Ensam. Tillsammans.

I morse 06.25 mötte jag upp med fyra amerikaner för, vad jag trodde, en gemensam löprunda. Trevligt att inte alltid springa ensam, tänkte jag, men det blev inte riktigt som jag hade trott.

När alla hade anlänt så sa en av dem "so, let's go", pluggade in sin ipod och stack iväg. Alla övriga, utom jag, hade också hörlurar och satte in dem. Let's go.

Jeff, han som stack först, sprang som en jävla illbatting och fältet slogs sönder omedelbart. Efter femhundra meter var vi en utspridd klunga. Alla ensamma med sin Ipod. Utom jag då, lurlös. Vi sprang ensamma, tillsammans.

I brist på annat att roa mig med så sprang jag ikapp Jeff, han skulle i alla fall inte få vara starkast för dagen. Efter någon kilometer tog den hårda öppningen ut sin rätt för honom och jag var i sololedning. Konstig känsla, springa tillsammans ensam. Helt plötsligt var jag helt ensam, för Jeff hade vänt någonstans. Han hade tydligen ont om tid, så ont om tid att han inte såg någon poäng att meddela mig, jag som var där för första gången, vart vi skulle springa.

Såg de andra en bit bort och anslöt. Nu sprang vi tillsammans en bit. Ovant.

Några hundra meter senare vek två till av, de bodde tydligen åt ett annat håll. Så efter 15 minuter av ensamhet tillsammans var det bara jag och Chaz kvar. Vi sprang tillsammans, jag försökte småprata men han hörde inte vad jag sa, för han hade ju sin Ipod på. Så sa han "you can go ahead if you want".

Så sprang jag iväg. Ensam. Tillsammans.

På fredag skall jag kanske springa ensam tillsammans med dem igen. Det blir trevligt.

Träningen då? 33.30 minuter, 7,5 kilometer. Bra fart för ett morgonpass med andra ord.