Settimana Dolomiti

Äntligen lite riktiga berg igen! Min första cykelresa någonsin gick till Franska alperna och Ventoux, Provence förra sommaren. Med en hel del långa klättringar och svepande utförskörningar var jag fast för bergskörning. Det är något visst med att kunna gå in i en brant stigning och mala på i sin egen takt i 10-20 km. Samtidigt är omgivningen så vansinnigt vacker att den kräver uppmärksamhet. Den fysiska prestationen och så alla sinnesintrycken. Mäktigt! Efteråt väntar en annan upplevelse - utförsåkningen. Tillfredsställelsen när man skär en snäv serpentin rätt eller att känna att man kontrollerar balansförflyttningarna i en serie av kurvor. Fartvinden rätt mot ansiktet och kroppen. Fartkänslan!

Jag hade inte insett hur mycket jag saknade det egentligen. Det är som när jag är långvarigt sjuk och jag vet om att jag saknar cyklingen något vansinnigt, fast det är inte förrän jag är i sadeln igen som jag förstår hur mycket. Det är först då jag åter inser var jag hör hemma.

Det var på nytt dags att åka till "riktiga" berg, till Dolomiterna. När jag åkte till Frankrike hade jag egentligen ingen aning om vilka historiska klättringar jag skulle göra. Det var i efterhand när jag har kommit in mer i cykelvärlden, som jag förstod varför cykelfolk fick längtan i blicken när de hörde vart jag var på väg. Den här gången var jag mer förberedd och det var till delar av Giro d'Italias historiska spår som färden gick.

När jag skulle stiga på bussen kom jag på att jag skulle ha köpt stödstrumpor. Nåja, nästa gång så... Medan mina anklar svullnade till elefantiasisproportioner, kunde jag roa mig åt det danska ordningssinnet. Erik och jag som satt brevid varandra var något olydiga genom att emellanåt byta platser med varandra, annars sov jag mest på resan ner.



Tidigt på morgonen när vi nästan var framme syntes de, bergen där molnen ängsligt låg ankrade vid bergssidorna. Förväntan. Medan molnen brändes bort av solen närmade vi oss vårt första mål, Chiusa. Ut med allt ut bussen och så småningom, äntligen, äntligen i det där landskapet som vi längtat efter, med solen som vi hoppats på, kunde vi rulla ut på en första runda.


Dagarna efter följde i rask takt Stelvio, Mortirolo, Pordoi, Fedaia, Sella, Gardena, Giau, Zoncolan och en hel del annat. Mer rapportering följer, men under tiden kan ni roa er med att titta på bilderna som finns i albumet till vänster under Våra bildarkiv.

Så till tacktalet. Tack för allt härligt sällskap (inte minst min rumskompis - som vanligt hade jag fått en vinstlott vad det gäller rumsindelningen), för lånet av drickaflaska när jag glömde min ena på toppen av Fedaia och givetvis stort tack för att jag äntligen kan klä mig stilenligt.