Angående löpning

"På 60-talet introducerade den nye zeeländske tränaren Arthur Lydiard något som kom att kallas LSD, inte drogen men väl som en förkortning av ”Long Slow Distance”, som grunden för all långlöpning. Hans adepter höll ingalunda låga farter under dessa pass. I själva verket föreskrev mängdträningens guru att ”bästa sättet att utveckla nödvändig uthållighet är genom att löpa, teoretiskt precis under maximal syreupptagningsförmåga,runt sexton mil (100 miles) per vecka, såväl som annan kompletterande löpning som löparen känner att han vill utföra”. Det översatte han till att en manlig elitlöpare skulle hålla 3:10-3:45/kilometer på distanspassen, som Lydiard alltid förespråkade framför intervaller. Men även om Lydiard tillstod att det är mycket bättre att springa för sakta i början än för fort, så skulle ”slow”i LSD senare misstolkas till att man kunde, till och med borde, springa så långsamt som möjligt. Det gav säkerligen den första joggingvågen en stor skjuts, men blev också till ett gissel för de löpare som satsade på en elitkarriär. Lydiard förespråkade också att börja med att räkna tid i stället för kilometer, fram till dess att man sprang ett pass om dan på en till två timmar med ett helgpass på två till tre timmar."kom att kallas LSD, inte drogen men väl som en förkortning av ”Long Slow Distance”, som grunden för all långlöpning. Hans adepter höll ingalunda låga farter under dessa pass. I själva verket föreskrev mängdträningens guru att ”bästa sättet att utveckla nödvändig uthållighet är genom att löpa, teoretiskt precis under maximal syreupptagningsförmåga, runt sexton mil (100 miles) per vecka, såväl som annan kompletterande löpning som löparen känner att han vill utföra”. Det översatte han till att en manlig elitlöpare skulle hålla 3:10-3:45/kilometer på distanspassen, som Lydiard alltid förespråkade framför intervaller. Men även om Lydiard tillstod att det är mycket bättre att springa för sakta i början än för fort, så skulle ”slow”i LSD senare misstolkas till att man kunde, till och med borde, springa så långsamt som möjligt. Det gav säkerligen den första joggingvågen en stor skjuts, men blev också till ett gissel för de löpare som satsade på en elitkarriär. Lydiard förespråkade också att börja med att räkna tid i stället för kilometer, fram till dess att man sprang ett pass om dan på en till två timmar med ett helgpass på två till tre timmar." (tack till Göran O för tipset)

Intressant att jag läste detta just idag för jag och bror har precis diskuterat löpträning och hur lång tid det tar att vänja kroppen vid mycket löpning, hur jävla mycket hårda löperintervaller sliter och så vidare. Jonas hade läst i Runners World om någon löptränare som menade att för nya förmågor rekommenderade han, likt Lydiard, lugn distans i något år typ. Sen kunde man fundera på att börja med hårda intervaller.

Anledningen att jag skriver detta nu är att mina ideer om flera löpintervallpass i veckan har fallit platt. Jag pallar helt enkelt inte, det sliter för mycket på kroppen. Så jag har kommit fram till att bästa sätt för mig att bli redo (eller så redo jag kan bli) för en mara är att vänja kroppen att springa länge. VO2 max kan jag träna på cykeln, men till fots kommer jag fokusera på distans, i tid räknat, inte distans.