Lugn helg

I helgen går Tadzjikistan till parlamentsval och jag skall jobbar som valobservatör för OSCE. I morgon väntar oavbrutet arbete från 05.30 - 24.00 ungefär. Funderar över hur jag skulle kunna klämma in ett träningspass, men får nog helt enkelt bara inse att det inte går...

Nästa vecka skall vi åka till Khorog, huvudstaden i bergsområdet Pamir. Och vi åker inte dit hur som helst utan med helikopter! Jag har aldrig förut åkt helikopter så jag är tämligen exalterad. Helikopterflygande är dock synnerligen väderberoende, särskilt när vi skall över höga berg för att nå Khorog, så jag hoppas på sol, lite vind och fantastisk utsikt.

Träningen nästa vecka får därför bli lite sporadisk, men det känns klart värt.

Khorog i vinterskrud

I det senaste numret av Rouleur...

I det senaste numret av Rouleur finns det en artikel om Shimano. Jag har kört på både Shimano och Campagnolo och fastnat för det ena av dem utan att för den delen hysa några aversioner mot det andra. Min vän däremot är övertygad Campaanvändare och tar sina tillfällen att påpeka varför Campagnolo värmer hjärtat så mycket mer än Shimano.

"Lysande", sa han när han såg bilden på fisken och fiskeutrustningen med undermeningen att det egentligen är det som Shimano handlar om. Sedan var det tyst. Efter ytterligare en stund spricker han upp i ett stort leende. ”Genialt!”, säger han och bläddrar fram och tillbaka i tidningen. Det finns inte en bild på cykel i reportaget. Däremot finns det mycket bilder på anläggningen. Jag förstår de Campagnoloälskare som bara älskar det tilltaget. Vi hittade verkligen ingen cykel någonstans. Gör du? Då räknas inte inte reklamsidorna som är insprängda i reportaget.

Långlöpning

Idag sprang jag mitt längsta sammanhängande lopp någonsin. 23,7 kilometer utan att stanna eller gå en enda gång. Det som bara skulle bli ett lugnt pass utan fartkrav spårade i vanlig ordning ur allteftersom kilometerna gick och benen kändes bra.

Bestämde mig för att springa 11 kilometer ut ur stan och sen vända. Det är skönt för då har man gjort det värsta när man är halvvägs - det är svagt uppför och motvind hela vägen. Första milen gick på 53.16, inte något att skryta med. Efter vändpunkten kändes det lättare då det var svagt utför och medvind. Kilometerna rullade på och jag började inse att jag kunde komma ner under 5 minuters-tempo om jag ville. Så jag ökade successivt och mil nummer två gick på 45.35. Alltså 20 km på 1.38.50.

4.55 senare passerade jag halvmara-märket på 1.43.45. 2006 sprang jag Stockholm Halvmarathon på 1.42.22 och var helt färdig. Idag kände jag mig inte ens så väldans trött. Jag skulle ljuga om jag sa att det var en barnlek, men det var med mersmak. Och tur är väl det för jag måste ned 8.45 per halvmara om 3.10 målet skall bli verklighet.

Freire

Freire vinner igen. Spanjoren har börjat året på bästa sätt och är nu redan uppe i tre segrar tror jag. Kan han vinna Milano-San Remo igen månne? Häromdagen snodde han en vinst från en Skil-Shimano cyklist som började fira lite för tidigt.

Photo: Roberto Bettini/cyclingnews.com

Oscar Freire är en av mina absoluta favoriter. Gör inte mycket väsen av sig i klungan, har sällan ett stort tåg inför spurterna. Men han är på rätt plats vid rätt tillfälle. Han vinner snygga vinster. Och den allra snyggaste var nog hans första VM-titel 1999. Det klippet kan jag se hur många gånger som helst.

Alla tittade på varandra. Nästan. För ingen tittade på Freire. Pang sa det så stack han i den där kurvan och resten är historia.

Ensam. Tillsammans.

I morse 06.25 mötte jag upp med fyra amerikaner för, vad jag trodde, en gemensam löprunda. Trevligt att inte alltid springa ensam, tänkte jag, men det blev inte riktigt som jag hade trott.

När alla hade anlänt så sa en av dem "so, let's go", pluggade in sin ipod och stack iväg. Alla övriga, utom jag, hade också hörlurar och satte in dem. Let's go.

Jeff, han som stack först, sprang som en jävla illbatting och fältet slogs sönder omedelbart. Efter femhundra meter var vi en utspridd klunga. Alla ensamma med sin Ipod. Utom jag då, lurlös. Vi sprang ensamma, tillsammans.

I brist på annat att roa mig med så sprang jag ikapp Jeff, han skulle i alla fall inte få vara starkast för dagen. Efter någon kilometer tog den hårda öppningen ut sin rätt för honom och jag var i sololedning. Konstig känsla, springa tillsammans ensam. Helt plötsligt var jag helt ensam, för Jeff hade vänt någonstans. Han hade tydligen ont om tid, så ont om tid att han inte såg någon poäng att meddela mig, jag som var där för första gången, vart vi skulle springa.

Såg de andra en bit bort och anslöt. Nu sprang vi tillsammans en bit. Ovant.

Några hundra meter senare vek två till av, de bodde tydligen åt ett annat håll. Så efter 15 minuter av ensamhet tillsammans var det bara jag och Chaz kvar. Vi sprang tillsammans, jag försökte småprata men han hörde inte vad jag sa, för han hade ju sin Ipod på. Så sa han "you can go ahead if you want".

Så sprang jag iväg. Ensam. Tillsammans.

På fredag skall jag kanske springa ensam tillsammans med dem igen. Det blir trevligt.

Träningen då? 33.30 minuter, 7,5 kilometer. Bra fart för ett morgonpass med andra ord.

Doppelträning

Efter frukost stack jag ut för lite löpintervaller. Det var västerbrobacken som var målet för dagen. Med sura ben orkade jag bara fyra intervaller innan både ben och hjärna var slut för dagen. Tiderna blev mellan 2.34-2.50. Alltså från 13 snabbare till tre långsammare än förra gången. 2.34 ger en kilometerfart på 4.15-4.20 vilket är riktigt hyfsat uppför den backen.

Sen var det hem och lunch. Mötte vid 13-tiden så upp Baxa för ett lugnt rullpass som faktiskt blev ett lugnt rullpass på 1.45.

Just glad I was not there

Två timmar tillsammans med Baxa idag. På vägen till Varzob så gjorde vi en ny bekantskap. Den här stenen föll ner jävligt nyligen och jag är glad att jag inte cyklade förbi just då.

Tanken var en lugn runda men Baxa högg en lastbil på vägen och så var kriget i full gång. Han väntade aldrig så till slut var jag tvungen att lägga i högsta växel för att komma ikapp. Gjorde så någongång efter vändpunkten och sen fick han jaga mig hela vägen till stan som straff. Så mycket för ett lugnt pass...

Hands off mina snabba kolhydrater

Lisa Förare Winbladh (matskribent och kulinarkonsult) i Fokus för ett par veckor sedan:

Istället för att till varje pris jaga tillsatser borde man titta mer på de riktiga bovarna: salt och socker och andra snabba kolhydrater.

Du Lisa, utan mina snabba kolhydrater hade jag inte överlevt till middagen igår. Så hands off.

Överhuvudtaget så är jag less på folk som menar att socker är onyttigt. Ja, kanske om du äter en hel massa av det, inte tränar och struntar i att borsta tänderna.

Snart får vi väl se osötade dinkelbullar med linfrön på i ryggfickorna på Tour De France cyklisterna. Varför inte? Det är ju så nyttigt.

Buskashi

Idag blev det tre timmar och tre berg. Totalt 50 kilometers cykling säger en del om hur jobbigt det var. Jag drog en energibonk sista 45 minuterna och stannade för två Twix och en chokladkaka på vägen hem. Jag har redan ätit upp hälften.

Uppe i bergen var det Buskashi. Det är något slags traditionellt spel där man till häst skall försöka få in en stackars get i ett särskilt område. Förr i världen använde man tydligen en levande get, men nu gör man med något slags stoppat getkadaver.

Full uppståndelse var det i alla fall. Konstigt val av plats tycker jag, mitt bland bergen. Men folk hade kommit en masse och hundratals hästar fanns på plats. Häftigt värre.

Tävling är bästa träning

Jag har aldrig förstått de som står över Tour De Ski med argumentet att det är för nära inpå mästerskapen. Det är ju för bövelen 5-6 veckor emellan.

Nej, heja Hellner: "Tävling är bästa träning".

Vakna till guld!

Två gånger den senaste veckan har jag vaknat till guld. Först Ferry och nu Hellner. Ligger här och väntar på att klippen från loppet skall ladda. Vanligtvis skulle jag inte lägga vår surt förvärvade och begränsade bandbredd på videoklipp, men efter att ha läst bloggar och tidningar så förstår jag att nattens lopp var magiskt.

Jag har länge suttit och undrat varför man inte kör mer som ett lag i masstart. Tydligen gjorde Sverige det i natt och det gav vacker utdelning. De norska guttarna, som var så kaxiga innan (se klipp på SVT-Play "Hellner kommer till att få problem på klasschiskt") var inte lika lyckosamma.

Jag sällar mig till Öijers propå - nominera dem till "Årets lag" på idrottsgalan vetja.

Olympisk extas

Vilken körning av killarna i det svenska skidlandslaget. Det är ju så att jag får tårar i ögonen. Olsson, Södergren och Hellner, vilka killar, vilken satsning och vilket sammarbete. Så snygg cykeltaktik. Etta Hellner, trea Olsson och Södergren på tionde plats. Södergren jublar vid målgången på sant cykelmanér. Så jäkla skönt!

Dagens

Velade länge och väl men det slutade med löpning. Och ganska lång sådan - 17 km. Lugnt och fint första 5 för att sen hålla 5-minutersfart sista 12. Det kändes som jag kunde springa hur långt som helst, men av hänsyn till min fot så vände jag hemåt. Det känns lätt att springa nu, och kan jag bara börja lita på foten till 100% så skall det här bli riktigt roligt.

Mina nya skor jag berättade om kan bli lite försenade. Helt ironiskt (och olyckligt) har hon som skall bära med sig dem från Sverige...brutit foten. Jag vet inte om jag skall ta det som ett dåligt tecken. Så nu vet jag inte när hon eller skorna kommer, men förhoppningsvis inte om alltför länge.

Var glad att du inte bor i Katterjåkk

Det är ju ett fasligt gnäll nu bland svenska cyklister om kyla och snö. Men för att få lite perspektiv på det hela kan cyklister i Stockholm försöka relatera till cyklisterna i Katterjåkk.

På SMHI:s hemsida finns statistik om "snötäckets varaktighet". Där kan man läsa att Stockholm nu haft ett sammanhängande snötäcke sedan den 15 december, alltså i 65 dagar ungefär. Katterjåkk har haft snö sedan 28 september.

Det längsta sammanhängande snötäcket i Stockholm var 149 dygn vintern 1969/1970. Katterjåkk slår återigen det med råge när de på nittiotalet drog in 266 dagar av sammanhängande snö.

Så var glad att du inte bor i Katterjåkk. Om du är cyklist alltså.

Habegär

Efter att ha bläddrat förbi ett antal annonser i Cycle Sport har jag utvecklat ett starkt habegär för ett par Keo Blade. 95 gram per pedal, 258 gram en totale med klossar och allt. 244,95 Euro på Bike24.com

Jag tycker mig på något sätt behöva 31% större anläggningsyta. Som att kraften skulle öka lika mycket. Jag tror mig få bättre utväxling av mina lår om jag har en större tryckyta. Så måste det vara. Har inte råd att chansa.

För sent

När det kommer till löpning är jag ett riktigt blötdjur. Jag har inget emot att springa när det regnar. Så när jag fick inbjudan att springa tillsammans med två amerikaner kl 6.25 i morse tackade jag glatt ja trots prognoser om regn och elände.

När klockan ringde masade jag mig upp och ångrade mitt beslut. Inte för att det regnade, utan för att jag var trött. Men jag klädde på mig, pinkade, drack lite vatten. När jag står där och sätter på mig pulsklockan, exakt 06.17, tre minuter innan jag skall lämna hemmet skyddande vrå, så får jag ett sms.

"No running, too much rain"

Det är inte ok att ställa in åtta minuter före start, tre minuter före avfärd.

Jag är ett blötdjur, men springa ensam i regn gör jag inte 06.25 om jag lika gärna kan göra det 09.25 eller 15.25.

Nya skor!

Nästa vecka kommer bud från Sverige med mina nya löparskor. Efter storleksfadäsen häromsistens insåg jag att nya pjuck behövs. Eftersom jag med nöje köpt Puma de senaste åren fick det bli det nu också. Jag gick på vikt och slog till på ett par lätta (260 gram), om än inte tävlingslätta, Puma Eutopia.

Som prisjägare så köpte jag givetvis inte av Löplabbet eller Runners Store, de svenska cirkaprisfascisterna, utan kan varmt rekommendea SC24.com. Efter jag dechiffrerat tyskan så fick jag skorna för 300 kronor mindre (inklusive frakt) och de var framme i Sverige på fyra dagar.

Dagens intervallträning - en Garmin-diss

Så idag var det dags att ta tjuren vid hornen. Jag har gått och dragit på det första löpintervallpasset eftersom det är så jävelusiskt jobbigt med löpintervaller, men idag sköt jag inte upp längre.

Det blev ett gäng backintervaller, 5x600 meter med cirka 40 höjdmeters skillnad. Det är min Västerbrobacke. Västerbron passeras som bekant två gånger under Stockholm Marathon. Bron har en segelfri höjd på 26 meter vilket gör att jag gissar höjden på bron över vattnet att vara någonstan mellan 30-35 meter. Därmed är min backe perfekt. Lite brantare, lite fler höjdmeter än Västerbron på ungefär samma sträcka.

Jag sprang alltså fem gånger och hade 2.47 - 2.49 på samtliga (snittpuls mellan 181-186). Blev besviken på min Garmin som inte håller måttet när det är träd och murar för nära inpå. Den mätte samma sträcka till allt mellan 560 - 610 meter - uppför. Nedför var samma sträcka mellan 600-620 meter. Intressant och dåligt. Nåja, jag vet att den är ungefär 600 meter så jag tar det som riktvärde. Det ger en kilometerfart uppför på 4.35-4.40 vilket är helt godkänt. Till och med ganska bra. Och när snön är borta och vägen torr, ja då skall jag kunna vara nere på 4.15-4.20 fart.

Foten känns fortsatt strålande bra.

Norsk dynamit

I vinter-os går det sådär för Norge så här långt. På cykeln går det bättre. Jag har helt missat Boason-Hagens framfart i Tour of Oman. 2,3,1 är hans etapplaceringar hittills. Killen kommer bli (är) grym i år.

Photo: Roberto Bettini/www.cyclingnews.com

Ett ovanligt inslag

Vägar, väder och vilja fanns alla för ett cykelpass idag. Nu när foten känns så bra så tänker jag för ett tag framöver fokusera på löpträning med cykel som komplement. Tanken är att köra mycket av den hårda träningen med intervaller och annat gosigt med gympaskor på och använda cykeltimmarna till återhämtning, rensning och andra rullämpade aktiviteter.

Så den grova planen är tre-fyra löppass i veckan och 2-3 cykelpass. Löppassen enligt följande

1. Hård distans (8-12 kilometer på tröskelfart)
2. Hårdare intervaller (x antal 2-4 minuters intervaller med varierande vila och intensitet och lutning)
3. Lugn distans (20-25 kilometer utan fartkrav)

Ett eventuellt fjärde pass blir antagligen också någon intervallvariant.

De kompletterande cykelpassen blir nästan uteslutande lugn rull mellan 1-3 timmar.

Om kroppen pallar, och då främst foten, kommer jag öka mängden löpning i mitten av mars.

En omgång data från Garmin

Så här ser en omgång data från en löprunda registrerad av min Garmin ut


Som ni ser får man massa mumsig information men det saknas en del för att jag skall vara helt nöjd. Det sämsta är att man i programmet inte har möjlighet att i efterhand lägga in varv. Nu tar min klocka automatiskt varvtider varje kilometer och jag kan såklart ställa in vilket intervall jag vill. Men ni som har kört med Polars finare grejer vet att där kan man lägga in varv i efterhand. Då kan man lätt kolla hur man sprang/cyklade på en sträcka mitt i ett träningspass. Jag kan ta reda på det, men får räkna mig fram. På polar kan man med samma funktion kolla lutningen på en backe, hastigheten uppför den, snittpulsen för en särskild sträcka. Ja, allt. Det går på ett helt annat sätt att analysera träningen i efterhand. Och det känns ännu viktigare för löpning som är en sport där tid och snitthastighet är av större intresse än i cykel.

Sen så kan ni ju kolla på höjdangivelserna och se att det svajar lite i GPS:en. En kilometer med 69 stigningsmeter och 97 meter utför - den kilometern skulle jag vilja se. Men inte springa.

Dagens löpning

Idag tänkte jag mig 12 kilometer planlös löpning. Det slutade med 10 kilometer hårt och två kilometer lugnt. 44.40 på milen var en bra indikation på vart jag står. Det är 2,5 minuter sämre än i slutet av oktober. 30 sekunder kan nog hänföras till bansträckningen. 30 sekunder till föret (en del lössnö) och 15-20 sekunder på GPS fel. Så justerar man för det så kanske det är 1.15 långsammare ungefär. Inte bra, men ingen större fara på taket.

Jag blev duktigt trött, särskilt eftersom avslutningen var toppen av en backe. Toppade på 197 i puls. Det jag är mest nöjd med är att återhämtningsförmågan är hyfsat god. En minut efter målgång var pulsen nere på 157.

Min nya favorit

En av mina nya favoriter är tysken Andre Greipel i Columbia. Han vann typ allt i Australien och han har en kroppsbyggnad som påminner mer om än boxare än en cyklist. Precis som jag alltså. Det där med BMI < 19 är helt ute, nu är det Ljubomir Vranjes kroppen som är inne igen.

Sky hype

Igår gottade jag ner mig med det senaste numret av Cycle Sport. Det inleddes med att Cycle Sport fastlägger att Team Sky är den största hypen cykelvärlden skådat - för att sedan berätta att laget får 16 sidor i just det här numret. Hmmm, nu är det väl så att hype i ganska stor utsträckning skapas av media så jag undrar vem som skapade hypen och vem som egentligen rapporterar den.

Hur som helst så är det uppenbart att Storbritannien törstar efter stora cykelframgångar. Man vill nu ta bancykelframgångarna och föra ut dem på vägarna. Och visst visst visst vill man att Bradley Wiggins gärna skulle vinnan Tour de France. Men jag är ledsen, det är som britternas väntan på att få en segrare i en tennisens grand slam. Hoppet står till Andy Murray, men efter ett par förluster mot Federer börjar man nu undra om Murray kommer bli den nya Tim Henman.

Så mitt tips är att Bradley Wiggins inte vinner touren, varken nu eller något annat år. Han kommer bli en ny Cadel Evans. Så kanske en VM-titel är mer troligt?

Webbradio

Sitter här i Tadzjikistan och lyssnar på Kallas framfart i spåren. Hon leder stort efter fem kilometer och mitt hjärta bultar för ett svenskt OS-guld.

Webbradio rockar. Inget trams om upphovsrätt utan alla får lyssna - så mycket de vill. Och Torgny som expertkommentator. Lika lugn som i intervjuerna efter sina egna lopp. Mysfarbror.

Vissa dagar blir jag fast inne

Vissa dagar är det som att det inte går att komma ut genom dörren. Idag var motståndet kyla. Kyla som smyger sig genom betongen och förpestar vårt annars så gemytliga hus. Jag har ju raljerat över det fina cykelvädret här och det får jag nu sota för. Kylan håller i sig och har blivit än bistrare. Idag kröp inte kvicksilvret över -4 strecket. Det är is och snö överallt. Precis som hemma från vad jag förstått.

För att inte padda ihop helt så masade jag mig till affären och inhandlade tre liter mjölk. Även i forna sovjetrepubliker så ger mjölk starka ben. På väg hem tänkte jag att en extra promenad kan väl inte skada och tog en omväg. Det resulterade bara i hemlängtan och stelfrusna fingrar. Fingrar som jag nu, likt mitt bröd, värmer på ett oljeelement.

On the road

Men inte till cykels utan till fots.

Fick ett sms från Baxa igår: "Lets run a Marathon tomorrow". Jag ringde upp och förklarade att det kanske inte var en bra idé för våra stackars ben och prutade ner det till knappa hälften. Sagt och gjort, 18 kilometer stod på programmet.

För att vara hyfsat snabb på cykeln har Baxa inget löptryck att skryta med och vi sprang i maklig 6-minutersfart. Det var småtrevligt om än stökigt och slaskigt. Sprang i två decimeter nysnö för att i nästa sekund bli nedsprejad av en bil. Folk skrek och tjoade saker jag inte förstår.

1.47 senare var jag hemma. Sprang sista kilometern på 4.30 bara för att få ner snittet under 6 minuter per kilometer. Baxa lämnade jag med glansiga ögon. Han hade fyra kilometer hem och såg ut som att han bara ville krypa upp i närmsta snödriva och somna.

Velodrom

Många är dem som har haft velodromplaner, men de har fått läggas i arkivet på grund av för lite pengar. Nu, på mindre än ett år har Falun lyckats skapa en nästan fullstor velodrom för väldigt lite pengar. Jag tycker initiativet är fantastiskt och ambitionen beundransvärd. Ibland behöver det inte vara så jäkla svårt. Kan man inte bygga en Ballerup Super Arena värdig en 6-dagarstävling kan man i alla fall bygga en seriös inomhusvelodrom för grym träning och enklare tävlingar.

Video ligger uppe - det ser kanonkul ut. Jag längtar hem.

Besatt

Jag sitter här och är lite besatt. Grunder till min besatthet är FK studenternas omvandlingstabell som berättar hur fort du måste springa på olika sträckor för att klara Maran på 3.10. Följande gäller.

800: 2:18.8 
1000: 3:00.8 
1500: 4:49 
3000: 10:30 
5000: 18:24 
10000: 38:50
Halvmara: 1:25:30
Mara: 3:11

Jag tycker kilometertiden och halvmaratiden ser styvast ut, kanske
mest för att jag aldrig varit i närheten av dem. Att springa en mil
under 40 minuter tror jag inte blir så svårt.Och 5.000 meter har
jag redan sprungit på strax över 19 - och det var inte på asfalt. Nej,
analysen blir, hur jag än vrider och vänder på det - att 3.10 är
helt görbart, om än tufft.

Vill du kolla in tabellen - se här

Mer spring i bena

Släpade mig ut, inte alls träningssugen, på vad som kom att bli en fin löprunda. Målet var igen, som de senaste veckorna, att bara springa. Inte ta i för mycket, inte pressa mig till max.

Det slutade med 11 kilometer på 54.45, precis under 5-minutersfart. Det känns bra att jag har det som behaglig basfart. Nu skall jag bara kapa 30 sekunder per kilometer och hålla det i fyra mil så är saken biff.

Ber om ursäkt för tradiga löpbloggar, men vädret här bjuder inte in till cykling alls.

På stela ben

Benen var fortfarande lite ömma igår men jag bestämde mig ändå för att två dagars vila fick vara nog.

Försökte mig på ett så kallat rensningspass. Det är jävligt mycket lättare att göra det på cykel, för man (läs: jag) springer så har jag svårt att hålla pulsen låg. Men jag försökte och höll den mellan 80-85% vilket är lågt i mina löparögon. Totalt blev det 8,4 kilometer på 44.30 vilket ger en kilometertid på 5.15. Ni hör ju.

Snabb spurt

Läste på cyclingnews

Hmm, man har en del att lära vad gäller spurt. Jag vetifan om jag ens kommit upp över 60km/h i en spurt...

Sviterna av löpning

Fick ett sms igår kväll. Tydligen inte bara jag som fick ont i benen av söndagens bergslöpning...

Det är snart dags igen?

Kanske dags att redan nu börja fundera på vilka kläder du skall ha, vilken grupp du skall starta i. Om bara drygt tre månader är det dags...

Avlägsnare träning?

Vi evakuerade igår. Strömmen kom aldrig tillbaka och vi tillbringade natten hos kompisar. När vi kom hem i morse möttes vi av en yster katt som antagligen hållit igång hela natten för att hålla värmen. Nedkylningen av huset har nu avstannat på runt +8 grader, som ett varmare kylskåp alltså.

Edit: Vid lunchtid kom den tillbaka. Vi lever igen.

Avlägsen träning

-4 grader ute. 30 centimeter nysnö. Strömavbrott sedan kl 9 i morse så nu är temperaturen i huset nere på 12 grader. Inget varmvatten snart.

Träning känns ganska avlägset just nu.

Cyklar vi minns - del 2

1998 köpte jag min första racer. Jag och Simon skulle köpa varsin Bianchi. Såklart. Husguden var Marco Pantani och just detta år skulle han bli odödlig efter sina vinster i både Girot och Touren.

Vi vet alla hur det slutade. Med Pantani. Med cyklarna slutade det så att Simon fick sin Bianchi, medans jag fick snällt köpa något annat då den budgetcelestfärgade hoj jag tagit sikte på var slut i min storlek. Och så började jag en kärleksaffär med Carrera istället.

Men Bianchi ligger fortfarande varmt om hjärtat. Och cykeln som Pantani vann touren på 1998 är fortfarande ganska vacker. Trots att den på bilden har både en fruktansvärd sadel och punka på både bak och framhjul.

Photos from cyclingnews.com - Daniel Benson

Sockervadd och Berg

Baxa gillar inte att cykla när det är blött på vägarna. "Man blir blöt och smutsig". Fine svarade jag, men förklarade att om vi i Sverige alltid står över träning på grund av dåligt väder, jag då blir det inte mycket tränat.

Men eftersom då vägarna var blöta i morse så blev träningen istället att vi sprang uppför ett berg. 4,5 kilometer uppför och 900 nånting höjdmeter och 1h 20min senare var jag på toppen. Svettig, trött och sur över att gympaskor var så dåligt över vassa stenar. 50 minuter senare var jag nere igen och sitter nu här med trötta ben.

Garmin är kul eftersom den ger en exakt höjdmätning. Men kalorifunktionen är helt värdelös. Den verkar endast räkna sträcka och kanske puls, för den hävdade en kaloriförbrukning på 552 över 2h20min. Jag, tror det var åtminstone det tredubbla då jag låg i 1.20 på 85% och högre.

Mer musik

Om jag ska välja någon favorit bland låtar lämpade för hårda spinningpass så är det DJ Scotty's The Black Pearl. Sjukt medryckande låt som manar till mer och mer mjölksyra. Det tar en liten stund innan den kommer igång men sedan...

Löpning har att lära

Löpning borde vara en ganska viktbesatt sport eftersom cykel är det. Och det är ju inte direkt så att man ser några tjockisar vinna ett Marathonlopp, så visst är vikt på både löparen och utrustningen av intresse.

Trots detta är det märkbart svårt att få fram vikter på skor. Ta en seriös affär som Löplabbet. De skriver bara "lätt sko för träning och tävling". Typ. Tänk om man försökte marknadsföra en kolfiberram så. "Lätt ram för lite allt möjligt, som cykling". Och mest irriterande av allt - det står inte hur mycket skojäveln väger. Det är skillnad om det är 210 gram eller 270. Förvisso bara 60 gram, men en jävla massa procent.

Svaga knän

Jag har svaga knän idag. Eller svaga ben. Av två anledningar. Igår sprang jag igen. Jag är smått lycklig över att jag kan springa igen så jag gör det kanske lite för ofta. Men så länge det känns bra tänker jag köra på, om än med måtta. Jag vill ha en vecka till av stegrande träning för att sen kunna prova på en längre distans.

Den andra anledningen till mina svaga knän är Edward Mayas Stereo Love. Jag är svag för lite härlig Euro-Techno, Disco. Särskilt när man slänger in ett dragspel i refrängen. Spinning till den här följt av Kate Ryans Desenchantee. Bättre än så blir det inte.

Fotlycka

10 kilometer lugn löpning på 49 minuter. Allt bra i foten.

Lycka.

PS: Hur går det med lårmätningarna. 63cm på ledaren...

Gårdagens träning

Igår blev det ett lugnt pass på cirka 1.40. Jag fick hålla tillbaka min compadre som var lite väl sugen på att ta i - för jag behövde rensa benen inför dagens löprunda. Tanken är att jag idag skall springa längre än jag gjort sen början av november. 8-10 kilometer, känsla och dagsform får avgöra. Jag tror att foten håller, men nojar ändå lite - bara för att.

Det verkar för övrigt som att de flesta cyklister i Sverige resignerat inför kylan och nu antingen inte cyklar alls, cyklar inomhus eller åker skidor. Hela Faluns cykelbloggarvärld är ju en enda stor skidorgie för tillfället.

Hej lille vän, så vad är ditt lårmått då?

Jag fick frågan häromdagen - hur grova lår har du? Eftersom jag inte visste sprang jag genast och mätte. Frågeställaren hade 56cm, jag fläskade på med 57cm. Vi vet ju alla att storleken spelar roll, så nu undrar jag - hur grova är dina lår?

Reglerna är enkla och snälla. Mät där låret är som grövst. Dock som tvärsnitt, inget snedmätande.

Duktigt bleklurvig och odeffad. Huvva.

Sicket träningspass

Jag älskar träningsfiler som ser ut som nedan. Det här var när jag cyklade upp till Anzob pass i höstas. I sommar skall det göras igen. En gång i veckan om min tadzjikkompis får bestämma.

Cyclesport

Läser ni Cyclesport.se? Det finns mycket att säga om sidan som är bland det gräsligare nätet kan erbjudan för tillfället. Men kul är att de tar sig tid att göra intervjuer med duktiga svenska cyklister. Alltså de som är namnkunniga i Sverige, men som inte nått några stora internationella proffsframgångar.

Senaste veckorna har de betat av en intervju med Johan Landström och en med Patrik Stenberg, båda till vardags i Team Cykelcity. Kul tycker jag och hoppas på mer sådant.

Otlichna - excellent

Oj oj oj, de finfina träningspassen duggar tätt. Idag blev det traditionsenliga (3 ggr = tradition) 4x4 intervaller. Vi stånkade på till Varzob, på vägen dit klarades fyra av. Baxa var stark, jag likaså, så det blev riktig hårdkörning. På vägen tillbaka slängde jag in en ny grej och så körde vi lite attack/jakt. Jag ställde Baxa ett par gånger vilket triggade honom duktigt, och i sista attacken fick han fint häng på en bil och ställde mig totalt. Jag högg en lastbil strax efter och bombade till slut ikapp - helt mosad i benen.

Hemma i huset bytte jag snabbt om och på med skorna. Fem kilometer lugn jogg på 24:30. Ja, helt lugnt var det väl inte förstås. Dubbelträning är grejen.

Muppigheter

Jag tycker att jag är muppig, men Ricco tar priset

Cyclingnews idag

“When I was found positive, I confessed everything. I was honest. I hope she does the same. People know I don’t like her racing, you can imagine what I think about her taking anything. Cycling isn’t for women, it hurts too much.”

(Tack till MO för tipset)

Inte nog med att Ricco är dum i huvudet, han har en syn på kvinnor som är mer lämpad för stenåldern (eller möjligtvis Silvio Berlusconi) än för en 20-nånting-åring. Ricco, om det är något som gör ont så är det att lyssna på dig. Tur att inte Ricco styr och ställer, och otur att Silvio gör det.

Cykel och Kaffe

Att cyklister gillar kaffe är något cyklister gärna påpekar. Men jag måste ställa mig frågan - vem gillar inte kaffe? Den genomsnittlige kollegan trycker gärna, som jag, minst 4-5 koppar fulkaffe på jobbet varje dag. Hemma hos mormor, farmor, morfar, pappa, mamma, bror, vänner så dricks det också en hel del kaffe. Det bälgas java till höger och vänster. Gammal som ung. Sportnörd som soffpotatis.

Men det räcker ju inte med att gilla kaffe om man är cyklist. Nej, det skall vara en espresso i Italien tillsammans med en liten macka eller kaka. Kaffe gjort på finaste kaffebönor som är nymalda till perfekt grovhet. Sånt gillar man om man är cyklist.

Men igen - vem gillar inte det? Det är som att fråga någon om de vill ha den vanliga skinkan eller den goda skinkan på mackan.

Jag gillar gott kaffe, behöver knappast sägas. Jag gillar också vanligt jävla fulkaffe. Men så kanske jag inte är en riktig cyklist heller.