Zoncolan - en vacker klättring

Det hela började redan i Sverige. Inför den här resan har jag varit medveten om klättringarna på ett helt annat sätt än jag har varit förut. Till exempel har jag varit inne och tittat på höjdprofiler och det var med en viss nyfikenhet som jag tänkte på Zoncolan. Hur brant kunde det vara egentligen? Inte för att jag tvivlade på att jag skulle ta med upp med cykeln med min bergsutväxling 34-29, utan frågan var snarare hur jobbigt skulle det vara.

Sedan stötte jag på danskarna.Första kvällen på plats nere i Italien fick jag mig en tankeställare direkt. En av cyklisterna i bordssällskapet som cyklade i hold 1 (bästa gruppen) menade att Zoncolan var oerhört tufft och att det knappt fanns några stället att stanna och vila på utan svårigheter att starta igen. Hur svårt kan det vara? Var det något jäkla stup vi skulle uppför undrade jag då. Sedan satte tvivlet igång, för jag är inte någon supercyklist precis och om en cyklist, som är så många klasser bättre än jag säger att det är så oerhört tufft, så hade jag väl varit dum om jag inte lyssnade. Jag fick sedan tipsen att det fanns två ställen att vila på och det var i en by i början och sedan i en serie tunnlar på slutet. Tänk om jag verkligen skulle behöva förnedra mig och gå en sträcka (aldrig i livet).
Efter att ha tagit mig uppför Mortirolo under veckan och efter att ha tagit det riktigt försiktigt under klättringarna på tisdagen var jag lugnare igen och full av tillförsikt inför onsdagens Zoncolanklättring, men då stötte jag på ett självförtroendesänkande par danskar. Återigen var det riktigt bra cyklister, av den typ som har en form som jag aldrig kommer att nå.

Den här gången var sågningen lite brutalare. De var helt säkra på att jag skulle få gå en bit av vägen. Jag försökte förklara att jag skulle cykla riktigt sakta. Spelade ingen roll - jag skulle nog behöva gå en del. Jag talade om vilken utväxling jag hade - samma dom, jag skulle antagligen behöva gå ibland. Jag menade på att jag visst inte skulle gå, men jag skulle kanske behöva stanna och hämta andan någon gång. Mer stora leenden, för jag fick höra att det inte fanns några ställen att stanna på. Ja, men det måste ju finnas lite serpentiner man kan vila i? Jo, serpentiner fanns det, men de var alldeles för branta att starta i igen - alltså skulle jag nog behöva gå i alla fall. Det gick rundgång i diskussionen och jag tittade med sorgsna ögon in i ett annat par, förklarade att jag är ganska seg i vissa situationer och frågade sedan:

"Tror du verkligen inte att jag kan klara det utan att behöva gå?"

Svaret var nekande och jag började tvivla på mitt eget omdöme. Det var nämligen så att jag inte trodde att jag skulle behöva gå någon sträcka alls. I värsta fall kunde man väl rulla tillbaka 100 meter till ett ställe där man kan starta igen. Ändå, det här var som sagt inte några svaga cyklister och de menade att det inte fanns några bra ställen att stanna och vila på eftersom det skulle vara svårt att starta i en så brant backe igen. Sedan visade det sig att även Petter började bli orolig för att han inte skulle kunna cykla hela sträckan. Något som lät fullständigt absurt i mitt sinne med tanke på hans styrka och med tanke på att han hade samma utväxling som jag, men om han började tvivla borde inte jag göra det också i så fall? Jag är tveklöst sämre.

Efter det här gick jag och studerade höjdprofilen. Det lugnade mig något, för jag vet att jag med min bergsutväxling, klarar av att starta i lutningar på upp till 15% i alla fall. Jag visste att jag hade ställen som jag kunde stanna på. Jag planerade in ett stopp för vila och fotografering någon gång efter 4,5 km, då det skulle vara ett snitt på drygt 8% lutning och sedan planerade jag in ett stopp för att ta en gel strax innan kilometern mellan 6 och 7, som på den höjdprofil jag tittade på hade en snittlutning på 19%. Efter det tog jag höjdprofilen och gick fram till de tvivlande danskarna och visade att det visst fanns många ställen att stanna och vila på om det skulle behövas, men jag övertygade dem inte den här gången heller.

Märklig känsla - jag visste ju att jag skulle ta mig upp cyklande, för så var det bara i min sinnesvärld, samtidigt som jag insåg att de andra förmodligen hade rätt. Jag bara vägrade att tro på dem.

Vad hände sedan då? Jo, vi gav oss iväg på morgonen dagen efter och jag var rejält omskakad i tron på mig själv (även om jag vägrade acceptera att jag skulle behöva gå något). Arrangören hade lagt upp det hela på ett optimalt sätt så att vi var uppvärmda, men inte trötta när stigningen började. Folk gav sig iväg medan jag tog av mig underställ och sedan trampade även jag iväg sakta och försiktigt. Jag skulle inte ta ut mig, så mycket hade danskarna påverkat mig.

Vet ni vad? Jag hade en underbar klättring! Efter att vi hade passerat en by efter två kilometer började stigningen på allvar och det var fantastiskt. Det var oerhört vackert, så vansinnigt vackert. Jag log för mig själv när jag lät blicken svepa ut efter vägen. Det fanns massor ställen att stanna på, men jag höll mig till planen. Fotograferingsstopp.


Efter 6 kilometer kände jag egentligen inte behovet av att stanna, men de tvivlande danskarna och studien av höjdprofilen hade påverkat mig, så jag stannade och petade i mig en gel som jag inte var sugen på. Det visade sig att följande kilometer inte var så farlig och jag verkade ha passerat det brantaste partiet redan.

Under de 10 kilometer som stigningen pågick var jag sällan över min tröskelpuls. Faktum är att jag inte låg högre än mitten av pulszon 3 och fördelningen var 15% i pulszon 3, 73% i pulszon 2 och 12% i pulszon 1. Detta beror absolut inte på att jag är en speciellt vältränad och stark cyklist utan på att danskarna hade påverkat mig så mycket att jag låg och tog det lugnt, så lugnt i hela backen ända till jag kom fram till tunnlarna och insåg att jag hade relativt mycket krafter kvar. Lämpligt nog kom en långsamt gående bil, som hetsade mig lite igenom tunnlarna. Efter det var jag trött, mycket trött och sliten kan jag tillägga. Jag drog ner på belastningen och "vilade" sista biten upp. När jag såg toppen närma sig tänkte jag på misstron till min kapacitet och la upp kedjan på stora klingan fram de sista 30 metrarna. DET var tungt kan jag lova!

Så här i efterhand kan jag vara irriterad för att jag lät mig skrämmas på det sätt som jag gjorde, men jag tror att vi angriper klättringar på helt olika sätt. Jag ser inte berget som en tävling som jag måste vinna. Jag har absolut inget behov av att besegra berget. Istället har jag har ofta härliga stigningar då jag insuper de fantastiska omgivningarna. Förutsatt att jag har någorlunda krafter kvar så njuter jag av turen upp. Jag tar mig tid att titta på utsikten och märka hur ljud, ljus och dofter förändras ju högre man kommer. Luften blir krispigare och klarare och ofta får jag en känsla av att jag är privilegierad som får vara just där, just då. Det är inte plågsamt för mig att ta mig uppför branterna på grund av att jag njuter av miljön och därför behöver jag inget tjockt pannben eller någon vilja av stål. Det är säkert en stor fördel också att jag har en utväxling som i princip tillåter mig att sitta hela vägen uppför om jag skulle vilja det. Jag ställer mig mest upp för att variera kroppsställningen och inte bli för sadelöm.

Faktum är att jag tycker mig känna min kapacitet så väl, att jag anser att jag hade kunnat ta hela stigningen utan stopp. Jag är rätt säker på det, men det är kanske lite väl kaxigt att säga det här på en stol vid tangentbordet. Inte för att jag hade kunnat göra det mycket snabbare, men definitivt utan att stanna och vila.

Dagens mest plågsamma stigning för mig var alltså inte Zoncolan, utan snarare den efter - Passo Croce Cárnico, med sina 10,5 kilometer och en snittlutning på 5,3%. På toppen av det passet ligger gränsen mot Österrike. Det var mycket svårt att trivas under den stigningen med en kropp som vägrar svara. Man skulle kunna tro att det var sviterna efter klättringen på Zoncolan. Själv tror jag att det berodde på att det här var min kropps sätt att tydligt demonstrera sitt missnöje med att lämna Italien.

Dagens minst attraktiva uppdrag hade Jens Kassler som fick stå på den väldigt svala toppen av Zoncolan och vänta in alla.

Budskapet till alla cyklister där ute som funderar på riktigt branta stigningar är - Det går visst. Se bara till att ha lättast möjliga utväxling och ta det lugnt. Passa samtidigt på och njut av livet för det är vidunderligt vackert. Råd nummer två är att inte lyssna på män med konstig smak vad gäller huvudbeklädnader. De kan rubba ditt självförtroende.