inte kunna cykla som du vill - jag vet) och dessutom är det förmodligen semestertider även bland läkarna... Mitt råd är att du söker dig till en privatklinik om du vill ha en tid tidigare. Alternativt skulle du kunna testa dig själv och sedan kanske låna någon luftrörsvidgande medicin av någon kompis (gärna någon långtidsverkande som Oxis t.ex.) medan du väntar på att komma till hos läkare. För att din astmautredning ska bli rättvisande bör du inte börja med steroidinhalationer innan du varit hos läkaren. Hoppas du snart blir fri från dina bekymmer och kan cykla som vanligt igen. Lycka till!
/Martin
Långtidsverkande medicin alltså... Självklart är det bra om även kompisen är det ;)
/Martin
John - Det skulle kunna vara en måndad, men jag ville inte ställa in lite cykelaktiviteter så att det blev längre är mitt val.
Fin redogörelse av rundan? Tack. Jag tyckte mest jag fick ihop en beskrivning av hur synd det var om mig ;)
Hoppas på att tillhöra hetsporrarna själv snart. Jag har cykeln. Nu ska jag bara fixa resten också.
Martin - tack för råden. Jag har tidigare fått tips om Oxis och Pulmicort, men ska höra mig för om Pulmicort innan jag ger mig på att använda det.
Tyvärr går det nog inte att göra något åt tidsplanen om jag inte ställer in lite resor. Alla vårdcentralerna som jag ringde till hade fullbokat. Privatalternativet i augusti var bästa budet.
Jag är definitivt inte dödligt sjuk, bara vansinnigt frustrerad, men visst hade det varit trevligt om man alltid lyckats boka frisör- och läkarbesök med en eller två dagars varsel?
Otrevligt att höra om dina problem, men intresant.
Har själv tagit en vända med "världens bästa sjukvård" i höstas och tidigt i våras. Fick besked om att allt var bra och att mina symptom kunde vara normala.
Efter det körde jag på som vanligt, men det gnager... Utan att vilja bli kallad hypokondriker undrar jag om det verkligen är OK varje gång mina symptom gör sig påminda.
Hatar samtidigt att gå till sjukan och utsätter mig inte för kropssbesiktning i onödan.
Well well, hoppas du är på rätt spår så det löser sig för din del. Ride on.
Jag har blivit tagen på allvar av min läkare, då jag förklarade för honom att även om jag kan gå till jobbet och inte har symptom som gör att jag blir sängliggande, så måste jag bli av med det här, för annars kan jag inte cykla/ träna ordentligt. Han passiviserade mig dock något, då jag fick höra att det skulle kunna vara en viros luftvägsinfektion som det inte går att göra något åt mer än att vänta ut.
Jag är lite förvånad så här i efterhand att han inte tänkte i banorna astma, men jag kan inte säga att det är något som han absolut borde ha gjort. Jag fick blåsa i en spirometer (i vila) och jag hade en mycket bra lungkapacitet.
Det är svårt det här med att verka frisk och sedan veta att något är fel. Något stämmer inte och ändå har du bättre testvärden än medelsvensson. Som du säger, man vill inte vara någon hypokondriker, men majoriteten av människor är ändå inte det. Tror du att något är fel, så är det mycket möjligt att så är fallet.
Hoppas att det löser sig för oss båda. Känns lite konstigt att gå och hoppas på att man har astma... Fast som jag sa innan. Diagnos och behandling och återställd tack :-)
Jo jag blev också tagen på allvar, men samtidigt kände jag att det saknades personligt engagemang och fantasi från vårdens sida. Man kör lite på rutin.
Men blir det väl när man praktiserar stordrift.
Jo, det är klart. Man förväntar sig att läkaren är den som kommer med idéer och uppslag om vad det kan vara, men det går ju inte att vara specialist på allt.
Har man inte de typiska symptomen för en åkomma kan man nog hamna i limbo. Synd att man inte kan standardisera dem. Ja, symptomen alltså, så att det inte är någon tvekan om vad man har eller inte har ;)
Skicka en kommentar